Barbie är inte ihop med Ken längre. Hon bor i ett lägenhetskomplex tillsammans med det lesbiska paret Hazel och Foxglove, transan Wanda, en suspekt, tyst man och häxan Thessaly som ser ut lite som man tänker sig en bibliotekarie.
Barbie försöker hitta sin identitet. Det får vi reda på i de första sidorna när hon sminkar sig som ett schackbräde i halva ansiktet. Samtidigt i en helt annan värld finns det fantasifigurer som omtalar hur viktigt det är för dem att få tillbaka sin drottning: Barbie. De sänder ut en stor hund-lejon-liknande varelse som hamnar i fel område av New York och peppras sönder av polisen. Typiskt Gaiman...
Skumma saker händer och Thessaly anar oråd. Äventyret börjar... Men som vanlig, får man nog säga vid det här laget, innehar själva Sandman bara en biroll, och ska jag vara ärlig är han den här gången så pass birollig att jag inte ens kommer ihåg vad han har med den här volymen att göra.
Alltså, det var ett tag sen jag läste den här volymen så det enda jag kan basera mitt omdöme på var hur jag kände då när jag läste den. Den är vältecknad. Det kan jag säga först i alla fall. Den klart mest vältecknade volymen i hela serien förutom möjligtvis den sista. Vad har det med historian att göra, kanske ni undrar?
Serier berättar med det grafiska och jag undrar om jag inte skulle gillat, t.ex. Fables & Reflections mer om den hade varit bättre tecknad. Shawn McManus är på högvarv, men i vissa delar i volymen blir det fult igen. Vid de delar som inte haltar drar historian något men inte tillräckligt för att den ska klättra upp högre än 5 på min betygsskala.
Jag gillade Thessaly. Jag tycker hon var en intressant karaktär. De andra var inte så släta heller men tyvärr går inte Gaiman mellan sitt eget behov av mysterium och läsarkretsens behov av tillgänglighet. Den är inte obegripligt på samma sätt som Masamuine Shirows berättelser, men den är ganska svår att ta till sig. I Gaimans två första volymen blandade han det kryptiska med en frikostig dos normalitet som gör det någorlunda enkelt att svälja. Även om bismaken inspirerade till filosoferande.
Han försöker med detta här med, och säkert i alla sina volymer, men jag tycker inte riktigt att det lyckas. Gaiman har för övrigt sagt att det här är hans egna favoritvolym i serien eftersom att det är så många som ogillar den. Kryptiskt... Jag tror att den här volymen i alla fall kommer att bli något jag ger en andra chans i framtiden och kanske en andra recension till och med. Men det initiala intrycket brukar vara det riktiga så jag undrar om jag skulle uppleva den annorlunda om jag läste om den. Time will tell.
Betyg: 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar