Skratta inte åt, eller med, Batman

Det var dömt att hända någon gång att jag fick läsa något av Alan Moore som jag inte gillade. Ingen är på topp jämnt och ingen vet det bättre än Batman. Herregud, var läderlappen har fått utstå skit genom åren. Jag vet inte om hans lågpunkt var i form av George Clooney i Batman 3 eller med meningen "Some days you just can't get rid of a bomb" i TV-serien från 60-talet. 

Men det var ju i alla fall underhållande samtidigt. Jag kan inte säga detta om Batman: The Killing Joke.

Kanske den skulle behövt vara längre och djupare, med ett begripligt slut och trådar som knyts ihop lite bättre. Men nej. Det här är en historia om en misslyckad komiker som blir indragen i någon kriminell aktivitet Gordon blir indragen som vanligt, hans dotter skadeskjuts. Jokern har flytt från Arkham Asylum och kidnappat Gordon till nåt nedlagt nöjesfält och så vidare. Det händer inte mycket mer.

Jag trodde att historien om komikern skulle leda någonvart men den tog bara slut. Sen helt plötsligt är hela volymen slut med att Jokern drar ett torrt skämt jag tror du hört förrut och de båda står där och skrattar hysteriskt medan polisen anländer. The End.. Jaha? Varför? Varför skrevs den här volymen egentligen? Var det för att betala hyran?

Alan Moore sa själv i en intervju att "I don't think it's a very good book. It's not saying anything very interesting." (källa: Wikipedia). Jag håller med honom fullt ut. Alla har något de är mindre stolta över och jag gissar att The Killing Joke räknas som ett av Moores

Tydligen inspirerade den här berättelsen till filmen "The Dark Knight" där temas introduceras att Batman är lika galen som de skurkar han tar fast. Ja, det skulle förvåna mig om vi var så sena med att komma till den insikten. Är det förmätet av mig att anta att Batman är den mest populära superhjälten i historien? Undrar varför i så fall. Det blir kanske ett senare inlägg.... I alla fall är det en jämn strid mot Superman och Spiderman.

Ok... Det är inge bra det här. Man märker att det är Alan Moore som skrivit den. Den är bra tecknad också. Färgsättningen går i påfallande lila nyanser vilket ger det än fräsch-gammal känsla för mig. Jag gillar det. Mer finns det inte för mig att säga.


Betyg: 4/10 

Le Big Fat KILL

Det här med att komma på slagkraftiga titlar har aldrig varit ett problem för Frank Miller. Det är nästan bättre än That Yellow Bastard till och med. The Big Fat Kill handlar nu om Dwight igen och precis som förra gången är det en kvinna som försätter honom i problem... Och sedan ett helt gäng kvinnor men det återkommer jag till sen.

Dwights flickvän Shellie har fått oönskat besök av hennes skithög till ex, men precis som hans polare Marv anser Dwight att det mesta går att lösa med lite väl avmätt våld. Dwight säger åt sin flickvän att släppa in skithögen och hans kumpaner. Så fort exet har gått in i hennes badrum trycker trycket Dwight ner hans skalle i toaletten och ger honom ett väldigt rättfram meddelande:

"Bother her again and I'll cut you in ways that will make you useless to a woman"

Badam! Efter detta drar skithögen iväg med sitt gäng för att fiska runt i whore-town. Det visar sig vara det sista misstaget ge gör i livet.

I whore-town regerar kvinnorna i ett väl fungerande system där regeln är: ge dig inte på snutar vad du än gör. De har en överenskommelse med polisen som nu hotas att smulas till stoft. Skithögen exet visar sig vara en polis. Inte bara en polis utan en hjälte-polis. Det här är Sin City så vi kan räkna med att helvetet bubblar upp från asfalten eller faller ner som eldboll. Ni förstår nog.

Det är en Sin City-saga som de andra: genomtänkt och mörk som ett askfat. Vad jag saknar är samma storhet som jag tycker fanns i A Dame to Kill for. Jag vet inte varför jag inte gillade den här volymen riktigt lika mycket som A Hard Goodbye. Jag kan faktiskt inte motivera varför. Däremot kan jag rekommendera bägge två. Frank Miller är som jag alltid sagt, en berättare i särklass.

Volymen fylls av lika äckliga som intressanta karaktärer. En samling galna irländare, deformerade mafiosos och hantlangare, sassiga bitchar och speciellt lilla Miho. Lite klyschigt kanske med en stum, livsfarlig japansk ninja-tjej men Miller får det som vanligt att fungera i alla fall. 

Jag skulle vilja se hur han arbetar med sina bilder för det är verkligen hur han gjort sig känd. Som vanligt måste jag också passa på att hylla filmen. Skådespelarna är perfekta i sina roller, speciellt Benicio del Toro som Rafferty, alltså Shellies ex: han som får sin egna pistol inkörd i pannan och huvudet avhugget.

Lite tragiskt är det också att två av skådespelarna i det här avsnittet av filmen numera är avlidna. Lite oväntat också med tanke på att det är en ganska ung film. Brittany Murrhy som dog av en överdos och Michael Clarke Duncan som tragiskt omkom för bara några år sen i nåt andningsproblem. Han var en av de stora, seriösa skådespelarna enligt mig. Fattar inte hur han kunde gå med på att medverka i Tvo and a Half Men.

Betyg: 7/10  

Fina Copper och Fred

Jag ville skriva en kommentar till en ren webserie och det blev den här som jag kom över för några år sen. Den heter Copper, skriven, tecknad och... tja... övergiven av Kazu Kibushi. Det står fortfarande på hemsidan att nästa serier är under "Coming Soon"-status men det finns nog ingen sanning i det. Jag förebrår honom inte alls. Han har hittills gjort ett väldigt fint hantverk.

Webserien handlar om Copper och hans hund Fred. Dessa två ger sig ut på en massa äventyr som spänner över en sida som arbetats ut som ett litet digitalt konstverk. Det finns ingen kontinuitet i serien utan varje sida kan snarast liknas med ett litet ögonblick av existentiella funderingar.. 

Jag är inte så bevandrad i den östasiatiska berättelsekulturen men jag får en känsla att Kazu tagit inspiration därifrån. Jag tror också att han fått inspiration från Winsor McCay som gjorde sina serier efter en liknande mall. Där är varje sida ett sprakande party.. 

Det är mycket vackert gjort. Linjerna är mjuka och fina, färgerna dämpade utan att kännas torra. Det är fortfarande något som bländar mig. 

Kazu har också delat med sig av själva arbetsprocessen som får mig att bäva inför att själv återuppta mitt eget serietecknande. Det gläder mig alltid att se en konstnär som har en hantverkarmässig inställning till sitt eget arbete. Det är ett arbete som heter duga!

Det är inte en serie för alla. Inga skrattsalvor kan förväntas men det är intressant:

http://www.boltcity.com/copper/

Peter Pan mördade sin egen mor

Jag kanske borde söka jobb på Aftonbladets löpsedels-avdelning... Men det är sant. I Regis Loisels Peter Pan får vi ännu en version av pojken som aldrig ville bli vuxen. Peter Pan var redan i J.M Barries storartade regi en i grunden mycket sorglig karaktär - långt, långt bort från de mer barnvänliga versionerna som Disney stod för.

Vi tar ett längre kliv från all barnvänlighet. Vi går in i fransmannen Regis Loisels vansinnigt vältecknade saga där Peter är en uppstudsig och utfattig liten parvel som stryker omkring på Londons gator i Viktorianska England. Det finns inget utrymme för ömhet i denna karga, kalla tillvaro; speciellt inte för ungar som Peter. Den enda vän han har är en gammal man som berättar sagor för honom, som Peter i sin tur berättar för de andra strykarungarna. 

Förutom den gamle mannen finns det ingenting som binder Peter till sitt hem. När alla hans drömmar om respekt, lek och makt får chansen att realiseras tvekar han inte en sekund. Som vi alla räknat med får han besök av den sexiga men stumma lilla fen Tinker-Bell. Genom sitt magiska glitter ger hon Peter förmågan att flyga och nu bär det av till hans nya hem och kungadöme: Neverland. 

Pirater, sjöjungfrur, indianer, mystiska kreatur, äventyr och stoj! Allt ett barn med fantasi kan 
drömma om... Det är Peters uppgift att leda folket på Neverland och stå upp mot den bestialiske Kapten Krok. Vi får givetvis läsa historian om hur kaptenen förlorade sin hand, hur klockan hamnade i krokodilens mage, hur Peter Pan fick sitt namn och hur Pan förde med sig sina kompisar från Londons gator för att utforma hans egna armé.

Vi ska aldrig bli vuxna...! Men något måste offras och det är just häri det bottenlöst tragiska ligger. Minnet... Peter Pan och alla på ön har inget långtidsminne eftersom att de inte har något egentligt behov av det. Det är lek och stoj, äventyr hela dagen. Då kan man ju inte hänga upp sig på att någon har dött ju! Efter ett tag glömmer Peter Pan hur han fick sitt namn trots att det var en så avgörande händelse. Han tog namnet från en vän, en faun vid namn Pan som dog under en strid mot Kapten Krok och hans pirater. Men nu har Peter till och med glömt att han någonsin bott i London.  

En obehaglig känsla infinner sig när man läser den här serien. En fascinerande sådan. Trots det barnvänliga sättet serien är tecknad på får vi se vuxet material som blod och barbröstade sjöjungfrur. Det hela ger ett genuint franskt intryck på mig. Eller snarare tänker jag tillbaka till gamla tecknade filmer som Samson & Sally som verkligen traumatiserade mig som liten. Ni kommer säkert alla ihåg något ni såg som barn som skrämde livet ur er. Peter Pan skrämde inte livet ur mig, men den gjorde mig bra obekväm då och då.

Tinker-Bell är en riktig mordisk och förrädisk bitch egentligen.

Som jag sa tidigare så är den vansinnigt vacker. Den samlingsutgåva som jag köpte gör verkligen sidorna rättvisa. Vad jag verkligen gillar är kreativt utformade pratbubblorna i serien, dock kunde dialogerna innanför dem vara lite bättre skrivna. Det är egentligen det enda jag inte riktigt gillade med serien. Kanske var det ett problem med översättningen. I övrig är det en störande och storslagen berättelse som tränger in under huden på en. 

Det är inte för den som förväntar sig det gamla vanliga av sagor. 

Betyg: 9/10

Tantalizing Stories - Up Yarz!

Var det Robert Crumb som kom på "I don't give a shit; here's a joke"-strukturen? Med detta menar jag serier som öppet och medvetet visar att de tar avsteg från alla oskrivna regler om kontinuitet eller andra samband och bara gör serier för att det är kul. Fritz the Cat gick från att vara superagent till college-student på ett sätt som gjorde oss tvungna att vänja oss fort för att kunna hinna med alla nya premisser och skämt.

Tanatazing Stories av Mark Martin och Jim Woodring är en sån typ av serie. Oftast brukar vi hitta denna form i seriesamlingar som Mad, Pyton, Serieparaden, Larson eller Don Martin. Skillnaden är att det i dessa seriesamlingar är många fler än två skapare.

Jag drogs till den här serien av omslaget. Jag vet, så ska man ju inte göra men så var det i alla fall det blev. En av volymerna var "nominerad" till et av de bästa omslagen någonsin. Jag måste erkänna att det hade en stark dragningskraft på mig. Serierna inuti var det annat med.

Vi hoppar från den ena serien till den andra. En konstig groda och en ren antar jag ställer till med en massa hyss och är ute på svindlande äventyr som titeln medger. Vi slussas vidare till en stum-serie om en annan hund eller katt som heter Frank. Sen kommer vi till en serie om två vänner och den ene vännens äckliga farmor. Helt plötsligt kommer det en urtrist serie om en bonde. Väldigt blandat, både i tecknarstil och humorvärde. 

Tantalizing Stories har ett jive-liknande språkbruk. Allt tycker jag har lite av en jazz-känsla över sig och jag tror att det faktiskt var vad skaparna själva ville. Blir också tydligt i en improvisationsstämning som råder över serien. Det lyckades i alla fall. Det är nästan som att jag känner mig en smula ballare när jag läser Tantalizing (yeh bebeh) så jag kan förstå att det fick det följe det fick. 

Den var egentligen menad för barn men det känns inte som en barnserie. Den var också nominerad två gånger till Harvey Awards; ett pris för serier. Förtjänat enligt mig... Även om jag inte kan säga att alla serier träffade rätt för mig. Men jag avstår från att sätta ett betyg den här gången. Gillar man inte det tio första sidorna så gillar man inte resten heller. 

Alla kan ödsla den minuten av sitt liv. 

THE SANDMAN VI: Fables and Reflections

Då var det dags att gå igenom ännu en Sandman, och tyvärr följer den här delen den tredje och fjärde delen. Istället för att få ta del av en sammanhängande historia får vi läsa en massa småhistorier av skiftande kvalitet vad beträffar det grafiska. Den här gången känns det som ett klipp-och-klistra-projekt mer än någon gång förut. 

De individuella historierna är dock bättre när man jämför med den tredje delen i sagan. I denna sjätte volym Sandman: Fables and Reflections, så går vi igen bakåt i tiden: till romartiden, till mytologiska Grekland, till Victorianska England för att sen också återgå till nutiden och till en avgörande episod som kommer försegla Dreams öde. 

Att offra sin egen son är en dödssynd som kommer att ställa Dream inför ett ultimatum, men detta blir mer tydligt i en senare del. Ni kanske har hört talats om myten om mannen som förlorade sin hustru och kunde återfå henne från Hades klor om han inte vände sig om och såg på henne. Detta var Dreams stackars son Orpheus och själva offret får ni läsa om själva. Jag kommer nämligen inte ihåg varför han offrades. 

Vi återser även Cain och Abel med deras respektive konstiga hus. Här återberättas det hur Dream och Death kom till världen på ett mycket gulligt sätt. Det var nog min favorithistoria.

Jag tyckte inte om Fables and Reflections och med undantag av en serie så tyckte jag att den var fult och oinspirerad i sitt tecknande. Som om tecknarna befann sig i extrem tidsnöd. Faktum är att jag tror att Neil Gaiman befann sig i tidsnöd han med. Han var återigen tvungen att dra fram pärmen med kasserade noveller och signera dem Sandman.

Jag har säkert helt fel, men de är de intryck jag fick i alla fall. Jag får känslan att jag gjorde det här inlägget enbart för att jag är tvungen till det med tanke på att det faktiskt är en serie volymer som bildar hela Sandman-sagan. Men nu med facit i fickan så känns det likaväl så att jag läste den här delen eftersom att jag ville uppleva hela Sandman-sagan. Men tja... Som vanligt: döm själva...


Betyg: 4/10


PS. Jag blandade ihop delarna. Jag skulle egentligen ha recenserat del fem i sagan. A Game of You, men den få vänta tills nästa Sandman-inlägg. Jag var klar med hela inlägget innan jag insåg detta och nu orkar jag inte göra om det.

- Helgis

Camel toes in Cyberspace

Jag är så förvirrad... 

Jag fattar ingenting! 

Vad är det egentligen som händer i Ghost in the Shell 2: Man-Machine Interface? 

Den här volymen gjordes helt i data av Masamune Shirow och är en fest för ögat och ett helvete för den som vill känna sig smart men inte är det. Alltså såna som jag.

Nån sexig, cyborgiserad manga-brud, Motoko Aramaki, får ett uppdrag att infiltrera multinationella Poseidon Industrial. För att göra det måste hon flyta runt i cyber-space och hålla på med en massa grejer för att fixa det. Jag sa ju att jag inte fattar någonting...




Allt är så förbannat invecklat att jag kan den enda jag kan förstå är att brudarna i serien nästan är så nakna som är tillåtet för en mainstream-serie. Allt för att hålla oss intresserade. Jag kan medge att Masamune Shirow gör riktigt intressanta grejer men snälla, kan kan han inte tänka på att folk ska kunna läsa hans serier också? Jag "skryter" ofta med att jag är en normalbegåvad person. Om jag inte förstår så förstår inte majoriteten heller.

Varför heter hon Motoko Aramaki förresten? Förnamnet från Motoko Kusanagi och efternamnet är dennas chef Aramakis. Bägge är centralkaraktärer i den fösta volymen. Samband eller brist på fantasi? Den här är så gott som fristående och har väldigt lite att göra med den första volymen. Det finns några rutor som anspelar på denna dock.

Men den är snyggt gjord i alla fall. Alla karaktärer är översexualiserade och överexponerade. Jag har aldrig sett på många camel toes i en manga förut. Fina färger.


Betyg: 2/10

  

Mina egna serier: Krigaren :p

Då var det dags att ta mitt ansvar och delge folk mina åsikter. Jag kom på att det mest effektiva sätt jag kunde komma på att konfrontera folk på var att göra dem löjliga genom mina serier.

Allt började med att jag var på en site med en hel del skenheliga hippies. Istället för att delta i deras översvämmade diskussioner tog jag istället tiden att göra serier. Det visade sig vara den perfekta taktiken för jag fick inget svar från de som såg serierna och visste att de var riktade åt dem. Nina Hemmingsson borde läsa de här och se hur humor fungerar :)

Men det var inte bara dessa jag ville "sätta dit". Såklart är det hela samhället som måste få ta del av mina åsikter... Men det är klart, samhället svarar inte på någon som inte är någon. Men det är i alla fall något som var avreagerande. Bästa sättet jag kunde komma på i alla fall ;)

Och eftersom att det är nytt år och allt: