Le Big Fat KILL

Det här med att komma på slagkraftiga titlar har aldrig varit ett problem för Frank Miller. Det är nästan bättre än That Yellow Bastard till och med. The Big Fat Kill handlar nu om Dwight igen och precis som förra gången är det en kvinna som försätter honom i problem... Och sedan ett helt gäng kvinnor men det återkommer jag till sen.

Dwights flickvän Shellie har fått oönskat besök av hennes skithög till ex, men precis som hans polare Marv anser Dwight att det mesta går att lösa med lite väl avmätt våld. Dwight säger åt sin flickvän att släppa in skithögen och hans kumpaner. Så fort exet har gått in i hennes badrum trycker trycket Dwight ner hans skalle i toaletten och ger honom ett väldigt rättfram meddelande:

"Bother her again and I'll cut you in ways that will make you useless to a woman"

Badam! Efter detta drar skithögen iväg med sitt gäng för att fiska runt i whore-town. Det visar sig vara det sista misstaget ge gör i livet.

I whore-town regerar kvinnorna i ett väl fungerande system där regeln är: ge dig inte på snutar vad du än gör. De har en överenskommelse med polisen som nu hotas att smulas till stoft. Skithögen exet visar sig vara en polis. Inte bara en polis utan en hjälte-polis. Det här är Sin City så vi kan räkna med att helvetet bubblar upp från asfalten eller faller ner som eldboll. Ni förstår nog.

Det är en Sin City-saga som de andra: genomtänkt och mörk som ett askfat. Vad jag saknar är samma storhet som jag tycker fanns i A Dame to Kill for. Jag vet inte varför jag inte gillade den här volymen riktigt lika mycket som A Hard Goodbye. Jag kan faktiskt inte motivera varför. Däremot kan jag rekommendera bägge två. Frank Miller är som jag alltid sagt, en berättare i särklass.

Volymen fylls av lika äckliga som intressanta karaktärer. En samling galna irländare, deformerade mafiosos och hantlangare, sassiga bitchar och speciellt lilla Miho. Lite klyschigt kanske med en stum, livsfarlig japansk ninja-tjej men Miller får det som vanligt att fungera i alla fall. 

Jag skulle vilja se hur han arbetar med sina bilder för det är verkligen hur han gjort sig känd. Som vanligt måste jag också passa på att hylla filmen. Skådespelarna är perfekta i sina roller, speciellt Benicio del Toro som Rafferty, alltså Shellies ex: han som får sin egna pistol inkörd i pannan och huvudet avhugget.

Lite tragiskt är det också att två av skådespelarna i det här avsnittet av filmen numera är avlidna. Lite oväntat också med tanke på att det är en ganska ung film. Brittany Murrhy som dog av en överdos och Michael Clarke Duncan som tragiskt omkom för bara några år sen i nåt andningsproblem. Han var en av de stora, seriösa skådespelarna enligt mig. Fattar inte hur han kunde gå med på att medverka i Tvo and a Half Men.

Betyg: 7/10