Jag tror att det här inlägget kommer att säga mer om mig än den serie jag ska recensera. Eller kommentera kanske är ett bättre ord för jag skulle vilja bredda mitt intresse för Ghost in the Shell en smula. Det här är i alla fall Ghost in the Shell 1.5: Human-Error Processor. Den utspelar sig mellan den volym jag hade mycket svårt att förstå och den volym som jag inte fattade ett strunt av.
Den här gången är lite mer begripligt. Batou och hans team springer runt på en massa uppdrag... Ja, det var i princip det jag förstod och det för mig till vad Albert Camus sa om Kafkas berättelser: att meningen är att man ska läsa om dem. Men Kafka är Bockarna Bruse i jämförelse med Masamunes snåriga berättelseteknik. Vad jag aldrig riktigt gillat med hans serier är avsaknaden på episk laddning. Det är korta episoder med abrupta upplösningar som om de ursprungligen kom som en följetong. Varje gång med lite konstigt inskjuten japansk humor som jag inte förstår trots att jag tycker att jag har ett ganska bred smak.
Som vanligt är det en blandning mellan hård action, filosofi och politik i ett universum som man önskar fanns på riktigt. Det är här Kafka och jag kommer in i bilden. Jag vill kunna förstå Ghost in the Shell. En del berättelser, som WE3 av Grant Morrison, kan man läsa i ett svep och sen inte behöva plocka upp igen. Masamunes verk vill man kunna skriva avhandlingar om. De är så vidrigt, underbart komplexa och detaljerade att jag gärna skulle ha åtagit mig uppdraget om någon skulle vilja sponsra mig. Ghost in the Shell är en visuell techno-drog och jag tror banne mig att jag kommer läsa den här volymen igen precis som jag gjorde med den första.
Masamune Shirow ville egentligen att serien skulle heta Ghost in the Shell även i Japan eftersom att den var i stort inspirerad av Arthur Koestlers "Ghost in the Machine, men Shirows första förläggare ville att den skulle heta Kōkaku Kidōtai (攻殻機動隊?), vilket betyder "Mobil, armerad upplopps-polis"... Det låter bättre på engelska och säkert japanska också. Nu känner i alla fall världen den med dess rätta nämn.
.jpg)
Men tillbaka till den här volymen. Den är inte lika bra som den första, den är fulare än den andra men definitivt bättre. Om man ser till själva berättelsen hamnar den på ett medel men det är egentligen hela universumet som är själva grejen. Jag måste också säga att jag efter ett tag slutade bry mig om alla fotnötter som fanns på VARENDA SIDA... Det finns t.ex. en fotnot som kommenterar på hur Batou och Motoko springer med sina vapen. Författaren nämner här att anledningen till att det ser komiskt ut hur de håller sina k-pistar pressade mot sina egna kroppar är för att det det mest effektiva sättet att springa med vapen av den sorten. Tack, Masamune, det blir bra till min avhandling.
Betyg: 5/10
En sak är säker: om jag inte hade skapat den här bloggen hade jag nog aldrig kommit på tanken att läsa Ulf Lundkvist... Hade jag inte gjort det hade det alltid funnits ett hålrum i mitt sinne för humor... I mitt liv kanske till och med. Du kanske tycker att jag överdriver men då har du kanske inte heller läst hans serier.
Det började precis som med allt jag kommer att älska: ett stilla, måttligt intresse. Jag hade tänkt att läsa några av hans serier och sen rapportera mina synpunkter på dem, helt enkelt. Jag valde ut några representativa böcker och läste. Jag roades till en början, jag fortsatte till min förvåning och nu sitter jag och gapskrattar högt åt den här unike mannens fantasi och taktkänsla.
Det finns många sätt att vara rolig på och de enklaste är att vara skadeglad eller snuskig. Ulfs serier är ekivoka, slapstickiga, dead-paniga och rent utsagt genialt korkade. Bildspråket känns väldigt improviserat vilket gör det ännu roligare. Det blir som mest tydligt i hans serier om korven Assar. Vad jag förstått var Assar en följetong-serie i Dagens Nyheter under 90-talet vilket kan förklara dess omedelbarhet och det faktum att jag aldrig tyckte mig förstå poängen med hans serier. Jag fick inte hela bilden. Och det får man inte heller om man bara läser Lundkvist illustrerade serier.
Man måste fördjupa sig i Nollberga och alla dess skruvade karaktärer men jag återkommer till alla de här dårarna i ett senare inlägg då jag recenserar Assar till Tusen. Låt mig bara säga att det är här man kan börja förstå hur pass rolig han är. Det känns som om han hittar på vad han ska göra ruta för ruta och han vet inte var det bär av. Fri association är mest till nackdel. Vi ogillar nog alla författaren Stephen Kings icke-planmässiga sätt men här blir det bara roligare för det är så förbannat korkat.
"När Razor ler faller flugorna ner döda".
Men vad vet man egentligen om Ulf Lundkvist då? Han föddes 1952 och bor i Norrköping. Han har långt, grått hår och glasögon. Han har den avgjort bästa visuella humor jag har sett. Det är förbluffande för mig hur han, med ganska simpla, slaffsiga streck kan förmedla så mycket humor. Det måste vara en kombination av naturlig fallenhet och mycket erfarenhet, för tro mig, det är svårt. Mycket svårt...
Så, jag sitter och läser min 18:e volym signerad Lundkvist och fascineras av att jag hela tiden vet vad jag kommer få men jag finner mig överrumplad av mina skrattmuskler varje gång. Jag vet att jag kommer skratta halvt ihjäl mig. Så, tack Ulf. Sluta aldrig!
Det här är inte bara den första Valhall jag läste, det är också en av de bättre. Trots att också det ledde till något dåligt. Det här är Tor och tvekampen.
Allt börjar med en av Tjalves heroiska drömmar om en trolljakt med Tor vid sin sida. Han väcks av sina drömmerier av sin syster Röskva eftersom han, berusad av sitt hjältemod, drämde grepen i hennes skalle. Röskva, med fötterna på jorden (även om hon liksom alla andra befinner sig i Asgård) försöker ta sin bror till verkligheten igen. Han är inget muskelknippe. Det bästa han kan är att springa.
Det är nu snart som Peter Madsen gjorde ett misstag. Han introducerade Tors long-lost son Magne som helt oväntat dyker upp och nästlar in sig i familjen. Tor och Sivs egna barn är uppspelta över nyheten men Siv själv undrar naturligtvis vem mamman är. Mamman är en jättekvinna som Tor hade en fling med en gång. Efter några gräl kommer Siv och Tor i alla fall fram till att Magne får stanna, mycket till Tjalves oro och illvilja.
Hrunger är en riktig skitstövel som råkar i luven på alla han möter. Han är en ful, fet, korkad, bufflig jätte från utgård som av en händelse... Vänta nu ett tag... Fet ful, bufflig och korkad beskriver nästan alla jättar. Men den här har en skalle som sten. Det visste alla jättar om. Oden är på besök med sin häst Sleipner och Hrunger utmanar honom på en tävling till Asgård. Det hela slutar med att Oden vinner men Hrunger dränker nederlaget med en massa öl.
Tor och Hrunger kommer i luven på varandra.... Tvekampen står snart för dörren. Det är en fantastiskt stämningsfull och rolig berättelse.
Nu till varför Magne aldrig skulle ha introducerats. Det är inget fel på hans karaktär. Rivaliteten mellan honom och Tjalve känns verklig och äkta; mästerligt berättad faktiskt. Problemet är att det efter hans ankomst bara kom album med tillbakablickar.
Det som var spännande med Valhall var att alt skulle vara i realtid för att vara spännande. Nu har jag inte läst alla album sen dess men jag tror att det var en trend som höll i sig. Jag hoppas jag har fel och jag hoppas att det fortfarande finns rivalitet att nöja sig åt mellan Magne och Tjalve.
Men i allt är det här en riktigt bra berättelse. Nästan i närheten av Quark-sagan. Läs den!
Betyg: 9/10
