Valhall: Tor och Tvekampen

Det här är inte bara den första Valhall jag läste, det är också en av de bättre. Trots att också det ledde till något dåligt. Det här är Tor och tvekampen.

Allt börjar med en av Tjalves heroiska drömmar om en trolljakt med Tor vid sin sida. Han väcks av sina drömmerier av sin syster Röskva eftersom han, berusad av sitt hjältemod, drämde grepen i hennes skalle. Röskva, med fötterna på jorden (även om hon liksom alla andra befinner sig i Asgård) försöker ta sin bror till verkligheten igen. Han är inget muskelknippe. Det bästa han kan är att springa.

Det är nu snart som Peter Madsen gjorde ett misstag. Han introducerade Tors long-lost son Magne som helt oväntat dyker upp och nästlar in sig i familjen. Tor och Sivs egna barn är uppspelta över nyheten men Siv själv undrar naturligtvis vem mamman är. Mamman är en jättekvinna som Tor hade en fling med en gång. Efter några gräl kommer Siv och Tor i alla fall fram till att Magne får stanna, mycket till Tjalves oro och illvilja. 

Hrunger är en riktig skitstövel som råkar i luven på alla han möter. Han är en ful, fet, korkad, bufflig jätte från utgård som av en händelse... Vänta nu ett tag... Fet ful, bufflig och korkad beskriver nästan alla jättar. Men den här har en skalle som sten. Det visste alla jättar om. Oden är på besök med sin häst Sleipner och Hrunger utmanar honom på en tävling till Asgård. Det hela slutar med att Oden vinner men Hrunger dränker nederlaget med en massa öl.

Tor och Hrunger kommer i luven på varandra.... Tvekampen står snart för dörren. Det är en fantastiskt stämningsfull och rolig berättelse.

Nu till varför Magne aldrig skulle ha introducerats. Det är inget fel på hans karaktär. Rivaliteten mellan honom och Tjalve känns verklig och äkta; mästerligt berättad faktiskt. Problemet är att det efter hans ankomst bara kom album med tillbakablickar. 

Det som var spännande med Valhall var att alt skulle vara i realtid för att vara spännande. Nu har jag inte läst alla album sen dess men jag tror att det var en trend som höll i sig. Jag hoppas jag har fel och jag hoppas att det fortfarande finns rivalitet att nöja sig åt mellan Magne och Tjalve.

Men i allt är det här en riktigt bra berättelse. Nästan i närheten av Quark-sagan. Läs den!


Betyg: 9/10