Är man en kille född under 80-talet så var man galen i Teenage Mutant Ninja Turtles... Javisst, det kanske är lite väl generaliserande men jag tvivlar på det. Vi växte upp med Turtles, vi idealiserade dem, vi lade beslag på vår favorit och den som kom in senare fick vara Splinter. Ingen ville vara Splinter.
Men om du bodde i Sverige och är född under 80-talet fick du säkert också bara vara med om de kommersialiserade produkterna som kom i alla möjliga former. Jag blev först bekant med dem genom Nintendo-spelet och sen TV-showen med en av de bästa vinjetterna jag hört. Men det är inte det vi ska tala om nu, vi ska tala om the origin of the Turtles. Två killar, Kevin Eastman och Peter Laird utvecklade och arbetade med den här idén i en källare. De levde på ett lån de hade tagit från den enes farbror. Jag har aldrig hört talas om några serietecknare som arbetade på det här sättet. De gjorde allt tillsammans: manus, teckningar, tusch, skuggningar, rubbet! De överlämnade sidorna till varandra och fortsatte där den andre hade slutat. Resultatet blev en fantastisk svartvit serie som är överväldigande enkel att datera från 80-talet. Sånt älskar jag! Det finns enligt mig en klar likhet mellan den här serien och The Crow. Charm!
I den samlingsvolym jag fick får vi läsa om hela historien bakom serien: hur serietecknarna tänkte, vad de ville, mycket mer än vad jag skulle kunna summera här. Det är en förstklassig volym att äga och alla som är intresserade av serier borde äga den. Här fick jag också veta hur sköldpaddorna kom till, hur Splinter kom till och hur idén till Schredder, April och Krang kom till. Och mycket mer. Det roliga är att det är en massa historier som fungerar separat men väver in i varandra. Jag får ett flyt och flyt är vad jag värderar oerhört högt i en serie av den här sorten.
Är den lämpad för barn då? Ja, precis som TV-serien är den ganska blodlös för mutanter med dödliga vapen. Jag tror inte att den skulle inspirera till något allvarligt våld hos ett normalt barn. Jag måste också säga att det är en ganska Japansk idé för att vara Amerikansk. Till och med titeln Teenage Mutant Ninja Turtles känns ganska japansk.Det kom säkert upp i Peter Lairds och Kevin Eastmans kommentarer.
Det tog inte lång tid att läsa de här 300 sidorna. Det var ett rent nöje hela tiden och det säger jag som någon som påstår sig ha övergett sina nostalgiska känslor. Det är bara en riktigt bra action-serie med fart och fläkt från början till slut. Det är inte larger than life för att vara värd en tia men en välförtjänt nia. Läs! Betyg: 9/10
Okej, Norge, jag kan råda bot på ert mindervärdeskomplex genom att konstatera att ni har stått för två av de roligaste serierna i världen. De råkar också höra ihop. Det var under mellanstadiet och högstadiet jag fick vara den som älskade Pyton. Samlingsserien från Norge som alltid avslutades med några nakna brudar som berättade snuskiga skämt. Hela serien var allt igenom snuskig och vidrig. Den stillade min sorg över att den underbara samlingsserien Don Martin gick i graven. I Pyton var den mest minnesvärde serieskaparen Frode Overli (med ett norskt Ö). Hans stil var så distinkt och rolig att texten nästan inte ens var nödvändig. I år fick jag njuta av serier som Deep Shit Junkies och Ted-Birger men så hände det: Moral-Sverige fick upp ögonen och förstörde allt det roliga... Vad skulle jag göra nu. Tiden gick och serien Ernie av Bud Grace fick en egen serie och i denna fanns svaret på allt: Pondus! Frode var tillbaka och tog över både Norge och Sverige!
Jag tycker inte om Pondus, karaktären det vill säga. Han är gjord för att den lägsta formen av män ska ha någon att identifiera sig med samtidigt som de vet att de är snäppet bättre än honom. Han är en lönnfet busschaufför (inget illa om busschaufförer) och dricker en massa öl, lever för ett fotbollslag som inte ens spelar i Norge och avskyr homosexuella och goth-musik. Hans taktik är att ha en vän som är betydligt värre på alla sätt: Jocke. Jocke har sex med allt som kan andas någorlunda och har en skapligt fungerande X-kromosom. Även han gillar öl och ett fotbollslandslag som inte spelar i Norge. Han älskar bandet Kiss och bor med sin mamma och hennes tyske dvärg.
Jo, det är som upplagt för en massa skratt! Frode Överlis visuella humor överträffar till och med Bill Wattersons. Jag kan inte berätta om alla gånger jag har tjutit av skratt när Frode listar de absolut fulaste dansbanden: Charles-Rutgers, Pom-pom-Trygves Orkester och så vidare. Antingen är det en pik mot Sverige eller så har de dansband i Norge också. Jag hade en hel de kul med Pondus, men allt kan inte vara för evigt. Jag blev lite trött när det började förvandlas till en såpopera där Jovke äntligen hittade en normal och ganska snygg tjej, fick barn med henne, hon var otrogen, de återförenades och blah, blah. Jag antar att det är ett sätt att hålla upp ens intresse men för mig blev det tvärtom. Jag blev också trött på att Overli om vart annat använde sig av engelska för att krydda till skämten. Det kändes bara onödigt.
Hur som helst är det en makalöst bra serie och jag hoppas att intresset i Norge inte har falnat. En serieskapare av Frode Overlis klass förtjänar all uppmärksamhet och framgång i världen. Jag vet inte om serien lanserats i USA än. Enligt mig är det humor som alla kan skratta åt, även om dansband troligtvis inte är ett internationellt fenomen.
Äntligen förstod Gaiman att folk ville läsa om något i realtid och inte en massa hopsatta, kasserade novellidéer där Morpheus klämdes in på något klumpigt sätt. Jaja, det finns i och för sig en avgörande länk till en av dessa noveller i den här volymen så de var ju inte helt onödiga för läsaren. Jag säger bara vad jag känner trots allt. Det här är i alla fall den nummer sju: Brief Lifes. Den här volymen är RIKTIGT bra! Inte i klass med de två första men nära. Den är relativt konsekvent tecknad och, som oftast när det kommer till Gaiman, mycket välskriven. Neil Gaiman betraktar aldrig sina läsare som idioter. Inte ens när hans berättelser är gjorda för barn framställer han något som förolämpar läsarens intelligens. Jag önskar att den Japanska författaren Haruki Murakami kunde lära sig av honom.
Delirium, den yngsta av The Endless, saknar sin bror Destruction. Destruction (regenten över förstörelse med allt vad det innebär) övergav sitt rike och försvann. Delirium är den enda av The Endless som vågar visa sina känslor när hennes syskon försöker förneka dessa mänskliga ingivelser. Hon är den enda som genom sitt långa liv bevarat sin naivitet och vitalitet, kanske på grund av att hon en gång var Delight; en allt mer ovanlig känsla hos mänskliga varelser. Hon besöker sina syskon en efter en för att fråga om de vill hjälpa henne att hitta Destruction men samtliga avvisar henne. De säger att de inte saknar honom lika mycket som hon och att deras bror dessutom lämnade sitt ämbete frivilligt och säkerligen inte vill bli uppsökt ändå.
Men Delirium ger sig inte. Hon får efter ett tag med sig Dream som just blivit dumpad av ännu en älskarinna och därav är det är regn i hans rike. Dream följer med som en ren förströelse för att få något annat att tänka på. Han tror inte att de kommer hitta honom i huvud taget. Han drar i alla fall i några trådar och han och Delirium flyger runt och tar rätt på dem. Av någon anledning dör folk runt omkring dem. Undrar varför?
Jag tror jag gillar den här volymen så mycket för att det handlar om syskonkärlek och saknad och den ångest som till och med Gudar känner över att inte kunna göra saker ogjorda. Vi får genom Delirium se en ny omtänksam sida hos Dream som vi inte blivit allt för bekanta med tidigare. Sen får vi också stifta bekantskap med Delirium som enligt de flesta, är den charmigaste av The Endless. Till och med charmigare än Death. Det är en riktigt bra Sandman-historia där saker händer hela tiden och ingen tid slösas bort. Det är rytm, takt och ja, den enda anledningen till varför den inte får högsta betyg är för att den inte gav mig samma tilt-värde som de två första. Allt annat är bra, Skitbra! Delirium är att dö för! Vilket också visar sig i volymen.
Så var det dags för ännu en recension av den beundransvärde Alan Moores serier. Nej, det är inte Watchmen utan League of Extraorginary Gentlemen! Tja, jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag gillar idén men utförandet kunde varit bättre. Det handlar om en grupp Viktorianska legender som skapar en sorts Justice leaugue fast lite mer gentlemannamässigt. De flesta var nya för mig. Jekyll/Hyde och Kapten Nemo känner nog de flesta till men Allan Quatermain och Mina Harker var lite nya för mig. Mina Harker hade visserligen en roll i Dracula av Bram Stoker som jag har läst men jag har inget direkt minne av henne. Hon gjorde nog större intryck på Alan Moore... Sen var det Den Osynlige Mannen från H.G Wells roman. Så var hela gänget komplett.
Mina Harker får i uppdrag att samla ihop ett team för rikets säkerhet vilket hon gör. basen för gänget blir på Kapten Nemos ubåt Nautilus. Fienderna är Fu Manchu och professor Moriarty: Sherlock Holmes nemesis. Historian är onödigt invecklad och inte särskilt intressant i någon av volymerna. Jag antar att jag gillade den kärlek som utvecklades mellan Quartermain och Mina och det faktum att Moore inte ville baka in en massan obrittisk action i serien men jag vet inte. Han har sina höjder och sina dalar och för min del var det här en av dalarna. Däremot måste jag säga att Kevin O'Neills kantiga teckningar verkligen tilltalade mig. Hade serien varit lika tråkigt illustrerad som V for Vendetta hade jag nog inte läst klart den... Faktiskt.
Men en del gillar den, och det är väl bra det. De gjorde en film om serien också, med vissa ändringar som tur var. Den var okej den med. Helt mer lättillgänglig i sin helhet. I filmen är Doran Gray (han med porträttet) en av bovarna och uslingen i gänget var han och inte The Invisible Man som i förlagan. Ni som läst dorian grays Porträtt av Oscar Wilde kan gissa sig till hur de blev av med honom till sist. Mina Harker är också en vampyr och såklart, det är trots en Amerikansk film, så var Tom Sawyer med som en joker.
Allt som allt är det inte en höjdare. Läsvärd? Nja... Gillar du vackra teckningar? Bläddra igenom den och se filmen sen. Ehum. I alla fall, en medioker femma. Todd Klein är felfri som vanligt. Betyg: 5/10
.jpg)
