Tintin hos Gerillan

Om jag ändå hade någon mer som kunde skriva för den här bloggen. Då behövde jag kanske inte känna som jag gör nu: att ta vatten över huvudet eller bita av mer än vad jag kan äta, eller nån sån liknelse... Jag sa det under Kalle och Hobbe-inlägget men där hade jag i alla fall rikligt med kött på benen. Här kommer jag in helt spinkig.

Eller gansla tunn i alla fall... Hur är det egentligen möjligt, tänker ni? Hur kan du ha missat Tintin av Hergé?! Ja, indeed. Innan jag börjar måste jag förklara min bakgrund när det kommer till Tintin. När jag var yngre hade jag ett kassettband med Tintin i Kongo. Jag lyssnade på det om och om igen. Jag älskade det! Rösterna var perfekta, speciellt rösten som Tintin som även hade rösten till Kogo i Starzinger och Cobra från Cobra. Tomas Bolme heter han och enligt mig är han en av de bästa röstskådespelarna i Sverige näst intill Peter Harryson Fredrik Dolk och Samuel Elers-Svensson. Ingen slår dock Andreas Nilsson... Möjligtvis Anders Öjebo... Definitivt Öjebo! Men i alla fall.

Det var MIN utgångspunkt. Därför var jag mycket besviken på serierna för att jag tyckte inte att de levde upp till min egen bild av Tintin. Men så bestämde jag mig att om jag ska göra en blogg om serier i ett så brett urval som möjligt så måste jag läsa Tintin. Det fick bli Tintin hos Gerillan hör det var den enda jag hade hemma.

Det här albumet utspelar sig till största delen i det påhittade landet San Theodoros där det råder politiska svårigheter och maktspel. Det står mellan generalerna Alcazar och Tapioca. Tapioca är för närvarande den som regerar och Alcazar sitter gömd i djungeln nånstans med sina män. Opera-divan Bianca Castafiore (säkert en alludering på "katastrof" men vad vet jag?) åker dit för en konsert men blir arresterad av Tapioca som hävdar att son reste dit för att vara med i en komplott mot honom. Haddock, Kalkyl och Tintin och Miloiu åker dit för att hjälpa sin vän och blir såklart indragna. 

Sen är det en massa grejer som händer. Konspirationer hit och dit, planer som inte uttalas för tidigt, listigheter och äventyr, odrickbar Whisky och farligheter i ett riktigt Europeiskt Indiana Jones-fashion. Det är intelligent skrivet. Nästan lite för intelligent skrivet för att allt ska kunna fastna omedelbart för mig. Jag blandade ihop saker då och då, kanske för att det fanns anknytningar till tidigare historier som jag inte kände till.

Jag märker att Hergé var inspirerad av Hugo Pratts Corto Maltese. Inte bara till sitt koncept om den orädde äventyraren som slungas runt i kniviga situationer har tvingas lösa, eller det faktum att båda har viss historisk back-drop. Det är också liknande i sitt sätt att presentera action. Allting körs i ett ganska tråkigt, rätt upp-och-ner sätt med profiler som får det att se riktigt komiskt ut. men det kanske låg i tiden att göra så.

Jag vet inte. Jag gillar inte tecknarstilen. Jag har alltid tyckt att den var tråkig och icke-övertygande. Jag trivs inte i Tintins värld, var han än är. Historien är det inget fel på och jag slår var om att det är där Tintins styrka ligger, men eftersom att den här är den enda jag har läst så är det något som jag får vänta och se med. Jag ska nog läsa fler i alla fall. Så jag ber om ursäkt men betyget blir lite mer än ljummet för det här albumet.


Betyg: 6/10