Kalle & Hobbe

Vid skådespelerskan och sångerskan Judy Garlands begravning tillät inte hennes dotter Liza Minelli att Mickey Rooney skulle hålla sin mammas minnestal. Mickey Rooney var Judy Garlands barndomsvän och Liza Minelli trodde inte att han skulle klara av det. Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo, det är att jag inte tror att jag kommer klara av det här. Kan någon klara av att hålla ett minnestal till Kalle & Hobbe av Bill Watterson?

Det finns några böcker om Kalle och Hobbe men jag har tyvärr inte läst någon av dem. Ännu ett tecken på att jag kanske inte är lämpad för det här. William Boyd Watterson föddes i alla fall 1958 i Washington DC. Han studerade statsvetenskap på universitetet och arbetade ett tag som politisk tecknare men blev sparkad efter bara några dagar.

I fem år strävade Watterson att bli legitim serietecknare men allt han skickade in blev refuserat. Men så kom de till världen och Bill förseglade sin titel som geni.

"Calvin and Hobbes" som de heter på engelska. Deras namn tagna från två filosofer och vad kunde vara mer passande än det? 

Men vart ska man börja? Häri ligger det svåra. Jag ska försöka att börja med vad jag tror det är som får oss att älska Kalle först. Kalle älskar vi för att han hatar skolan. Vi kan alla, eller många i alla fall, relatera till det avog vi känner inför en institution som enbart är ute efter att "lära ut". Så säger de i alla fall. Men vi vet att skolan är till för att döma oss.

Kalle trivs inte i skolan. Han är kass i alla ämnen, han blir ständigt trakasserad av sina lärare, rektor och kötthjärnan Olle. Men Kalle har en begåvning som ännu inte har funnit sitt forum: en blixtrande fantasi. I vardagens tristess skapar kalle världar i rymden, som Rymndmannen Spiff, Noir-städer där Häpnadsmannen skipar rättvisa, förhistoriska landskap där han strövar runt som en Tyrranosaurus Rex och mycket annat. Gränserna finns inte.

Förutom dinosaurer och kakor finns det inte mycket som Kalle gillar. Han hatar att bada och han tror att hans cykel är ute efter honom. Den enda han verkligen älskar, utöver sina föräldrar, är sin tygtiger Hobbe.

Hobbe, som vi alla vet, kommer till liv, men bara för Kalle. Hobbes hobby är att lurpassa på Kalle och attackera honom precis som det vilddjur Hobbe vet att han är. En del trångsynta människor tror att Hobbe bara är ett gosedjur som Kalle fått för sig att han lever, men vi vet bättre.

Vart ska man fortsätta? Är det så att den här serien kan uppskattas av alla från fem år upp till död-åldern? När jag var fem år älskade jag Kalles minspel och hans fantasi. Teckningarna var inspirerande; helt fantastiska! När jag blev äldre kunde jag förstå de djupare budskapen i serien. Det handlar om anarki i tanken. Allt är inte på ett enda sätt. Kalle presenterar oss för nya sätt att se på världen och de människor som befolkar den. Kalle tittar upp på stjärnhimlen:

"Ibland är mitt säkraste bevis på att det finns intelligent liv därute att ingen av dem har försökt att kontakta oss"

Genialt... 

Vi älskar Hobbe för att han är så cool. Alltså lugn. Förutom när han attackerar Kalle. Hobbe är den snälle storebrorsan som lunkar runt och ifrågasätter Kalles vilda teorier. Eller som en romersk kejsares närmsta rådgivare som lägger band på sin herres vilda stridsplaner. Utan Hobbe skulle Kalle bara vara för mycket och då skulle det bli kaos. Mer kaos än vad det reda är med Kalle hans till intet prövade föräldrar och Rigmor, hans ständiga barnvakt.

Alla seriestrippar genomskådas efter ett tag. Man lär sig humorn och alla knep som skaparen tar till sig för att få oss att skratta. Det gör mig alltid besviken när jag läser en serie som Foxtrot och man märker att själva punch-linen ALLTID efterföljs av en kommentar från en annan karaktär i slutet på varje stripp. Eller i Ernie när skaparen alltid tycker det är lustigt att överexponera sina skämt med en massa förklarande textrutor.

Kalle och Hobbe hade under sina glansdagar inget sånt som jag kunde genomskåda. Ibland var strukturen så revolutionerande för den dagens tidningar att jag inte kan förstå hur de blev publicerade i över huvud taget. Det kunde vara en stor bild där det bara stod "...And then there was CALVIN!".

En del serier är inte ens roliga, men så får de oss att tänka eller så berör de oss till tårar. Mina favoriter är de serier där inga ord uttalas. En serie som är en kombination av dessa är när Kalle vill att hans pappa ska komma ut och leka i snön, men pappa förklarar att han måste arbeta. Sen kommer pappa på att han måste prioritera så han tar en paus från arbetet och går ut och leker med Kalle. Vid slutet av en lyckad dag pussar Kalle sin pappa på pannan innan han går och lägger sig. På sista rutan ser vi Kalles Pappa sitta och arbeta sent.  

Skulle jag ta och börja läsa Kalle och Hobbe-serier nu igen skulle jag komma på en hel del mer att säga. Den enda jag inte får glömma är grannflickan Sussie. Vi vet alla att de två kommer bli kära och gifta sig när de växer upp. Under tiden så får de bråka med varandra istället. Sussie är en duktig, intelligent och sansad flicka. Hon är allt ifrån anarkistisk och den dagen då Kalle blir för gammal för Hobbe får hon ta hans plats. Men inte än! Inte än...

Efter tio år tröttnade Bill Watterson på allt tryck från allmänheten, alla deadlines all stress tog lusten från honom. han gav oss tio fantastiska år. Han gav oss däremot inga leksaker att leka med, inga hollywood-filmer att se, inga klistermärken, samlarkort, inga tecknade TV-serier... Ingenting. Han kommersialiserade ingenting av sin serie och jag undrar varför. En man som kämpade så länge borde velat få ut så mycket kräm som bara är möjligt. Vågar jag säga att det var en mycket icke-amerikanskt beslut Bill Watterson fattade? Hur som helst, mycket respekt. 

Vi saknar honom fruktansvärt... Och vi tackar honom.

Och nu sitter jag bara här och undrar över vad jag har missat att tala om. Hjälp mig!

I alla fall, jag gjorde mitt bästa. Jag älskar Kalle och Hobbe mer än någon annan serie.