Är man en kille född under 80-talet så var man galen i Teenage Mutant Ninja Turtles... Javisst, det kanske är lite väl generaliserande men jag tvivlar på det. Vi växte upp med Turtles, vi idealiserade dem, vi lade beslag på vår favorit och den som kom in senare fick vara Splinter. Ingen ville vara Splinter.
Men om du bodde i Sverige och är född under 80-talet fick du säkert också bara vara med om de kommersialiserade produkterna som kom i alla möjliga former. Jag blev först bekant med dem genom Nintendo-spelet och sen TV-showen med en av de bästa vinjetterna jag hört. Men det är inte det vi ska tala om nu, vi ska tala om the origin of the Turtles. Två killar, Kevin Eastman och Peter Laird utvecklade och arbetade med den här idén i en källare. De levde på ett lån de hade tagit från den enes farbror. Jag har aldrig hört talas om några serietecknare som arbetade på det här sättet. De gjorde allt tillsammans: manus, teckningar, tusch, skuggningar, rubbet! De överlämnade sidorna till varandra och fortsatte där den andre hade slutat. Resultatet blev en fantastisk svartvit serie som är överväldigande enkel att datera från 80-talet. Sånt älskar jag! Det finns enligt mig en klar likhet mellan den här serien och The Crow. Charm!
I den samlingsvolym jag fick får vi läsa om hela historien bakom serien: hur serietecknarna tänkte, vad de ville, mycket mer än vad jag skulle kunna summera här. Det är en förstklassig volym att äga och alla som är intresserade av serier borde äga den. Här fick jag också veta hur sköldpaddorna kom till, hur Splinter kom till och hur idén till Schredder, April och Krang kom till. Och mycket mer. Det roliga är att det är en massa historier som fungerar separat men väver in i varandra. Jag får ett flyt och flyt är vad jag värderar oerhört högt i en serie av den här sorten.
Är den lämpad för barn då? Ja, precis som TV-serien är den ganska blodlös för mutanter med dödliga vapen. Jag tror inte att den skulle inspirera till något allvarligt våld hos ett normalt barn. Jag måste också säga att det är en ganska Japansk idé för att vara Amerikansk. Till och med titeln Teenage Mutant Ninja Turtles känns ganska japansk.Det kom säkert upp i Peter Lairds och Kevin Eastmans kommentarer.
Det tog inte lång tid att läsa de här 300 sidorna. Det var ett rent nöje hela tiden och det säger jag som någon som påstår sig ha övergett sina nostalgiska känslor. Det är bara en riktigt bra action-serie med fart och fläkt från början till slut. Det är inte larger than life för att vara värd en tia men en välförtjänt nia. Läs! Betyg: 9/10
Okej, Norge, jag kan råda bot på ert mindervärdeskomplex genom att konstatera att ni har stått för två av de roligaste serierna i världen. De råkar också höra ihop. Det var under mellanstadiet och högstadiet jag fick vara den som älskade Pyton. Samlingsserien från Norge som alltid avslutades med några nakna brudar som berättade snuskiga skämt. Hela serien var allt igenom snuskig och vidrig. Den stillade min sorg över att den underbara samlingsserien Don Martin gick i graven. I Pyton var den mest minnesvärde serieskaparen Frode Overli (med ett norskt Ö). Hans stil var så distinkt och rolig att texten nästan inte ens var nödvändig. I år fick jag njuta av serier som Deep Shit Junkies och Ted-Birger men så hände det: Moral-Sverige fick upp ögonen och förstörde allt det roliga... Vad skulle jag göra nu. Tiden gick och serien Ernie av Bud Grace fick en egen serie och i denna fanns svaret på allt: Pondus! Frode var tillbaka och tog över både Norge och Sverige!
Jag tycker inte om Pondus, karaktären det vill säga. Han är gjord för att den lägsta formen av män ska ha någon att identifiera sig med samtidigt som de vet att de är snäppet bättre än honom. Han är en lönnfet busschaufför (inget illa om busschaufförer) och dricker en massa öl, lever för ett fotbollslag som inte ens spelar i Norge och avskyr homosexuella och goth-musik. Hans taktik är att ha en vän som är betydligt värre på alla sätt: Jocke. Jocke har sex med allt som kan andas någorlunda och har en skapligt fungerande X-kromosom. Även han gillar öl och ett fotbollslandslag som inte spelar i Norge. Han älskar bandet Kiss och bor med sin mamma och hennes tyske dvärg.
Jo, det är som upplagt för en massa skratt! Frode Överlis visuella humor överträffar till och med Bill Wattersons. Jag kan inte berätta om alla gånger jag har tjutit av skratt när Frode listar de absolut fulaste dansbanden: Charles-Rutgers, Pom-pom-Trygves Orkester och så vidare. Antingen är det en pik mot Sverige eller så har de dansband i Norge också. Jag hade en hel de kul med Pondus, men allt kan inte vara för evigt. Jag blev lite trött när det började förvandlas till en såpopera där Jovke äntligen hittade en normal och ganska snygg tjej, fick barn med henne, hon var otrogen, de återförenades och blah, blah. Jag antar att det är ett sätt att hålla upp ens intresse men för mig blev det tvärtom. Jag blev också trött på att Overli om vart annat använde sig av engelska för att krydda till skämten. Det kändes bara onödigt.
Hur som helst är det en makalöst bra serie och jag hoppas att intresset i Norge inte har falnat. En serieskapare av Frode Overlis klass förtjänar all uppmärksamhet och framgång i världen. Jag vet inte om serien lanserats i USA än. Enligt mig är det humor som alla kan skratta åt, även om dansband troligtvis inte är ett internationellt fenomen.
Äntligen förstod Gaiman att folk ville läsa om något i realtid och inte en massa hopsatta, kasserade novellidéer där Morpheus klämdes in på något klumpigt sätt. Jaja, det finns i och för sig en avgörande länk till en av dessa noveller i den här volymen så de var ju inte helt onödiga för läsaren. Jag säger bara vad jag känner trots allt. Det här är i alla fall den nummer sju: Brief Lifes. Den här volymen är RIKTIGT bra! Inte i klass med de två första men nära. Den är relativt konsekvent tecknad och, som oftast när det kommer till Gaiman, mycket välskriven. Neil Gaiman betraktar aldrig sina läsare som idioter. Inte ens när hans berättelser är gjorda för barn framställer han något som förolämpar läsarens intelligens. Jag önskar att den Japanska författaren Haruki Murakami kunde lära sig av honom.
Delirium, den yngsta av The Endless, saknar sin bror Destruction. Destruction (regenten över förstörelse med allt vad det innebär) övergav sitt rike och försvann. Delirium är den enda av The Endless som vågar visa sina känslor när hennes syskon försöker förneka dessa mänskliga ingivelser. Hon är den enda som genom sitt långa liv bevarat sin naivitet och vitalitet, kanske på grund av att hon en gång var Delight; en allt mer ovanlig känsla hos mänskliga varelser. Hon besöker sina syskon en efter en för att fråga om de vill hjälpa henne att hitta Destruction men samtliga avvisar henne. De säger att de inte saknar honom lika mycket som hon och att deras bror dessutom lämnade sitt ämbete frivilligt och säkerligen inte vill bli uppsökt ändå.
Men Delirium ger sig inte. Hon får efter ett tag med sig Dream som just blivit dumpad av ännu en älskarinna och därav är det är regn i hans rike. Dream följer med som en ren förströelse för att få något annat att tänka på. Han tror inte att de kommer hitta honom i huvud taget. Han drar i alla fall i några trådar och han och Delirium flyger runt och tar rätt på dem. Av någon anledning dör folk runt omkring dem. Undrar varför?
Jag tror jag gillar den här volymen så mycket för att det handlar om syskonkärlek och saknad och den ångest som till och med Gudar känner över att inte kunna göra saker ogjorda. Vi får genom Delirium se en ny omtänksam sida hos Dream som vi inte blivit allt för bekanta med tidigare. Sen får vi också stifta bekantskap med Delirium som enligt de flesta, är den charmigaste av The Endless. Till och med charmigare än Death. Det är en riktigt bra Sandman-historia där saker händer hela tiden och ingen tid slösas bort. Det är rytm, takt och ja, den enda anledningen till varför den inte får högsta betyg är för att den inte gav mig samma tilt-värde som de två första. Allt annat är bra, Skitbra! Delirium är att dö för! Vilket också visar sig i volymen.
Så var det dags för ännu en recension av den beundransvärde Alan Moores serier. Nej, det är inte Watchmen utan League of Extraorginary Gentlemen! Tja, jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag gillar idén men utförandet kunde varit bättre. Det handlar om en grupp Viktorianska legender som skapar en sorts Justice leaugue fast lite mer gentlemannamässigt. De flesta var nya för mig. Jekyll/Hyde och Kapten Nemo känner nog de flesta till men Allan Quatermain och Mina Harker var lite nya för mig. Mina Harker hade visserligen en roll i Dracula av Bram Stoker som jag har läst men jag har inget direkt minne av henne. Hon gjorde nog större intryck på Alan Moore... Sen var det Den Osynlige Mannen från H.G Wells roman. Så var hela gänget komplett.
Mina Harker får i uppdrag att samla ihop ett team för rikets säkerhet vilket hon gör. basen för gänget blir på Kapten Nemos ubåt Nautilus. Fienderna är Fu Manchu och professor Moriarty: Sherlock Holmes nemesis. Historian är onödigt invecklad och inte särskilt intressant i någon av volymerna. Jag antar att jag gillade den kärlek som utvecklades mellan Quartermain och Mina och det faktum att Moore inte ville baka in en massan obrittisk action i serien men jag vet inte. Han har sina höjder och sina dalar och för min del var det här en av dalarna. Däremot måste jag säga att Kevin O'Neills kantiga teckningar verkligen tilltalade mig. Hade serien varit lika tråkigt illustrerad som V for Vendetta hade jag nog inte läst klart den... Faktiskt.
Men en del gillar den, och det är väl bra det. De gjorde en film om serien också, med vissa ändringar som tur var. Den var okej den med. Helt mer lättillgänglig i sin helhet. I filmen är Doran Gray (han med porträttet) en av bovarna och uslingen i gänget var han och inte The Invisible Man som i förlagan. Ni som läst dorian grays Porträtt av Oscar Wilde kan gissa sig till hur de blev av med honom till sist. Mina Harker är också en vampyr och såklart, det är trots en Amerikansk film, så var Tom Sawyer med som en joker.
Allt som allt är det inte en höjdare. Läsvärd? Nja... Gillar du vackra teckningar? Bläddra igenom den och se filmen sen. Ehum. I alla fall, en medioker femma. Todd Klein är felfri som vanligt. Betyg: 5/10
Jag tror att det här inlägget kommer att säga mer om mig än den serie jag ska recensera. Eller kommentera kanske är ett bättre ord för jag skulle vilja bredda mitt intresse för Ghost in the Shell en smula. Det här är i alla fallGhost in the Shell 1.5: Human-Error Processor. Den utspelar sig mellan den volym jag hade mycket svårt att förstå och den volym som jag inte fattade ett strunt av.
Den här gången är lite mer begripligt. Batou och hans team springer runt på en massa uppdrag... Ja, det var i princip det jag förstod och det för mig till vad Albert Camus sa om Kafkas berättelser: att meningen är att man ska läsa om dem. Men Kafka är Bockarna Bruse i jämförelse med Masamunes snåriga berättelseteknik. Vad jag aldrig riktigt gillat med hans serier är avsaknaden på episk laddning. Det är korta episoder med abrupta upplösningar som om de ursprungligen kom som en följetong. Varje gång med lite konstigt inskjuten japansk humor som jag inte förstår trots att jag tycker att jag har ett ganska bred smak.
Som vanligt är det en blandning mellan hård action, filosofi och politik i ett universum som man önskar fanns på riktigt. Det är här Kafka och jag kommer in i bilden. Jag vill kunna förstå Ghost in the Shell. En del berättelser, som WE3 av Grant Morrison, kan man läsa i ett svep och sen inte behöva plocka upp igen. Masamunes verk vill man kunna skriva avhandlingar om. De är så vidrigt, underbart komplexa och detaljerade att jag gärna skulle ha åtagit mig uppdraget om någon skulle vilja sponsra mig. Ghost in the Shell är en visuell techno-drog och jag tror banne mig att jag kommer läsa den här volymen igen precis som jag gjorde med den första.
Masamune Shirow ville egentligen att serien skulle heta Ghost in the Shell även i Japan eftersom att den var i stort inspirerad av Arthur Koestlers "Ghost in the Machine, men Shirows första förläggare ville att den skulle heta Kōkaku Kidōtai(攻殻機動隊?), vilket betyder "Mobil, armerad upplopps-polis"... Det låter bättre på engelska och säkert japanska också. Nu känner i alla fall världen den med dess rätta nämn.
Men tillbaka till den här volymen. Den är inte lika bra som den första, den är fulare än den andra men definitivt bättre. Om man ser till själva berättelsen hamnar den på ett medel men det är egentligen hela universumet som är själva grejen. Jag måste också säga att jag efter ett tag slutade bry mig om alla fotnötter som fanns på VARENDA SIDA... Det finns t.ex. en fotnot som kommenterar på hur Batou och Motoko springer med sina vapen. Författaren nämner här att anledningen till att det ser komiskt ut hur de håller sina k-pistar pressade mot sina egna kroppar är för att det det mest effektiva sättet att springa med vapen av den sorten. Tack, Masamune, det blir bra till min avhandling. Betyg: 5/10
En sak är säker: om jag inte hade skapat den här bloggen hade jag nog aldrig kommit på tanken att läsa Ulf Lundkvist... Hade jag inte gjort det hade det alltid funnits ett hålrum i mitt sinne för humor... I mitt liv kanske till och med. Du kanske tycker att jag överdriver men då har du kanske inte heller läst hans serier. Det började precis som med allt jag kommer att älska: ett stilla, måttligt intresse. Jag hade tänkt att läsa några av hans serier och sen rapportera mina synpunkter på dem, helt enkelt. Jag valde ut några representativa böcker och läste. Jag roades till en början, jag fortsatte till min förvåning och nu sitter jag och gapskrattar högt åt den här unike mannens fantasi och taktkänsla.
Det finns många sätt att vara rolig på och de enklaste är att vara skadeglad eller snuskig. Ulfs serier är ekivoka, slapstickiga, dead-paniga och rent utsagt genialt korkade. Bildspråket känns väldigt improviserat vilket gör det ännu roligare. Det blir som mest tydligt i hans serier om korven Assar. Vad jag förstått var Assar en följetong-serie i Dagens Nyheter under 90-talet vilket kan förklara dess omedelbarhet och det faktum att jag aldrig tyckte mig förstå poängen med hans serier. Jag fick inte hela bilden. Och det får man inte heller om man bara läser Lundkvist illustrerade serier.
Man måste fördjupa sig i Nollberga och alla dess skruvade karaktärer men jag återkommer till alla de här dårarna i ett senare inlägg då jag recenserar Assar till Tusen. Låt mig bara säga att det är här man kan börja förstå hur pass rolig han är. Det känns som om han hittar på vad han ska göra ruta för ruta och han vet inte var det bär av. Fri association är mest till nackdel. Vi ogillar nog alla författaren Stephen Kings icke-planmässiga sätt men här blir det bara roligare för det är så förbannat korkat. "När Razor ler faller flugorna ner döda".
Men vad vet man egentligen om Ulf Lundkvist då? Han föddes 1952 och bor i Norrköping. Han har långt, grått hår och glasögon. Han har den avgjort bästa visuella humor jag har sett. Det är förbluffande för mig hur han, med ganska simpla, slaffsiga streck kan förmedla så mycket humor. Det måste vara en kombination av naturlig fallenhet och mycket erfarenhet, för tro mig, det är svårt. Mycket svårt...
Så, jag sitter och läser min 18:e volym signerad Lundkvist och fascineras av att jag hela tiden vet vad jag kommer få men jag finner mig överrumplad av mina skrattmuskler varje gång. Jag vet att jag kommer skratta halvt ihjäl mig. Så, tack Ulf. Sluta aldrig!
Det här är inte bara den första Valhall jag läste, det är också en av de bättre. Trots att också det ledde till något dåligt. Det här är Tor och tvekampen. Allt börjar med en av Tjalves heroiska drömmar om en trolljakt med Tor vid sin sida. Han väcks av sina drömmerier av sin syster Röskva eftersom han, berusad av sitt hjältemod, drämde grepen i hennes skalle. Röskva, med fötterna på jorden (även om hon liksom alla andra befinner sig i Asgård) försöker ta sin bror till verkligheten igen. Han är inget muskelknippe. Det bästa han kan är att springa.
Det är nu snart som Peter Madsen gjorde ett misstag. Han introducerade Tors long-lost son Magne som helt oväntat dyker upp och nästlar in sig i familjen. Tor och Sivs egna barn är uppspelta över nyheten men Siv själv undrar naturligtvis vem mamman är. Mamman är en jättekvinna som Tor hade en fling med en gång. Efter några gräl kommer Siv och Tor i alla fall fram till att Magne får stanna, mycket till Tjalves oro och illvilja.
Hrunger är en riktig skitstövel som råkar i luven på alla han möter. Han är en ful, fet, korkad, bufflig jätte från utgård som av en händelse... Vänta nu ett tag... Fet ful, bufflig och korkad beskriver nästan alla jättar. Men den här har en skalle som sten. Det visste alla jättar om. Oden är på besök med sin häst Sleipner och Hrunger utmanar honom på en tävling till Asgård. Det hela slutar med att Oden vinner men Hrunger dränker nederlaget med en massa öl.
Tor och Hrunger kommer i luven på varandra.... Tvekampen står snart för dörren. Det är en fantastiskt stämningsfull och rolig berättelse. Nu till varför Magne aldrig skulle ha introducerats. Det är inget fel på hans karaktär. Rivaliteten mellan honom och Tjalve känns verklig och äkta; mästerligt berättad faktiskt. Problemet är att det efter hans ankomst bara kom album med tillbakablickar.
Det som var spännande med Valhall var att alt skulle vara i realtid för att vara spännande. Nu har jag inte läst alla album sen dess men jag tror att det var en trend som höll i sig. Jag hoppas jag har fel och jag hoppas att det fortfarande finns rivalitet att nöja sig åt mellan Magne och Tjalve.
Men i allt är det här en riktigt bra berättelse. Nästan i närheten av Quark-sagan. Läs den! Betyg: 9/10
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Emma Rendels Flugornas Ö. Det ser nästan lite ut som en konstprojekt i stil med Linda Spåmans BRF: Ensamheten... Kanske... Jag vet inte men än så länge har inte någon kvinnlig serietecknare imponerat på mig när det kommer till det grafiska. Allt jag hittills sett av dem har varit naivt och platt. Jag tror att de kan bättre men det kanske är svenska seriers fel att det behöver se ut så?
Ännu en sak jag inte vet. Den här serien handlar om en kvinnlig präst som fått anställning vid en kyrka på Flugornas Ö. Församlingen är till en början mycket entusiastiskt inställd till den nya prästen och svallar över med glade ord och tillrop. Det visar sig ganska snart att dessa glädjerop osar av kallsvett och förnekelse. Något tabubelagt har utspelats på ön och spöket av en liten flicka hemsöker bygden på ön. Men det är bara prästen som "kan" se henne.
Hon bestämmer sig för att det är hennes prästerliga plikt att titta närmare på detta men då bemöts hon av illvilja och anklagande tillmälen av församlingen. Det leder i slutändan till att prästen tillåts lämna sin tjänst.
Så mitt betyg angående det grafiska står väl klart. Det är inte min stil alls, även om jag förstår om hon ville kontrastera den naiva stilen med en allvarlig historia. Däremot tycker jag att sagan, om man nu kan kalla den så, kryper under skinnet på en. Det tar inte långt tid att läsa den; kanske trettio minuter i lagom takt. Det hade effekt på mig, men den var inte originell nog för att få den att krypa över ett medelbetyg. Jag tycker att den är helt klart läsvärd Betyg: 5/10
Är det verkligen rättvist att recensera en Asterix-serie i förhållande till andra serier? Eller ska man bara jämföra Asterix-serier med varandra? jag tror i alla fall att Asterix & Obelix är vitt ansedd att vara den bästa serierna som skapats och om man inte anser det så har man antingen inte läst Asterix & Obelix, eller så är man en inskränkt Amerikan som stolt biter sig fast vid sina inhemska serier... Nåja, Kalle & Hobbe kommer i alla fall på delad första plats. Så vad handlar det om den här gången då? Jo, Asterix och Obelix, under en av sina dagliga jakt-på-vildsvinsvandringar i skogen, stöter på en stursk romare som springer om dem med långa, självsäkra steg. Inom loppet av tre minuter då både Asterix och Obelix sprungit om romaren och denne också fått ett träd kastat i skallen av Obelix, så inser romaren att han är värdelös. Det är inte rätt inställning, speciellt inte som han är centurionens favorit att vinna de Olympiska Spelen i Aten. Det här är Aterix på Olympiaden.
De Olympiska spelen får bara greker och romare delta i men när gallerna får reda på detta vill de så klart också vara med. Asterix konstaterar att de borde få delta eftersom att de också är romare i och med att hela Frankrike tagits över av dem. Dessutom har de ju trolldrycken som kommer garantera dem seger i vilka tävlingar de än deltar i. Detta oroar naturligtvis den lustige lille centurionen som har höga ambitioner och nu börjar troligtvis den fösta historiska berättelsen om dopingens förkastliga påverkan på sportens demokratiska ideal. Det var ju trots allt grekerna som också hittade på demokratin.
Som vanligt kan man inte klaga på en enda panel. Allt är perfekt intill minsta pendeldrag och pratbubbla. Goscinny och Udezo kan konsten att etablera karaktärer hur snabbt som helst och få en att lära känna dem på bara några sidor. Den hoppige, och kanske till och med manodepressive, romaren vinner ens hjärta, för att inte tala om centurionen. De karaktärer vi redan känner till: Majestix, Miraculix, Smidefix, Senilix, Trubadix o.s.v. är lika glada och vildsinta som vi kommer ihåg dem. Jag förstod aldrig varför Crabofix, handlare av rutten fisk, inte var med i det här albumet. Han är en av mina favoriter.
Med eller utan Crabofix är det här en av de bästa jag har läst. de börjar som man är van vid och slutar på samma sätt också. Den ända skillnaden här är att Asterix faktiskt gör den blonde romaren och den tjocke centurionen är tjänst som gör att de båda blir befordrade. Så har du kanske läst den förut? Nåväl, läs den igen!