Jag tror att en del serietecknare vet när de kommer att göra något som kommer att kultförklaras i vissa kretsar. Jag antar att det var så Rob Schrab resonerade när han först skissade på Scud: The Disposable Assasin. Och vad kan jag säga? Han lyckades definitivt och slutade med serien innan den blev utnött och gammal.
Men före den hade blivit för gammal för Schrab blev den lite för gammal för mig, men jag uppskattade verkligen den tiden vi fick tillsammans (Bluäärgh!).
Idén är enkelt som allt riktigt coolt i den här världen. En man får i order att se till så att någon mutant röjs ur vägen. Det här är framtiden så möjligheterna har också blivit fler. I den här framtiden kan man beställa, eller rättare sagt, få ut från en automat, en Disposable Assasin, dvs. en robot som springer och dödar offret; sen spränger den sig själv i luften.
Ballt, eller hur? Scud tycker inte att det är särskilt ballt när han får reda på detta av misstag. Istället för att döda den äckliga, bisarra mutanten han har beordrats att göra slut på, bevarar han den vid liv och på ett sätt att mutanten inte kan dö. Varför? Ja, det säger sig själv: Scud vill leva.
Ja, du kan inte förvänta dig samma existentiella undertoner om "spöket i skalet" som drevs av Masamune Shirows robotiserade varelser, Scud struntar i varför.
Den här serien är PACKAD med kreativt tecknad action, fantasi och skruvade saker. Varje bild är ett litet party som ändå för händelseförloppet framåt utan att man känner sig tvungen att stanna på bilderna och förlora flytet. Jag hade inte kunnat tänka mig den här serien i färg och jag är fast övertygad om att en färgläggning skulle ha varit helt överflödig och till med försämrande.
Scud är lika ball som Rob Schrabs namn. Jag tror att det är för att han påminner mig så mycket om Klaymen, huvudpersonen i det gamla PC-spelet Neverhood som jag aldrig fick spela. Klaymen är enligt mig den bäst designade karaktären någonsin och Scud påminner om honom. Jag antar att det är en av anledningarna till varför jag gillar honom så mycket.
Så varför slutade jag läsa? Efter ett tag bli alla bisarra grejer för mycket. Som att stanna på lustiga huset alldeles för länge; man blir bara illamående efter ett tag. Men illamående på ett bra sätt som ändå får en att se tillbaka på vistelsen och konstatera att man faktiskt hade roligt. Jag tror också att Schrab insåg redan när han hade börjat serien att den, precis som Scud själv (teoretiskt), hade ett utgångsdatum. Jag respekterar honom för det. Nu vet jag inte vad Schrab håller på med men säkert är det nåt kul.
En sak är i alla fall uppenbar: Schrab hade skitkul när han skapade Scud!
Jag hade tanken på att inte ge den något betyg alls eftersom att jag inte läste ut den, men baserat på de delar jag läste får den i alla fall:
Betyg: 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar