Så har vi serien som ger näring åt den gamla klyschan – älska eller hata. Jag hatar den klyschan. Jag hatar inte Preacher heller, men jag gillar den inte för den delen. den är vad den är: en serie om en svåromtyckt badass-präst som ”befruktats” av avkomman mellan en ängel och en djävul. Weird? Ja, det är den här seriens trumfkort. Weird och FUCK. Jag kommer till det senare.
Jesse Custer som prällen heter får sällskap av sin superskank till flickvän, tomboyen Tulip och den Irländska vampyren Proinsias Cassidy som nästan aldrig tar av sig sina solglasögon. De jagas av en flintskallig man med ett porslinsöga som arbetar för Vatikanen tror jag. Änglarna har också lejt en Dirty Harry som skjuter och aldrig missar med sina revolvrar och blllargh! Jo, såhär fortsätter det alltså. Det är så genomskruvat rakt igenom att när vi sen stiftar bekantskap med en man som älskar med kött och en pojke som blåst i skallen med ett hagelgevär precis som hans hjälte Kurt Cobain så är det inget som får mig att höja ett ögonbryn.
Det är just det här som är problem nummer ett. Det är för konstigt allt. När något normalt händer så tillhör det en av de få stunderna då man faktiskt blir förvånad. Ingen serie gör ett bättre jobb med att avtrubba en.
Problem nummer två som jag ser det är karaktärerna. Jag gillar inte Jesse Custer, jag hatar Tulip men gillar Cassidy. Karaktärer man gillar är helt och hållet avgörande för mitt engagemang om läsare. Om jag inte gillar karaktärerna så spelar det ingen roll om serien handlar om en man som fått guds röst eller en flicka som försöker klara ett matteprov. Det är lika intressant om det är karaktärer man gillar. Här finns det inga sådana för mig, förutom Cassidy som sagt.
Okej, så då har vi svordomarna… tredje problemet. Det år så mycket FUCK hit och FUCK dit att det är precis som med alla konstiga saker som händer i den här serien. Till slut så fungerar det inte. Jag tappar kraft efter 2423:e gången. Jag kanske överdriver en smula men om jag räknar ihop alla svårdomar så skulle det komma nånstans som inte kan jämföras med andra serier.
Jag har hört en massa om att det är medvetet allting. Att det är en satir, att den överdrivna patriotismen är en nidbild av den typiske Amerikanen. Han som skrev serien är ju irländare. Det kanske ligger nåt i allt det här. Något jag inte ser. Ångar jag att jag läste den här serien när jag var fjorton-femton? Nej. Kommer jag läsa om den? Troligtvis aldrig. Jag kan inte sätta ett betyg på hela serien i stort och det skulle kännas meningslöst för det är som jag sa: älska eller hata. De flesta jag talat med som läst Preacher älskar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar