Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

fredag 28 mars 2014

Biomega - megaknepigt



















Ingen kan klandra japanska serietecknare som gör sci-fi manga för att göra för simpla berättelser. Jag undrar bara om det skulle göra saken lättare, eller svårare, om de hade skrivit vanliga böcker istället. Bilder hjälper inte alltid att göra saker mer begripliga. Biomega av Tsutomu Nihei är VAAAANSINNIGT snygg (för det mesta, jag kommer till det senare)! Till den grad att man vill strypa Nihei för det är utomjordiskt att vara så proffsig.

Det var tveklöst det som drev mig till att läsa den här mangan. Och så klart: en björn med ett gevär... Allvarligt, om du inte är sugen på att läsa en serie med en björn med ett gevär så är det antingen något fel på dig eller så gillar du inte manga. För vart annars än i en Japansk manga kan man hitta något sånt?



Ordet "läsa" är nog att ta i. Jag försökte i alla fall men det var svårt. Man kan säga att jag kollade på bilderna och försökte väva samman dem med orden. Jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer lättbegriplig än Niheis tidigare serie Blame! (också den snygg beyond belief) men nej. Biomega är krånglig. Riktigt krånglig.

Det handlar om killen Zoichi, hans motorcykel och AI-kompanjonen Fuyo som är en del av motorcykeln. De är agenter som är ute efter att ta tillbaka människor som kan motstå ett virus som gör människor till zombies. De får hjälp av en man som gjort sig till en björn för att motstå viruset. Hade jag plusat på 20 poäng på min mitt IQ hade jag kanske kunnat berätta mer men tyvärr så får ni läsa och förstå själva. Det verkar som att Nihei insett hur pass krånglig hans hjärna är för att han summerar alltid föregående avsnitt så att vi kan hänga med lättare, men så mycket lättare blir det inte.







Biomega är i alla fall en serie som talar mer med sina bilder än sina ord. Den har samma råhet och samma ödesmättade, blanka landskap som han gjorde sig känd för i Blame! Han fantasi är ändlös och, enligt mig, äckligt avundsvärd. Finns det någon som definierar en cool serie så är det Biomega.

Men så händer något... Nihei tröttnar på sin egen serie alldeles för fort. Helt plötsligt ser den, inte ful, men mycket fulare ut. Som att Nihei helt plötsligt gör det absolut minsta han kan för att få slut på historian. Zoichi, motorcykeln och björnen är helt plötsligt på Mars och hittar en förlorad stam... Jag vet inte, men det är skumt. Det hade varit bättre om Nihei bara i ett kort meddelande hade sagt att han gjorde en Franz Kafka och slutade mitt i handlingen. 




Så kan jag verkligen ge ett betyg på en serie som är otroligt snygg till 60%  och som jag knappt förstår historian på? Jag vet faktiskt inte... Jag tror faktiskt att jag struntar i det men ändå säger att jag inte ångrar att jag läste den. 

Läs den du med. Försök i alla fall.



1 kommentar:

  1. Vissa serieskapare verkar skapa serieböcker bara för att få rita snygga bilder. Ibland kräver en historia inte att man är smart; ibland kräver den en bättre berättare.

    SvaraRadera

Translate

Leta i den här bloggen