Ingen kan klandra japanska serietecknare som gör sci-fi manga för att göra för simpla berättelser. Jag undrar bara om det skulle göra saken lättare, eller svårare, om de hade skrivit vanliga böcker istället. Bilder hjälper inte alltid att göra saker mer begripliga. Biomega av Tsutomu Nihei är VAAAANSINNIGT snygg (för det mesta, jag kommer till det senare)! Till den grad att man vill strypa Nihei för det är utomjordiskt att vara så proffsig.
Det var tveklöst det som drev mig till att läsa den här mangan. Och så klart: en björn med ett gevär... Allvarligt, om du inte är sugen på att läsa en serie med en björn med ett gevär så är det antingen något fel på dig eller så gillar du inte manga. För vart annars än i en Japansk manga kan man hitta något sånt?
Ordet "läsa" är nog att ta i. Jag försökte i alla fall men det var svårt. Man kan säga att jag kollade på bilderna och försökte väva samman dem med orden. Jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer lättbegriplig än Niheis tidigare serie Blame! (också den snygg beyond belief) men nej. Biomega är krånglig. Riktigt krånglig.
Det handlar om killen Zoichi, hans motorcykel och AI-kompanjonen Fuyo som är en del av motorcykeln. De är agenter som är ute efter att ta tillbaka människor som kan motstå ett virus som gör människor till zombies. De får hjälp av en man som gjort sig till en björn för att motstå viruset. Hade jag plusat på 20 poäng på min mitt IQ hade jag kanske kunnat berätta mer men tyvärr så får ni läsa och förstå själva. Det verkar som att Nihei insett hur pass krånglig hans hjärna är för att han summerar alltid föregående avsnitt så att vi kan hänga med lättare, men så mycket lättare blir det inte.
Biomega är i alla fall en serie som talar mer med sina bilder än sina ord. Den har samma råhet och samma ödesmättade, blanka landskap som han gjorde sig känd för i Blame! Han fantasi är ändlös och, enligt mig, äckligt avundsvärd. Finns det någon som definierar en cool serie så är det Biomega.
Men så händer något... Nihei tröttnar på sin egen serie alldeles för fort. Helt plötsligt ser den, inte ful, men mycket fulare ut. Som att Nihei helt plötsligt gör det absolut minsta han kan för att få slut på historian. Zoichi, motorcykeln och björnen är helt plötsligt på Mars och hittar en förlorad stam... Jag vet inte, men det är skumt. Det hade varit bättre om Nihei bara i ett kort meddelande hade sagt att han gjorde en Franz Kafka och slutade mitt i handlingen.
Så kan jag verkligen ge ett betyg på en serie som är otroligt snygg till 60% och som jag knappt förstår historian på? Jag vet faktiskt inte... Jag tror faktiskt att jag struntar i det men ändå säger att jag inte ångrar att jag läste den.
Läs den du med. Försök i alla fall.
Till att börja med måste jag säga att det är svårt att som serietecknare fånga ens uppmärksamhet, speciellt när serien ingår i en samlingstidning som Serie-Paraden eller, som med med den här serien, Larson. Under mitten av- och senare delen av 90-talet var FoxTrot en av de serier i Larson som jag lade min dyrbara uppmärksamhet på. Varför då? - brukar jag ibland undra.
Egentligen, jag tror inte att det var tecknarstilen som sålde mig, eller ens skämten. Jag tyckte bara att den var en av de mest tillgängliga serierna som ändå kunde få mig att dra på smilbanden emellanåt. För om jag ska vara ärlig så känns det som att skaparen av serien, Bill Amend, hade färdiga mallar på något sätt. Alla figurer har samma märkliga huvudform och utstående kulögon. Alla skämt är uppbyggda på ungefär samma sätt där varje punch-line åtföljs av en dead-pan-kommentar. Det ändras aldrig! Men det fungerar i alla fall... Ibland.
Det fascinerar mig hur uppdaterad Amend är på allt som händer just för stunden. När internet blev populärt kan du ge dig på att Bill var färdig med sina serier. När det blev coolt att göra sina egna webbsidor, när pogsen, när Pokémon, Tamagochin och Counter Strike och de senaste Star Wars-filmerna kom så hade Bill redan fått upp vittringen. Enligt mig är han en lika briljant opportunist som Madonna. Jag kom ihåg att jag tyckte att det blev lite tröttsamt efter ett tag... Om som ni ser har han det fortfarande:
Så vad handlar serien om? Ja, det är en seriestripp så det enda man behöver greppa är premissen. Handlar om familjen Fox. På svenska hette barnen, Peter, Pernilla och Pontus plus deras två föräldrar vars namn jag glömt. Pappan älskar schack. mamman älskar filmen Titanic, Pernilla och Peter är skoltrötta slackers och Pontus är det lille geniet med en salamander han älskar att terrorisera Pernilla med.
Det är väl i Pontus som Bill Amend ser sig själv till stor del. Inte för att jag tror att Amend är ett lika stort matematiskt snille som Pontus, men även han älskade att trakassera sina syskon, speciellt sin syster har jag hört.
Familjen Fox ändrar sig väldigt lite trots att världen de lever i, vår värld, är i ständig rörelse som reflekteras i serien. Som jag sa tidigare, Amend, är väl insatt i allt trendigt som händer så man kan alltid räkna med att det tas upp i serien. Om man inte hinner läsa de allra ytligaste kulturnyheterna är det bara att läsa senaste Foxtrot-strippen för att få all väsentlig info.
Rolig så? Javisst, ibland. Jag gav den min tid i alla fall. jag kan förstå att den är så populär. All denna popularitet förtjänar den men det finns roligare serier därute. Framför allt tror jag att den nåt ut till alla typer av människor: alla kan känna igen sig Pernilla och Peters skol-ångest, kan fröjda sig åt Pontus hyss och föräldrarnas försök att hantera familjevansinnet. Någonting för alla, på gott och ont.
Jag tror att en del serietecknare vet när de kommer att göra något som kommer att kultförklaras i vissa kretsar. Jag antar att det var så Rob Schrab resonerade när han först skissade på Scud: The Disposable Assasin. Och vad kan jag säga? Han lyckades definitivt och slutade med serien innan den blev utnött och gammal.
Men före den hade blivit för gammal för Schrab blev den lite för gammal för mig, men jag uppskattade verkligen den tiden vi fick tillsammans (Bluäärgh!).
Idén är enkelt som allt riktigt coolt i den här världen. En man får i order att se till så att någon mutant röjs ur vägen. Det här är framtiden så möjligheterna har också blivit fler. I den här framtiden kan man beställa, eller rättare sagt, få ut från en automat, en Disposable Assasin, dvs. en robot som springer och dödar offret; sen spränger den sig själv i luften.
Ballt, eller hur? Scud tycker inte att det är särskilt ballt när han får reda på detta av misstag. Istället för att döda den äckliga, bisarra mutanten han har beordrats att göra slut på, bevarar han den vid liv och på ett sätt att mutanten inte kan dö. Varför? Ja, det säger sig själv: Scud vill leva.
Ja, du kan inte förvänta dig samma existentiella undertoner om "spöket i skalet" som drevs av Masamune Shirows robotiserade varelser, Scud struntar i varför.
Den här serien är PACKAD med kreativt tecknad action, fantasi och skruvade saker. Varje bild är ett litet party som ändå för händelseförloppet framåt utan att man känner sig tvungen att stanna på bilderna och förlora flytet. Jag hade inte kunnat tänka mig den här serien i färg och jag är fast övertygad om att en färgläggning skulle ha varit helt överflödig och till med försämrande.
Scud är lika ball som Rob Schrabs namn. Jag tror att det är för att han påminner mig så mycket om Klaymen, huvudpersonen i det gamla PC-spelet Neverhood som jag aldrig fick spela. Klaymen är enligt mig den bäst designade karaktären någonsin och Scud påminner om honom. Jag antar att det är en av anledningarna till varför jag gillar honom så mycket.
Så varför slutade jag läsa? Efter ett tag bli alla bisarra grejer för mycket. Som att stanna på lustiga huset alldeles för länge; man blir bara illamående efter ett tag. Men illamående på ett bra sätt som ändå får en att se tillbaka på vistelsen och konstatera att man faktiskt hade roligt. Jag tror också att Schrab insåg redan när han hade börjat serien att den, precis som Scud själv (teoretiskt), hade ett utgångsdatum. Jag respekterar honom för det. Nu vet jag inte vad Schrab håller på med men säkert är det nåt kul.
En sak är i alla fall uppenbar: Schrab hade skitkul när han skapade Scud!
Jag hade tanken på att inte ge den något betyg alls eftersom att jag inte läste ut den, men baserat på de delar jag läste får den i alla fall:
Betyg: 7/10
Så vid femte volymen tog Neil Gaiman sitt förnuft till fånga och gjorde en sammanhängande historia och klistrade inte ihop en massa novellidéer. I A Game of You får vi följa tjejen Barbie som vi först kort stiftade bekantskap med i mästerverket Doll's House.
Barbie är inte ihop med Ken längre. Hon bor i ett lägenhetskomplex tillsammans med det lesbiska paret Hazel och Foxglove, transan Wanda, en suspekt, tyst man och häxan Thessaly som ser ut lite som man tänker sig en bibliotekarie.
Barbie försöker hitta sin identitet. Det får vi reda på i de första sidorna när hon sminkar sig som ett schackbräde i halva ansiktet. Samtidigt i en helt annan värld finns det fantasifigurer som omtalar hur viktigt det är för dem att få tillbaka sin drottning: Barbie. De sänder ut en stor hund-lejon-liknande varelse som hamnar i fel område av New York och peppras sönder av polisen. Typiskt Gaiman...
Skumma saker händer och Thessaly anar oråd. Äventyret börjar... Men som vanlig, får man nog säga vid det här laget, innehar själva Sandman bara en biroll, och ska jag vara ärlig är han den här gången så pass birollig att jag inte ens kommer ihåg vad han har med den här volymen att göra.
Alltså, det var ett tag sen jag läste den här volymen så det enda jag kan basera mitt omdöme på var hur jag kände då när jag läste den. Den är vältecknad. Det kan jag säga först i alla fall. Den klart mest vältecknade volymen i hela serien förutom möjligtvis den sista. Vad har det med historian att göra, kanske ni undrar?
Serier berättar med det grafiska och jag undrar om jag inte skulle gillat, t.ex. Fables & Reflections mer om den hade varit bättre tecknad. Shawn McManus är på högvarv, men i vissa delar i volymen blir det fult igen. Vid de delar som inte haltar drar historian något men inte tillräckligt för att den ska klättra upp högre än 5 på min betygsskala.
Jag gillade Thessaly. Jag tycker hon var en intressant karaktär. De andra var inte så släta heller men tyvärr går inte Gaiman mellan sitt eget behov av mysterium och läsarkretsens behov av tillgänglighet. Den är inte obegripligt på samma sätt som Masamuine Shirows berättelser, men den är ganska svår att ta till sig. I Gaimans två första volymen blandade han det kryptiska med en frikostig dos normalitet som gör det någorlunda enkelt att svälja. Även om bismaken inspirerade till filosoferande.
Han försöker med detta här med, och säkert i alla sina volymer, men jag tycker inte riktigt att det lyckas. Gaiman har för övrigt sagt att det här är hans egna favoritvolym i serien eftersom att det är så många som ogillar den. Kryptiskt... Jag tror att den här volymen i alla fall kommer att bli något jag ger en andra chans i framtiden och kanske en andra recension till och med. Men det initiala intrycket brukar vara det riktiga så jag undrar om jag skulle uppleva den annorlunda om jag läste om den. Time will tell.
Betyg: 5/10
