Ganska boring

Ännu en gång utmanas mitt förstånd, men den här gången är det i alla fall inte en Japansk serietecknare som gör det. Nu är det Daniel Clowes med sin grafiska novell/roman Daving Boring. Jag förstår inte riktigt vad det var som inspirerade honom till att berätta den här historian. Jag kollade in några recensioner tidigare och det verkar som om den över lag fått riktigt bra omdömen. 

Kanske klingar den här berättelsen så bra i USA:s underground-scen för att de är så sönderstoppade med action-serier och superhjältar i USA att de suktar efter något annorlunda. Jag medger, den är annorlunda. Men jag tycker inte att detta räcker för att vara bra. På mitt icke-journalistiska, amatörmässiga sätt ska jag göra en rättvis bedömning.  

David Boring är en röv-fetischist och sonen till en skum serietecknare. David har extrem tur med tjejer men jag undrar varför. Är han en magiker? Han är, enligt mig i alla fall, en ganska tråkig, tanig kille som råkar ut för en massa underliga saker. Han blir kär i en tjejs stjärt och sen blir han kär i tjejen. Tjejen försvinner, David blir skadeskjuten och åker iväg till nån stuga nära havet tillsammans med sin lesbiska kusin och hennes fästman och några till för att rehabilitera. Någonstans berättas det också om hot om ett stundande kärnvapenkrig... Nej, jag fattar inte heller vad som händer, eller varför.

Ingenting leder någonvart. Eller jo, historian leder in på en massa spår men man bryr sig inte. Jag trodde att jag skulle göra det men jag lär aldrig känna David Boring och jag kan inte bry mig om hans kärleksförbindelser. Total noll-investering från mitt håll. Det enda som förvånar mig, som sagt är hans tur eller skicklighet med kvinnor. Det var som en vers jag inte lyckades få att rimma riktigt. David ler aldrig heller. Han ser ut som en begravningsentreprenör som just fått sparken. 

Tecknarstilen är rakt igenom Clowes utan mycket variation mellan karaktärernas utseenden. Tråkig... Så tråkig... Precis som David och den här serien. Varför, Daniel Clowes? Hade jag läst den några gånger till kanske jag skulle kunna komma till underfund med det själv men då måste det finnas ett mysterium som lockar. Jag ville läsa ut den här serien när jag hade kommit till hälften bara för att kunna recensera något mer av Clowes. Bättre lycka nästa gång. 


Betyg: 4/10    

Är du redo för 15 minuters gastkramande?

Jag fick en länk av brorsan (Korinthian) om en serie jag var "tvungen" att recensera. Jag håller just nu, i skrivande stund, redan på att läsa Nausticaä of the Valley of the Wind och jag gillar inte att ha för mycket på samma gång. "Men det tar bara 15-20 minuter att läsa den" sa han. Okej då.

Efter 15-20 minuter insåg jag att om jag skulle recensera den här så skulle jag nog berätta allt för mycket. Så jag avstår från det och ger er istället en teaser. Jag vill nämligen att ni ska läsa den själva.

Stora hål har dykt upp på klippväggen. Och de är formade som människor. Men inte bara det. De är formade åt människor som faktiskt existerar. Det är allt ni får om historian.

Det är lätt att göra något som får folk att rynka på näsan i rent äckel: det enda du gör att ha en hel del blod, kiss och bajs (Saló, någon?) och effekten är förhoppningsvis gjord. Det är också ganska lätt att få folk att känna sig otroligt obehagliga inombords: det enda du gör är att måla upp långa sekvenser av misär eller ha en tio minuters lång våldtäkts-scen som i den franska filmen Irréversible.

Det är inte lika lätt att göra något som gastkramar ens inre. I filmvärlden har det hänt endast två gånger förut för mig: The Shining och Ringu. The Enigma of the Amigara Fault tillhör också den här kategorin. Jag tänker inte ge er någon siffra men betyget borde ändå stå klart för er om ni läst så här långt.

Det här är en av de bästa serie-noveller jag har läst. Och nu har även ni chansen att läsa den och jag jag tror att ni, liksom jag, inte kommer att ångra er att ni spenderade 15 minuter av ert liv på att läsa något av den här klassen. Man läser från höger till vänster som man nu gör i Japan:

http://brasscockroach.com/h4ll0w33n2007/manga/Amigara-Full/Amigara.html

Tintin hos Gerillan

Om jag ändå hade någon mer som kunde skriva för den här bloggen. Då behövde jag kanske inte känna som jag gör nu: att ta vatten över huvudet eller bita av mer än vad jag kan äta, eller nån sån liknelse... Jag sa det under Kalle och Hobbe-inlägget men där hade jag i alla fall rikligt med kött på benen. Här kommer jag in helt spinkig.

Eller gansla tunn i alla fall... Hur är det egentligen möjligt, tänker ni? Hur kan du ha missat Tintin av Hergé?! Ja, indeed. Innan jag börjar måste jag förklara min bakgrund när det kommer till Tintin. När jag var yngre hade jag ett kassettband med Tintin i Kongo. Jag lyssnade på det om och om igen. Jag älskade det! Rösterna var perfekta, speciellt rösten som Tintin som även hade rösten till Kogo i Starzinger och Cobra från Cobra. Tomas Bolme heter han och enligt mig är han en av de bästa röstskådespelarna i Sverige näst intill Peter Harryson Fredrik Dolk och Samuel Elers-Svensson. Ingen slår dock Andreas Nilsson... Möjligtvis Anders Öjebo... Definitivt Öjebo! Men i alla fall.

Det var MIN utgångspunkt. Därför var jag mycket besviken på serierna för att jag tyckte inte att de levde upp till min egen bild av Tintin. Men så bestämde jag mig att om jag ska göra en blogg om serier i ett så brett urval som möjligt så måste jag läsa Tintin. Det fick bli Tintin hos Gerillan hör det var den enda jag hade hemma.

Det här albumet utspelar sig till största delen i det påhittade landet San Theodoros där det råder politiska svårigheter och maktspel. Det står mellan generalerna Alcazar och Tapioca. Tapioca är för närvarande den som regerar och Alcazar sitter gömd i djungeln nånstans med sina män. Opera-divan Bianca Castafiore (säkert en alludering på "katastrof" men vad vet jag?) åker dit för en konsert men blir arresterad av Tapioca som hävdar att son reste dit för att vara med i en komplott mot honom. Haddock, Kalkyl och Tintin och Miloiu åker dit för att hjälpa sin vän och blir såklart indragna. 

Sen är det en massa grejer som händer. Konspirationer hit och dit, planer som inte uttalas för tidigt, listigheter och äventyr, odrickbar Whisky och farligheter i ett riktigt Europeiskt Indiana Jones-fashion. Det är intelligent skrivet. Nästan lite för intelligent skrivet för att allt ska kunna fastna omedelbart för mig. Jag blandade ihop saker då och då, kanske för att det fanns anknytningar till tidigare historier som jag inte kände till.

Jag märker att Hergé var inspirerad av Hugo Pratts Corto Maltese. Inte bara till sitt koncept om den orädde äventyraren som slungas runt i kniviga situationer har tvingas lösa, eller det faktum att båda har viss historisk back-drop. Det är också liknande i sitt sätt att presentera action. Allting körs i ett ganska tråkigt, rätt upp-och-ner sätt med profiler som får det att se riktigt komiskt ut. men det kanske låg i tiden att göra så.

Jag vet inte. Jag gillar inte tecknarstilen. Jag har alltid tyckt att den var tråkig och icke-övertygande. Jag trivs inte i Tintins värld, var han än är. Historien är det inget fel på och jag slår var om att det är där Tintins styrka ligger, men eftersom att den här är den enda jag har läst så är det något som jag får vänta och se med. Jag ska nog läsa fler i alla fall. Så jag ber om ursäkt men betyget blir lite mer än ljummet för det här albumet.


Betyg: 6/10

Mina egna serier: Jimmy

Då var det dags att skryta igen. 

Den här gången hade jag tänkt att göra en lakonisk karaktär: Jimmy, och hans interaktioner med sin morfar som tillhör det gamla bonde-skrået 

Som ni ser är allt klippt och klistrat i vanligt photoshop-manér. Resultatet blev inte lika snyggt om man jämför med hur mycket tid det tog. Det fungerade i alla fall och det fick duga för mig.

Jag trodde jag hade en serie till men den kund jag inte hitta. Jimmy dyker upp lite här och var i andra serier jag har gjort. Han är egentligen en ganska tråkig karaktär men tja.

The Crow... Det kan inte regna jämnt

Det finns nog ingen serie jag har läst som är kopplad till så mycket tragik och sorg som The Crow av James O'Barr... Ni känner säkert alla till en av de historier jag tänker berätta för er, men för formens skulle återberättar jag den igen. Senare. Först James historia. En man som borde fått mer än vad han fick.

Han föddes den 1:a januari 1960 på ett fosterhem. Egentligen vet han inte vilket datum exakt han föddes. De som arbetade på fosterhemmet gav honom hans födelsedatum. Det var inte mycket som sken över honom till han träffade den kvinna som kom att bli hans fru. Han blev änkling i tidig ålder. Han fru blev överförd av ett rattfyllo och dog.

James stängde in sig i sin källare med en samling The Cure-skivor och papper och penna. Han genomlevde sin sorgeprocess i mörker och ensamhet. Ur detta föddes The Crow... Ur The Crow föddes en kult. 

Eric Draven förlorade också sin fru. Men till ett gäng mordiska huliganer som dödade både henne och Eric. Sedan våldtog de hennes döda kropp. Nej, det här är ingen mysig serie alls. Däremot är den bra. Riktigt bra. Vissa händelser glöms inte bort utan förbli ouppklarade. En kråka bär tillbaka den slocknade själen till livet för att ställa saker tillrätta. 

Hämnd... Blodig hämnd.

Det är en enkel och urgammal premiss som aldrig tycks bli omodern. Den fungerar om den känns ljuvlig och Eric ser till så att den gör ont.

I introduktionen till den senaste upplagan av den här serien skriver James O'Barr om det stöd han kom att finna i Brandon Lees änka Eliza Hutton. Vi känner alla till den här historien, men vad de flesta har fått för sig var att Lee dog på bordet när alla brottslingar sköt på honom. Faktum var att han av misstag sköts ihjäl av Michale Massee som spelade Fun Boy. Det är fortfarande ett mysterium hur det kunde ha hänt. Brandon Lees mamma stämde till och med Michael Massee men det ledde ingenvart.

Serien skiljer sig en hel del från filmen, så pass mycket att jag är riktigt imponerad över att man kunde berätta så lika historier på så lika sätt och fortfarande fick båda att bli så bra.

Tecknarstilen ser daterad ut men jag tycker mest att den är charmig. Jag föredrar den här stilen från all slick-art som görs nu för tiden. Påminner mig lite om TMNT av Peter Laird och Kevin Eastman. Fungerar perfekt och är riktigt råsnygg på sina ställen. Serien kör på som den naturkraft som Eric Draven själv representerar. 

Och han får sin hämnd. Han plockar dem en efter en men ger Fun Boy möjligheten att göra slut på sig själv i utbyte mot att han berättar var han kan finna de andra som mördat hans fru: Tin-Tin, Top Dollar, Skank, T-Bird. Alla ska dö... På mycket kreativa sätt dessutom.  

Hela mord-cirkusen avbryts med tillbakablickar till tiden då Eric och hans fru Shelley var lyckliga tillsammans i vita änglalika inramningar. Egentligen gillar jag inte tillbakablickar så mycket men den här gången stör det inte serierytmen. Den är också mycket välskriven med djupa träffsäkra dialoger.  

Du som har missat det här. Bakläxa!


Betyg: 9/10

Kalle & Hobbe

Vid skådespelerskan och sångerskan Judy Garlands begravning tillät inte hennes dotter Liza Minelli att Mickey Rooney skulle hålla sin mammas minnestal. Mickey Rooney var Judy Garlands barndomsvän och Liza Minelli trodde inte att han skulle klara av det. Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo, det är att jag inte tror att jag kommer klara av det här. Kan någon klara av att hålla ett minnestal till Kalle & Hobbe av Bill Watterson?

Det finns några böcker om Kalle och Hobbe men jag har tyvärr inte läst någon av dem. Ännu ett tecken på att jag kanske inte är lämpad för det här. William Boyd Watterson föddes i alla fall 1958 i Washington DC. Han studerade statsvetenskap på universitetet och arbetade ett tag som politisk tecknare men blev sparkad efter bara några dagar.

I fem år strävade Watterson att bli legitim serietecknare men allt han skickade in blev refuserat. Men så kom de till världen och Bill förseglade sin titel som geni.

"Calvin and Hobbes" som de heter på engelska. Deras namn tagna från två filosofer och vad kunde vara mer passande än det? 

Men vart ska man börja? Häri ligger det svåra. Jag ska försöka att börja med vad jag tror det är som får oss att älska Kalle först. Kalle älskar vi för att han hatar skolan. Vi kan alla, eller många i alla fall, relatera till det avog vi känner inför en institution som enbart är ute efter att "lära ut". Så säger de i alla fall. Men vi vet att skolan är till för att döma oss.

Kalle trivs inte i skolan. Han är kass i alla ämnen, han blir ständigt trakasserad av sina lärare, rektor och kötthjärnan Olle. Men Kalle har en begåvning som ännu inte har funnit sitt forum: en blixtrande fantasi. I vardagens tristess skapar kalle världar i rymden, som Rymndmannen Spiff, Noir-städer där Häpnadsmannen skipar rättvisa, förhistoriska landskap där han strövar runt som en Tyrranosaurus Rex och mycket annat. Gränserna finns inte.

Förutom dinosaurer och kakor finns det inte mycket som Kalle gillar. Han hatar att bada och han tror att hans cykel är ute efter honom. Den enda han verkligen älskar, utöver sina föräldrar, är sin tygtiger Hobbe.

Hobbe, som vi alla vet, kommer till liv, men bara för Kalle. Hobbes hobby är att lurpassa på Kalle och attackera honom precis som det vilddjur Hobbe vet att han är. En del trångsynta människor tror att Hobbe bara är ett gosedjur som Kalle fått för sig att han lever, men vi vet bättre.

Vart ska man fortsätta? Är det så att den här serien kan uppskattas av alla från fem år upp till död-åldern? När jag var fem år älskade jag Kalles minspel och hans fantasi. Teckningarna var inspirerande; helt fantastiska! När jag blev äldre kunde jag förstå de djupare budskapen i serien. Det handlar om anarki i tanken. Allt är inte på ett enda sätt. Kalle presenterar oss för nya sätt att se på världen och de människor som befolkar den. Kalle tittar upp på stjärnhimlen:

"Ibland är mitt säkraste bevis på att det finns intelligent liv därute att ingen av dem har försökt att kontakta oss"

Genialt... 

Vi älskar Hobbe för att han är så cool. Alltså lugn. Förutom när han attackerar Kalle. Hobbe är den snälle storebrorsan som lunkar runt och ifrågasätter Kalles vilda teorier. Eller som en romersk kejsares närmsta rådgivare som lägger band på sin herres vilda stridsplaner. Utan Hobbe skulle Kalle bara vara för mycket och då skulle det bli kaos. Mer kaos än vad det reda är med Kalle hans till intet prövade föräldrar och Rigmor, hans ständiga barnvakt.

Alla seriestrippar genomskådas efter ett tag. Man lär sig humorn och alla knep som skaparen tar till sig för att få oss att skratta. Det gör mig alltid besviken när jag läser en serie som Foxtrot och man märker att själva punch-linen ALLTID efterföljs av en kommentar från en annan karaktär i slutet på varje stripp. Eller i Ernie när skaparen alltid tycker det är lustigt att överexponera sina skämt med en massa förklarande textrutor.

Kalle och Hobbe hade under sina glansdagar inget sånt som jag kunde genomskåda. Ibland var strukturen så revolutionerande för den dagens tidningar att jag inte kan förstå hur de blev publicerade i över huvud taget. Det kunde vara en stor bild där det bara stod "...And then there was CALVIN!".

En del serier är inte ens roliga, men så får de oss att tänka eller så berör de oss till tårar. Mina favoriter är de serier där inga ord uttalas. En serie som är en kombination av dessa är när Kalle vill att hans pappa ska komma ut och leka i snön, men pappa förklarar att han måste arbeta. Sen kommer pappa på att han måste prioritera så han tar en paus från arbetet och går ut och leker med Kalle. Vid slutet av en lyckad dag pussar Kalle sin pappa på pannan innan han går och lägger sig. På sista rutan ser vi Kalles Pappa sitta och arbeta sent.  

Skulle jag ta och börja läsa Kalle och Hobbe-serier nu igen skulle jag komma på en hel del mer att säga. Den enda jag inte får glömma är grannflickan Sussie. Vi vet alla att de två kommer bli kära och gifta sig när de växer upp. Under tiden så får de bråka med varandra istället. Sussie är en duktig, intelligent och sansad flicka. Hon är allt ifrån anarkistisk och den dagen då Kalle blir för gammal för Hobbe får hon ta hans plats. Men inte än! Inte än...

Efter tio år tröttnade Bill Watterson på allt tryck från allmänheten, alla deadlines all stress tog lusten från honom. han gav oss tio fantastiska år. Han gav oss däremot inga leksaker att leka med, inga hollywood-filmer att se, inga klistermärken, samlarkort, inga tecknade TV-serier... Ingenting. Han kommersialiserade ingenting av sin serie och jag undrar varför. En man som kämpade så länge borde velat få ut så mycket kräm som bara är möjligt. Vågar jag säga att det var en mycket icke-amerikanskt beslut Bill Watterson fattade? Hur som helst, mycket respekt. 

Vi saknar honom fruktansvärt... Och vi tackar honom.

Och nu sitter jag bara här och undrar över vad jag har missat att tala om. Hjälp mig!

I alla fall, jag gjorde mitt bästa. Jag älskar Kalle och Hobbe mer än någon annan serie.