Allt är sämre den här gången. Till och med Death får vi inte utforska närmare. Hon följer den här gången sin yngre brors exempel och är bara där som en biroll.
Foxglove är nu en känd singer/songwriter som ännu inte vågat komma ut med att hon är lesbisk. Hennes flickvän Hazel är hemma med sin bebis som var resultatet av hennes enda heterosexuella möte bakom Foxgloves rygg. Foxglove har även hon varit otrogen och undrar nu om hon fortfarande älskar Hazel, men detta kommer att sättas på prov.
Hazels bebis har dött men Hazel har gjort upp en deal med Death, och av denna anledning måste Foxglove återvända för dealen rör även henne. På sin färd i genom de undre regionerna får Foxglove sällskap av sin livvakt och en buddhistisk underklädesmodell som skulle eskortera henne till en filmvisning där en av hennes låtar var med i soundtracket.
Det är historian. Death sitter mest med ett paraply och ser mystisk ut. Inte samma glada attityd som i novellen dessförinnan. Grafiken är slickad, välputsad och charmlös. Death och Foxglove, och till en viss grad även Hazel har blivit smaklöst attraktiva; långt ifrån de mer trovärdiga porträtten de haft innan. Nej, det här är fult på ett snyggt sätt eller tvärtom, hur man nu viss se det.
Upplösningen då...? Ja, för att inte spoila för mycket kan jag säga att den är högst orimlig och fantasilös. Gaiman har sina svagare stunder och här är en av dem. Jag läste faktiskt om den för att kunna ge den en andra chans. Första gången jag läste den var för över tio år sen och jag kan säga att min uppfattning inte har förändrats. En besvikelse.
Betyg: 4/10
Vet inte ens om jag läst denna.
SvaraRadera