Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

lördag 26 april 2014

Något här ruttet på Flugornas Ö

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Emma Rendels Flugornas Ö. Det ser nästan lite ut som en konstprojekt i stil med Linda Spåmans BRF: Ensamheten... Kanske... Jag vet inte men än så länge har inte någon kvinnlig serietecknare imponerat på mig när det kommer till det grafiska. Allt jag hittills sett av dem har varit naivt och platt. Jag tror att de kan bättre men det kanske är svenska seriers fel att det behöver se ut så?



Ännu en sak jag inte vet. Den här serien handlar om en kvinnlig präst som fått anställning vid en kyrka på Flugornas Ö. Församlingen är till en början mycket entusiastiskt inställd till den nya prästen och svallar över med glade ord och tillrop. Det visar sig ganska snart att dessa glädjerop osar av kallsvett och förnekelse. Något tabubelagt har utspelats på ön och spöket av en liten flicka hemsöker bygden på ön. Men det är bara prästen som "kan" se henne.



Hon bestämmer sig för att det är hennes prästerliga plikt att titta närmare på detta men då bemöts hon av illvilja och anklagande tillmälen av församlingen. Det leder i slutändan till att prästen tillåts lämna sin tjänst.



Så mitt betyg angående det grafiska står väl klart. Det är inte min stil alls, även om jag förstår om hon ville kontrastera den naiva stilen med en allvarlig historia. Däremot tycker jag att sagan, om man nu kan kalla den så, kryper under skinnet på en. Det tar inte långt tid att läsa den; kanske trettio minuter i lagom takt. Det hade effekt på mig, men den var inte originell nog för att få den att krypa över ett medelbetyg. Jag tycker att den är helt klart läsvärd 


Betyg: 5/10  

måndag 21 april 2014

Mina egna serier: Fiskarna (3)

Så var det dags för det sista, för den här gången, inlägget som berättar om de två stolta fiskarnas äventyr. Läs och le.




















tisdag 15 april 2014

Asterix på Olympiaden


Är det verkligen rättvist att recensera en Asterix-serie i förhållande till andra serier? Eller ska man bara jämföra Asterix-serier med varandra? jag tror i alla fall att Asterix & Obelix är vitt ansedd att vara den bästa serierna som skapats och om man inte anser det så har man antingen inte läst Asterix & Obelix, eller så är man en inskränkt Amerikan som stolt biter sig fast vid sina inhemska serier... Nåja, Kalle & Hobbe kommer i alla fall på delad första plats.

Så vad handlar det om den här gången då? Jo, Asterix och Obelix, under en av sina dagliga jakt-på-vildsvinsvandringar i skogen, stöter på en stursk romare som springer om dem med långa, självsäkra steg. Inom loppet av tre minuter då både Asterix och Obelix sprungit om romaren och denne också fått ett träd kastat i skallen av Obelix, så inser romaren att han är värdelös. Det är inte rätt inställning, speciellt inte som han är centurionens favorit att vinna de Olympiska Spelen i Aten. Det här är Aterix på Olympiaden.


De Olympiska spelen får bara greker och romare delta i men när gallerna får reda på detta vill de så klart också vara med. Asterix konstaterar att de borde få delta eftersom att de också är romare i och med att hela Frankrike tagits över av dem. Dessutom har de ju trolldrycken som kommer garantera dem seger i vilka tävlingar de än deltar i. Detta oroar naturligtvis den lustige lille centurionen som har höga ambitioner och nu börjar troligtvis den fösta historiska berättelsen om dopingens förkastliga påverkan på sportens demokratiska ideal. Det var ju trots allt grekerna som också hittade på demokratin. 




Som vanligt kan man inte klaga på en enda panel. Allt är perfekt intill minsta pendeldrag och pratbubbla. Goscinny och Udezo kan konsten att etablera karaktärer hur snabbt som helst och få en att lära känna dem på bara några sidor. Den hoppige, och kanske till och med manodepressive, romaren vinner ens hjärta, för att inte tala om centurionen. De karaktärer vi redan känner till: Majestix, Miraculix, Smidefix, Senilix, Trubadix o.s.v. är lika glada och vildsinta som vi kommer ihåg dem. Jag förstod aldrig varför Crabofix, handlare av rutten fisk, inte var med i det här albumet. Han är en av mina favoriter. 


Med eller utan Crabofix är det här en av de bästa jag har läst. de börjar som man är van vid och slutar på samma sätt också. Den ända skillnaden här är att Asterix faktiskt gör den blonde romaren och den tjocke centurionen är tjänst som gör att de båda blir befordrade. 

Så har du kanske läst den förut? Nåväl, läs den igen!
























Betyg: 10/10   

fredag 11 april 2014

A Family Matter

Har helt missat Will Eisner så jag vet inte om jag börjar i helt fel ände. Kanske vore Spirit det första valet, men det är för sent nu. Det enda jag vet är att det finns ett pris uppkallat efter honom och att hans signatur är väldigt lik Walt Disneys. Jag undrar om inte A Family Matter tillhör en viss genre inom den Amerikanska litteraturen som är något i stil med "All American Family Undercover". Påminde i alla fall mig lite om Arthur Millers "Death of a Salesman".





De är den trasiga familjen som förenas av en avgörande händelse där allt skit flyter upp till ytan igen. Vi har, hört, sett, och säkert personligen erfarit det, förut. Det är inget nytt den här gången heller. En trasig, men på ytan helt vanlig, Amerikansk släkt samlas under gammelfars tak eftersom att han fyller år. Många år. Han säger såklart ingenting heller.

Alla som kommer dit är klyschor av de som vi är vana vid. Kanske var det så att de inte ansågs vara klyschor under Will Eisners mest produktiva tid men nu har vi vant oss vid dem: den slyniga lillasystern, den domderande storasystern som försöker hålla upp familjens anseende utåt, den allt för arbetande mannen, den försupne odågan, den oskyldiga lilla flickan och det tystlåtne svarta fåret... Med glasögon. 





Ja, mer originellt blir det inte. Vem ska ta hand om pappan som är allt för gammal för att klara sig själv och vem ska få mest pengar när gubben dör? Gubben har själv en hel del skelett i garderoben. Sånna grejer som nästan alla familjer får ställa sig inför rätt vad det är. Familjer är konstiga, som Tolstoj konstaterar, 

Så vad händer då? En massa gräl och tjafs, anklagelser och otrohetsaffärer. Det enda jag tyckte var ganska intressant var det svarta fåret som lever på socialbidrag och undrar om han egentligen är välkommen till familjeträffen och löser allas problem bakom kulisserna. 





Det kom som en chock när jag fick reda på att den här historian är så sen som från 1998. Känns mycket, mycket äldre som att den hade kommit ut under tidigt 70-tal och inneburit något helt nytt för mediet. Jag tvivlar i alla fall på att den fick det genomslaget när den kom ut. 

Jag tråkades inte ihjäl men jag fascinerades inte så mycket heller. Det är en medelmåtta i vår tid men hade den kommit ut för drygt 40 år sen hade den kanske varit en milstolpe för serier. Vem vet. Väldigt bra tecknad i alla fall.


Betyg: 5/10  

lördag 5 april 2014

Invigningen av seriehörnan på Lunds stadsbibliotek



Jag undrade vad det där bandet var för... Av en händelse råkade jag sitta på Lunds stadsbibliotek och läsa en seriebok när de anmälde att de inom kort skulle inviga den nya seriehörnan på biblioteket och att bandet skulle klippas av serietecknaren Tony Cronstam. Han, tillsammans med sin fru Maria Cronstan skapade serien Elvis. Handlar om en sköldpadda tror jag. Aldrig läst den själv.





Tony Cronstam höll ett kort, men mycket bra invigningstal där han förde fram två bra poänger som fick mig att spontant stå där och nicka. Han betonade hur absurt det skulle vara om serier bara är till för barn och liknade det vid att långfilmer inte endast är för vuxna. Serier är ett medium som varje serietecknare har en plikt att hålla levande. Därefter klippte han bandet som jag undrade över när jag plockade upp serieboken jag läste och alla applåderade.





Det annonserade andra aktiviteter på biblan men njaa, jag har inte riktigt tid att vara där i flera dagar och se nån serie-battle eller vad det nu var. Det fanns kulisser med seriens historia i Sverige. "Mannen som gör vad som faller honom in" kommer jag ihåg med tungsinta tårar. Under min mest deprimerande tid gjorde mannen som gör vad som faller honom in min tomhet värre, Det är faktiskt världens mest deprimerande serie genom sin meningslöshet.




Anyway, kolla in det om du är i Lund! Det satt några tjejer som sålde sina manga-serier där också. Jag vet inte riktigt, men svensk manga är inte riktigt min grej.

torsdag 3 april 2014

Death: The Time of your Life

Jag kan inte förstå varför Neil Gaiman insisterar på att lämna så mycket utrymme till dessa två, enligt mig, totalt ointressanta karaktärer: Hazel och Foxglove. Första gången vi fick höra talas om den ena av dem var redan i Preludes & Nocturnes när Foxglove hette Donna och hade en flickvän som misshandlade henne. Denna flickvän dog. Sen fick vi lära känna dem lite mer i A Game of You, sen gjorde de några cameos i Death: The High Cost of Living, och nu i Death: The Time of your Life står de i centrum. Inte äntligen i centrum, bara i centrum.




Allt är sämre den här gången. Till och med Death får vi inte utforska närmare. Hon följer den här gången sin yngre brors exempel och är bara där som en biroll. 

Foxglove är nu en känd singer/songwriter som ännu inte vågat komma ut med att hon är lesbisk. Hennes flickvän Hazel är hemma med sin bebis som var resultatet av hennes enda heterosexuella möte bakom Foxgloves rygg. Foxglove har även hon varit otrogen och undrar nu om hon fortfarande älskar Hazel, men detta kommer att sättas på prov.




Hazels bebis har dött men Hazel har gjort upp en deal med Death, och av denna anledning måste Foxglove återvända för dealen rör även henne. På sin färd i genom de undre regionerna får Foxglove sällskap av sin livvakt och en buddhistisk underklädesmodell som skulle eskortera henne till en filmvisning där en av hennes låtar var med i soundtracket.

Det är historian. Death sitter mest med ett paraply och ser mystisk ut. Inte samma glada attityd som i novellen dessförinnan. Grafiken är slickad, välputsad och charmlös. Death och Foxglove, och till en viss grad även Hazel har blivit smaklöst attraktiva; långt ifrån de mer trovärdiga porträtten de haft innan. Nej, det här är fult på ett snyggt sätt eller tvärtom, hur man nu viss se det.




Upplösningen då...? Ja, för att inte spoila för mycket kan jag säga att den är högst orimlig och fantasilös. Gaiman har sina svagare stunder och här är en av dem. Jag läste faktiskt om den för att kunna ge den en andra chans. Första gången jag läste den var för över tio år sen och jag kan säga att min uppfattning inte har förändrats. En besvikelse.


Betyg: 4/10

Translate

Leta i den här bloggen