Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

lördag 25 januari 2014

Skratta inte åt, eller med, Batman

Det var dömt att hända någon gång att jag fick läsa något av Alan Moore som jag inte gillade. Ingen är på topp jämnt och ingen vet det bättre än Batman. Herregud, var läderlappen har fått utstå skit genom åren. Jag vet inte om hans lågpunkt var i form av George Clooney i Batman 3 eller med meningen "Some days you just can't get rid of a bomb" i TV-serien från 60-talet. 

Men det var ju i alla fall underhållande samtidigt. Jag kan inte säga detta om Batman: The Killing Joke.


Kanske den skulle behövt vara längre och djupare, med ett begripligt slut och trådar som knyts ihop lite bättre. Men nej. Det här är en historia om en misslyckad komiker som blir indragen i någon kriminell aktivitet Gordon blir indragen som vanligt, hans dotter skadeskjuts. Jokern har flytt från Arkham Asylum och kidnappat Gordon till nåt nedlagt nöjesfält och så vidare. Det händer inte mycket mer.


Jag trodde att historien om komikern skulle leda någonvart men den tog bara slut. Sen helt plötsligt är hela volymen slut med att Jokern drar ett torrt skämt jag tror du hört förrut och de båda står där och skrattar hysteriskt medan polisen anländer. The End.. Jaha? Varför? Varför skrevs den här volymen egentligen? Var det för att betala hyran?

Alan Moore sa själv i en intervju att "I don't think it's a very good book. It's not saying anything very interesting." (källa: Wikipedia). Jag håller med honom fullt ut. Alla har något de är mindre stolta över och jag gissar att The Killing Joke räknas som ett av Moores



Tydligen inspirerade den här berättelsen till filmen "The Dark Knight" där temas introduceras att Batman är lika galen som de skurkar han tar fast. Ja, det skulle förvåna mig om vi var sena med att komma till den insikten. Är det förmätet av mig att anta att Batman är den mest populära superhjälten i historien? Undrar varför i så fall. Det blir kanske ett senare inlägg.... I alla fall är det en jämn strid mot Superman och Spiderman.


Ok... Det är inge bra det här. Man märker att det är Alan Moore som skrivit den. Den är bra tecknad också. Färgsättningen går i påfallande lila nyanser vilket ger det än fräsch-gammal känsla för mig. Jag gillar det. Mer finns det inte för mig att säga.


Betyg: 4/10 

1 kommentar:

Translate

Leta i den här bloggen