Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

fredag 21 mars 2014

Foxtrot

Till att börja med måste jag säga att det är svårt att som serietecknare fånga ens uppmärksamhet, speciellt när serien ingår i en samlingstidning som Serie-Paraden eller, som med med den här serien, Larson. Under mitten av- och senare delen av 90-talet var FoxTrot en av de serier i Larson som jag lade min dyrbara uppmärksamhet på. Varför då? - brukar jag ibland undra. 



Egentligen, jag tror inte att det var tecknarstilen som sålde mig, eller ens skämten. Jag tyckte bara att den var en av de mest tillgängliga serierna som ändå kunde få mig att dra på smilbanden emellanåt. För om jag ska vara ärlig så känns det som att skaparen av serien, Bill Amend, hade färdiga mallar på något sätt. Alla figurer har samma märkliga huvudform och utstående kulögon. Alla skämt är uppbyggda på ungefär samma sätt där varje punch-line åtföljs av en dead-pan-kommentar. Det ändras aldrig! Men det fungerar i alla fall... Ibland. 

Det fascinerar mig hur uppdaterad Amend är på allt som händer just för stunden. När internet blev populärt kan du ge dig på att Bill var färdig med sina serier. När det blev coolt att göra sina egna webbsidor, när pogsen, när Pokémon, Tamagochin och Counter Strike och de senaste Star Wars-filmerna kom så hade Bill redan fått upp vittringen. Enligt mig är han en lika briljant opportunist som Madonna. Jag kom ihåg att jag tyckte att det blev lite tröttsamt efter ett tag... Om som ni ser har han det fortfarande:





Så vad handlar serien om? Ja, det är en seriestripp så det enda man behöver greppa är premissen. Handlar om familjen Fox. På svenska hette barnen, Peter, Pernilla och Pontus plus deras två föräldrar vars namn jag glömt. Pappan älskar schack. mamman älskar filmen Titanic, Pernilla och Peter är skoltrötta slackers och Pontus är det lille geniet med en salamander han älskar att terrorisera Pernilla med.

Det är väl i Pontus som Bill Amend ser sig själv till stor del. Inte för att jag tror att Amend är ett lika stort matematiskt snille som Pontus, men även han älskade att trakassera sina syskon, speciellt sin syster har jag hört.




Familjen Fox ändrar sig väldigt lite trots att världen de lever i, vår värld, är i ständig rörelse som reflekteras i serien. Som jag sa tidigare, Amend, är väl insatt i allt trendigt som händer så man kan alltid räkna med att det tas upp i serien. Om man inte hinner läsa de allra ytligaste kulturnyheterna är det bara att läsa senaste Foxtrot-strippen för att få all väsentlig info.     

Rolig så? Javisst, ibland. Jag gav den min tid i alla fall. jag kan förstå att den är så populär. All denna popularitet förtjänar den men det finns roligare serier därute. Framför allt tror jag att den nåt ut till alla typer av människor: alla kan känna igen sig Pernilla och Peters skol-ångest, kan fröjda sig åt Pontus hyss och föräldrarnas försök att hantera familjevansinnet. Någonting för alla, på gott och ont. 




2 kommentarer:

  1. Brukar inte sätta betyg på serie-stripp-serier. En del är bra, andra dåliga.

    SvaraRadera

Translate

Leta i den här bloggen