Den cybergenetiska migränens återkomst

Jag tror att det här inlägget kommer att säga mer om mig än den serie jag ska recensera. Eller kommentera kanske är ett bättre ord för jag skulle vilja bredda mitt intresse för Ghost in the Shell en smula. Det här är i alla fall Ghost in the Shell 1.5: Human-Error Processor. Den utspelar sig mellan den volym jag hade mycket svårt att förstå och den volym som jag inte fattade ett strunt av.

Den här gången är lite mer begripligt. Batou och hans team springer runt på en massa uppdrag... Ja, det var i princip det jag förstod och det för mig till vad Albert Camus sa om Kafkas berättelser: att meningen är att man ska läsa om dem. Men Kafka är Bockarna Bruse i jämförelse med Masamunes snåriga berättelseteknik. Vad jag aldrig riktigt gillat med hans serier är avsaknaden på episk laddning. Det är korta episoder med abrupta upplösningar som om de ursprungligen kom som en följetong. Varje gång med lite konstigt inskjuten japansk humor som jag inte förstår trots att jag tycker att jag har ett ganska bred smak.

Som vanligt är det en blandning mellan hård action, filosofi och politik i ett universum som man önskar fanns på riktigt. Det är här Kafka och jag kommer in i bilden. Jag vill kunna förstå Ghost in the Shell. En del berättelser, som WE3 av Grant Morrison, kan man läsa i ett svep och sen inte behöva plocka upp igen. Masamunes verk vill man kunna skriva avhandlingar om. De är så vidrigt, underbart komplexa och detaljerade att jag gärna skulle ha åtagit mig uppdraget om någon skulle vilja sponsra mig. Ghost in the Shell är en visuell techno-drog och jag tror banne mig att jag kommer läsa den här volymen igen precis som jag gjorde med den första. 

Masamune Shirow ville egentligen att serien skulle heta Ghost in the Shell även i Japan eftersom att den var i stort inspirerad av Arthur Koestlers "Ghost in the Machine, men Shirows första förläggare ville att den skulle heta Kōkaku Kidōtai (攻殻機動隊^?), vilket betyder "Mobil, armerad upplopps-polis"... Det låter bättre på engelska och säkert japanska också. Nu känner i alla fall världen den med dess rätta nämn.

Men tillbaka till den här volymen. Den är inte lika bra som den första, den är fulare än den andra men definitivt bättre. Om man ser till själva berättelsen hamnar den på ett medel men det är egentligen hela universumet som är själva grejen. Jag måste också säga att jag efter ett tag slutade bry mig om alla fotnötter som fanns på VARENDA SIDA... Det finns t.ex. en fotnot som kommenterar på hur Batou och Motoko springer med sina vapen. Författaren nämner här att anledningen till att det ser komiskt ut hur de håller sina k-pistar pressade mot sina egna kroppar är för att det det mest effektiva sättet att springa med vapen av den sorten. Tack, Masamune, det blir bra till min avhandling.

Betyg: 5/10