This is American Splendor!

Jag vet inte om det var Harvey Pekar som kom på idén med självbiografiska serier men han drog i alla fall igång trenden. Han ville skapa något verkligt och på sätt och vis kan man förstå motreaktionen till allt "phoney-bullshit" som svämmade över i USA på den tiden och fortfarande gör det. Han skapade American Splendor och sarkasmen över titeln på serien är uppenbar.

Det är livet, den äkta amerikanen utan den amerikanska drömmen. Den amerikanska verkligheten som den ser ut för honom. Serien blev en underground-succé vilket jag själv bara ser som ett bevis på att många kunde relatera till Harveys icke-glorifierade, smått sorgliga, tråkiga liv som ett arkiv-biträde på ett sjukhus i Cleveland, Ohio. Det var genom sin kompis Robert Crumb (Fritz the Cat) som han i kontakt med hela underground-scenen för serien.

I den här volymen, The best of, får vi inte se hur Harvey räddar världen från marsian-invasionen  eller hur han kommer på ett serum som bottar alla sjukdomar. Vi får se honom när han tappar nycklar, kvaddar bilen och annat meningslöst skräp som ingen är intresserad av... Eller? Det är just här som American Splendor briljerar: framställningen av det vardagliga i alla dess tråkighet och samtidigt få det att bli intressant. Jag fastnade direkt även om det är lite väl text-tungt här och var.

I en av historierna får Harvey ett brev från en man som skriver om sin asperger och hur hans omgivning inte förstår honom. Just denna episod satte igång någonting i mig. Vi får också se episoder hur Harveys kamp med cancern och givetvis inslag från ett av hans flera intervjuer på David Letterman.

Det var tråkigt att jag inte fick läsa några av de serier som Crumb illustrerade dock. Jag tyckte själv inte att så många av illustratörerna som Harvey använde sig av klingade för mig. Den jag föll för mest var Frank Sachs, vars dotter för övrigt adopterades av Harvey och hans fru Joyce.  Jag gillar Frank Sachs lediga, hafsiga stil för den stämmer så bra med den verklighet som Harvey uppger sig leva i:

För ungefär tio år sen gjorde de en film om American Splendor med Paul Giamatti och Hope Davis. Rekommenderar den varmt. Jag såg den innan jag ens hörde talas om själva serien. Jag köpte den straxt efter att jag fick veta att Harvey Pekar omkommit. Den här mannen har inte bara berättat om sitt eget liv utan om det sanna Amerika i all dess trista, normala skitighet . USA borde hålla honom som en av sina stora berättare. Det är han värd.


Betyg: 9/10

I Killed Adolf Hitler

Titeln fångar onekligen ens uppmärksamhet. Finns det egentligen ett kaxigare påstående förutom "Jag är Gud"? än att man dödat kanske jordens grymmaste och vansinnigaste man? Jason, eller John Arne Sateroy som han egentligen heter, är en Norsk serietecknare med en speciell stil. Amerikanerna kallar det Dead-Pan, som en jaha-aktig humor som får en del att gapskratta och en del andra att bara säga just: "Jaha? Varför halkar ingen på ett bananskal snart?"

I den här volymen från 2007 är det en hund som också är en väldigt skicklig hitman. Han går ut och skjuter folk i skallen utan att bry sig vare sig om sig själv, konsekvenserna av det eller de han skjuter såklart. Efter vi har fått stifta bekantskap med hans "djup" några sidor (som bara består av att han går runt och avrättar folk) så får han sitt livs uppdrag: döda Hitler.

Han antar uppdraget och åker tillbaka i tiden med hjälp av en tidsmaskin för att ta kol på Hitler. Snart får prisjägaren dock reda på konceptet av konsekvenser. Hitler får syn på tidsmaskinen och använder den han med. Nu tar jakten helt nya dimensioner men vår huvudperson ger sig inte. Han reser efter Hitler och försöker hitta honom med alla medel.

Jag kan uppskatta nästan alla serier som inte tar så mycket tid i anspråk. I Killed Adolf Hitler är en sån serie och tack och lov för det. Det tyder på en finjusterad känsla från Jasons håll genom att han vet exakt hur långt han kan gå och hur länge han kan dra ut på något. Det här är en Bellman-historia i längre form; ser jag det som. Grafiken följer också manuset med taktkänsla. Alla karaktärer har tomma blickar och intetsägande miner. Som om de inte riktigt tar något på särskilt stort allvar. Ingenting ifrågasätts, det bara görs typ.

Jag tycker att allt fungerar i den här serien. Det är en kul serie helt enkelt. Definitivt värt att spendera en timme på för om ens det. Ner med Hitler!


Betyg: 7/10

  

Corto Maltese i Sibirien

Det är svårt att skriva historiska romaner. Min uppfattning är att många författare blir så inne i den historiska korrektheten att det övergår till ett frosseri som bara gör slutprodukten svårgenomtränglig för läsaren. Den som har lyckat bäst med detta är Victor Hugo. Jag tycker inte att Hugo Pratt lyckades med Corto Maltese i Sibirien som i Sverige utkom 1987. Jag kanske lika gärna kan klandra min egen intelligens eller historiska okunnighet men jag anser bestämt att jag är normalbegåvad. En normalbegåvad människa ska kunna ta till sig en serie.

Corto Maltese själv beskrivs som "lakonisk" och det är enligt mig en helt perfekt beskrivning. Han är väldigt loj av sig. en sån där som jag undrar hur han kan hamna i så många äventyr som han gör. I det här albumet så hamnar han mellan flera olika starka krafter och ett tåg fullt med guld. Han kommer i vägen för kinesiska krigsherrar, amerikaner, kosacker och en hel del annat. Jag undrar om jag egentligen borde ha läst den en gång till för att förstå historian men jag tror inte att jag skulle ha uppskattat den mer

Det är inte heller något som är tidlöst på något sätt. Allting berättas på ett rakt upp och ner Tintin-manér där Corto slungas in i både den ena och andra situationen. Han är som en James Bond i som stiger upp från eldarna av första världskriget. Jag vet inte om ni sett filmen World War Z med Brad Pitt? Ungefär så är det med Corto Maltese och alla lustiga sammanträffanden Allt känns väldigt gammalt, fånigt och klumpigt ihopsatt. Det fungerade säkert exceptionellt på den .tiden men nuförtiden vet jag inte.

Plumpigt tusharbete, vilket jag faktiskt tycker fungerar ganska bra. Linjerna gjordes på ett ingenjörsmässigt sätt och jag kan uppskatta det.

De gjorde en tecknad TV-serie av Corto Maltese men jag lyckades aldrig komma in i den från början. Jag gillade hur det var tecknat vilket också var anledningen till att jag började intressera mig för serien. Nu med serien i hand måste jag bekänna att jag fick ungefär vad jag hade förväntat mig, bara lite krångligare och historiskt korrekt. Det här är inte min typ av serie helt enkelt men jag tycker änså att det är kult. 

Den som vill förklara historian för mig närmare får gladeligen göra det.

Betyg: 4/10

Asagudar och sköldpaddor i julklapp

HO-HO-HO! Vad vore Julen utan två inlägg tillägnat denna fina högtid? Den här gången handlar det om vad jag fick i julklapp av min käre bror. Såklart handlar det om serier! Det är just vad den här bloggen handlar om ju. Jag fick en seriebok som jag levde allt för länge utan att känna till och en som jag tack och lov är förtrogen med. Det är klart att jag talar om Teenage Mutant Ninja Turtles av Peter Laird och Kevin Eastman samt första delen i Valhall-samlingen av Peter Madsen!

 

Precis som nästan alla killar födda i början av 80-talet fick vi ta del av de tecknade serierna, TV-spelen och actionfigurerna av Turtles. Vi visste inte vem som kommit på Turtles och vi brydde oss inte heller. Vi tog tacksamt och girigt emot vad vi fick. Jag återkommer med en djupare analys och bakgrundshistoria i en annalkande recension. Jag har på känn att den kommer få ett ganska högt betyg.

Ska jag vara ärlig tycker jag inte att de första albumen i Valhall-serien var särskilt bra. Definitivt inte vältecknade, men jag måste ju börja från början i min samling! Här hittar man också annat fin material som Peter Madsens kladdar på asagudarna och bakgrundshistoria som jag ser fram emot att få läsa också.



Det värmer mig att se att en del verkligen vet hur man behandlar serier med kärlek och respekt! Vackert omslagna böcker med gedigen kvalitet på pappret. Det är verkligen människor som vill göra den osynliga konsten synlig för oss Dessa fantastiska hantverkare och berättare kommer aldrig få nobelpriset i litteratur men jag anser att en duktig serietecknare kan berätta mycket mer än någon fisförnäm författare oavsett hur tjocka tegelstenar han eller hon ger ut. Här har vi ordet plus bilder som säger mer än tusen ord.

God jul, serietecknare...

Smurfarnas Jul!

Ni tänker ni säkert att det är klar att han läste en jul-serie innan julafton bara för att det är jul... Eller så. Ni har rätt. Jag kunde inte heller hitta någon bättre än Smurfarnas Jul. Ni känner redan till formeln och den här serien drar inte så långt ifrån den. Jag tror inte ens att jag riktigt kan recensera den eftersom att den är för barn. Om ditt barn älskar den så får den högsta betyg från min sida.

Det är jul i Smurf Town och Gargamel är som vanligt för stygg för att egentligen smurfa några julklappar. Men han får i alla fall smurfa några. Det är samlade småhistorier som har med julen att göra. Smurfarna klär granen, Gargamel stjäl tomtens kläder flr att kunna smyga sig in i smurfbyn och så vidare. Lämpar sig perfekt för barn tror jag. 

Färgerna är fina och klara, linjerna är fantastiskt. Det är en lättsam serie där jag inte kan finna ord för att klaga på något. 

En intressant sak att ta upp så här vid jul är att Smurfarnas skapare, belgaren Peyo arbetade i tjugo långa år med sina skapelser innan de slog igenom på allvar och han blev mångmiljonär. Hade det varit jag hade jag nog också passat på att ta för mig av mina framgångar och använda mitt varumärke på så mycket som möjligt. Jag undrar om det kom som en julklapp för honom. 

Historien bakom hur Peyo kom på namnet till smurfarna var att han under en middag hade fått hjärnsläpp och glömt namnet på salt. Han bad sin vän André Franquin:

- Kan du ge mig schtroump?
Varmed Franquin svarade:

- Här har du din schtroump. När du schtroumpat klart med det kan du schtroumpa tillbaka det.

Och så var också smurfspråket uppfunnet.

Ni vet. Jag gillade alltid Glasögonsmurfen mest. Alla var jämnt å taskiga mot honom och de är de här med, trots att det är ett julalbum och allt

Betyg: Smurf Jul!

Asterix och Spåmannen

Jag tror inte att det funnits många serietecknare som tyckt om albumformatet. Det är som att begränsa kreativiteten till exakt 48 sidor och fyra rader per sida. Det är därför så fantastiskt att Albert Udezo och René Gocsinny lyckades så bra som de gjorde.Faktum är att jag inte ens vet vart jag ska börja med att prisa dessa två män. Att de fått ett nöjesfält tillägnat deras två hjältar är bevis nog att de inte behöver mer lovord. Men jag kommer inte kunna hålla mig.

Gallerna är bara rädda för en enda sak och det är att himlen ska falla ner över deras huvuden. Uppskrämda av det förfärliga ovädret söker de alla skydd i hövdingens hus, vilket är det största i byn. Det här är Asterix och Spåmannen. Som titeln berättar kan vi snabbt dra slutsatsen att det är just en spåman som knackar på dörren. Byn häpnar över uppenbarelsen men Asterix är skeptiskt. I och med att Mirakulix är ute på nått möte för druider så är Asterix den mes intelligenta i byn just nu.

De byborna vill veta är om himlen kommer att falla ner på deras huvuden. Spåmannen erbjuder att spå i Idefix, Obelix hund, men Obelix låter spåmannen veta vad han kommer göra med honom om han ens rör ett finger på hunden. Krabofix, byns fiskhandlare erbjuder honom en rutten fisk att spå i.



Spåmannen ser att solsken snart kommer att fröjda byn och att det snart också kommer att bli slagsmål. Båda dessa förutsägelser faller in och byborna är frälsta, alla förutom Asterix.Spåmannen beger sig efter detta ut i skogen men han får snart sällskap av hövdingens hustru.

Nu börjar ett frossande i fåfänga som heter duga. Hövdingens hustru får sin make att beordra Asterix och Obelix att inte gå ut i skogen för då kommer de ju förstöra allt. En efter en beger sig de andra byborna ut i skogen med mat och annat för att få höra på alla smickrande förutsägelser som spåmannen gör åt dem. Han trivs bra där han sitter och får gratis mat hela dagarna... Tills dess en romersk centurion får nys om honom och han tvingas göra desamma åt dem. Han försöker febrilt förklara att han inte kan förutsäga något men nu slår det bakut för honom. Hans små förutsägelser slår in inför centurionen.

Det är tveklöst att Asterix och Obelix är en av de mest populära serier som någonsin har skapats, och ska jag vara ärlig så är det enligt mig den bästa serien någonsin. Näst intill Kalle och Hobbe av Bill Watterson. Det ligger bortom mitt förstånd hur Albert Udezo kunde göra det han gjorde med sina figurer. Miner, charm, karaktär, allt! Udezo skrev också några album själv men jag tycker att Gocsinny faktisk gjorde jobbet aningens bättre. Det perfekta paret, precis som Asterix och Obelix.

Det är svårt att faktiskt recensera Asterix och Obelix-album. Av de jag läst finns det bara nior och tior att ge ut! Och även då kan jag bara gå på magkänslan och tänka "Vilka är de jag läst flest gånger?" Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här men det är ett antal.



Jag vet inte om någon dragit upp som kritik att alla album följer ungefär samma formel: Slagsmål, vildsvin, romare och fest på slutet. Precis som att Jeeves löser alla problem så att Bertie Wooster inte blir gift. Men vi vill ha det så! Ingen kritik kan ges, inte av mig i alla fall.
Alla killar har i alla fall läst, eller tittat på de underbara bilderna i någon Asterix-bok. För er som inte har gjort det undrar jag vilken planet ni kommer ifrån. Asterix och Obelix är mina absolut största hjältar och det här albumet gör en inte besviken.  



Betyg: 9/10

  

Huliganen som aldrig vann

Det är inte lätt att vara en skitunge, speciellt när man ser ut precis som den småligist man verkligen är. Tom Thug eller Acke Black som jag kom att känna honom som vet exakt hur det är. Acke Black dök upp i mina Don Martin från 1990-91. Acke skapades av Lew Stringer för den Brittiska humorserien Oink. Efter tidningens nedläggning så gick den istället till tidningen Buster.

Jag har kommit att verkligen förakta moralkärringar för det verkar jämnt som att de bär ansvaret för att tidningar som Oink och Pyton läggs ner. 

Men nog om det, över till Acke. Som ni ser har Acke allt som får en att tänka att den där killen ska jag inte låna ut några pengar till: skinhead, hängslen och no-mercy kängor som säkert trampat sönder minst en av alla identifierade insektsarter i hela London.

Om jag hade hittat bilderna skulle jag visa min egen favoritserie med denne rebell. Det var när Acke skulle skaffa ett gäng som skulle sätta stan i brand. Hans gäng kommer att bestå av en ilsken liten bebis han tvingas hålla i hand, en stor galen brud och en kille som fick hicka hos frisören. Acke behövde egentligen en punkare i sitt gäng men den där killen fick duga. Det blir osämja i gänget och innan de hinner puckla på stan så pucklar de på varandra istället. Som i alla andra serier med Acke är det Acke som råkar mest illa ut.

Om Lew Stringer hade någon sensmoral med Acke så är det nog att crime doesn't pay. Det går aldrig bra för Acke men vi tycker aldrig synd om honom. En gång går han till frisören för att han vill skaffa en ball frilla som alla andra. Frisören sparkar med all rätta ut Acke med kommentaren att det skulle krävas en pincett för att göra nån frilla på hans stubbiga kaktusskalle. Acke prövar med gödsel och vatten för att få håret att gro men det går ju inte. Efter ett tag gror han i alla fall en stöddig kalufs så han skyndar ivrigt till frisören igen. Halkar på vägen och slår skallen i backen så att håret slips bort på mitten av skallen så han ser ut som galen munk.

Stringer gjorde en annan serie som handlade om en tonårskille med en ovanligt stor finne. Det blir ett senare inlägg eftersom att denne Fredrik som han hette, också fick sin egen serie. Läste aldrig serien då han gjorde sin gästroll i Acke Black men jag undrar hur det gick. Bägge två är totala katastrofer och vi tycker fortfarande inte särskilt synd om dem, men vi älskar dem ändå.

Shia LaBeouf stal Daniel Clowes serie för egen film

"Fair Use" fick jag reda på vad det betydde av Korinthian. Man kan använda bilder på saker som film, eller i mitt fall serier, om det har att göra med recensioner. Jag har inte bekräftat det här men jag hoppas att det stämmer. Vill inte hålla med med några olagligheter ju. Vad jag vill komma till med det här är att jag åtminstone inte påstår att jag illustrerat några av bilderna själv. Så jag är 1 poäng smartare än Shia Laböff!

Korinthian skickade mig idag en artikel om att Böffen hade plaggat serienovellen Justin M. Damiano av Daniel Clowes för sin kortfilm. Inte nog med att han hade tagit dialogerna och händelserna rakt av: han hade också kopierat många visuella aspekter av serien.

Jag har inte läst Justin M. Damiano och jag har inte sett Laboffs film heller så jag kan inte uttala mig om något av det här egentligen. Fick mig, precis som vad Daniel Clowes gjorde, undra vad som kan ha pågått i skådespelarens skalle. Alla klantar till det fundamentalt ibland men det får mig i alla fall att slå vakt på mig själv. Här kan ni läsa hela artikeln:

http://www.avclub.com/article/shia-labeouf-plagiarizes-daniel-clowes-comic-for-h-106565

Dessa bilder är tecknade och skrivna av Daniel Clowes (HARKEL!)

Jag har faktiskt inget emot LaBeouf som skådespelare. jag tycker han är ok men tyvärr har han hamnat i riktigt usla filmer så senare tid. Jag hoppas att det här blåser förbi snart och att folk inte börjar kalla honom Shy LaBluff. Men ändå. Det här är verkligen Göran Lambertz-klantigt!

Korintian om: Midnighter

Min förhoppning är att den här bloggen ska bli så mångsidig som möjlig.t Superhjältar har aldrig riktigt varit min grej men jag inser vilken massiv del det utgör av seriemediet. Därför ville jag att Korinthian, som är lite av en konnässör inom genren, skulle skriva ett inlägg om valfri superhjälte. Detta är det första, men förhoppningsvis inte sista, inlägget han skriver för den här bloggen

- Helgis

När jag ombads att skriva om en superhjälte för Den Osynliga Konsten gick jag i mitt huvud igenom en hel drös med karaktärer. Många av dem är faktiskt mainstream nu, hur konstigt det än skulle ha låtit när jag var liten. Att överhuvudtaget kunna någonting om dessa bottenskrap i kiosklitteraturens bortglömda tunna fick inte omgivningen att intresserat luta sig mot en, direkt. Så att skriva om Stålmannen (eller Superman, som folk kallar honom nu, även i Sverige) eller Läderlappen (detta är ett ord som jag inte använt på ett bra tag) skulle inte öppna nya dörrar för någon som ens är vagt intresserad av denna genre. Det fick bli någon mer obskyr hjälte.

Jag blev först introducerad för Midnighter när jag läste en serie av Warren Ellis kallad The Authority. The Authority är i korthet en superhjältegrupp (tänk Justice League eller X-men) som skyddar hela jorden mot hot. Till en början minns jag att jag avfärdade denna Batman-kopia som en onyanserad karate-man som fingerade mer som en kontrast till de mycket mäktigare hjältarna i laget, men likt den fladdrande hämnaren som är karaktären Midnighters inspiration så finns det mer under ytan.

Midnighter är en människa som genom utomjordisk teknologi blivit uppgraderad till en varelse som inte bara kan förutse sin motståndares nästa drag, utan också kan utnyttja denna öppning med brutal effektivitet. Ju större motståndaren är och desto mer utklassad Midnighter kan tyckas vara så verkar han alltid kunna hitta en större hammare för att till sist slå in spiken.

Midnighter gillar att slå folk så inälvorna flyger, han gillar stridens hetta, han tvekar inte för att döda. Han är i korthet en skitstövel som det stundom kan vara svårt att heja på. Han är också homosexuell. Gaykaraktärer är väl inte helt ovanliga idag och hans sexuella läggning är väl knappast chockerande i sig. Att han däremot samtidigt är våldsam, elak och manipulativ och ständigt är i handgemäng med både skurkar och monster är desto ovanligare. Han introduceras 1998 då (och kanske fortfarande) om en homosexuell var med i en TV-serie eller film så var denne ofta feminin till sättet och oftast där som comic relief. Att se en homosexuell Batman var (och är fortfarande) uppfriskande.

The Authority och Midnighter är nog inte för alla. Historierna innehåller många serietidningsklyschor som kan gå många på nerverna. Tidsresor, paralella universum och skurkar som helt enkelt är motiverade av ondska kryddar titt som tätt sidorna i denna serie. Det är motsvarigheten till en popcornrulle för tonårskillar.

~ Korinthian

3 livsfarliga husdjur

En av de mest uttjatade berättelserna är som följer: regeringen har skapat ett livsfarligt biologiskt vapen som tyvärr har sin egen vilja. Det livsfarliga, tänkande vapnet flyr! Jakt! Kalabalik och förstörelse! Många dör och så vidare. Den här gången har Grant Morrison kryddat till det lite med WE3. Nu är det inte bara ett biologiskt vapen? Det är två! Jag menar tre! Så fantastiskt originellt är det inte. Såg en gång en film från 80-talet om en hund framställd av Amerikanska regeringen. Han kunde pissa frätande syra.

Hunden (Bandit), katten (Tinker) och kaninen (Pirate) vill inte vara några försökskaniner, speciellt inte Pirate. De bryter sig ut ur sin fångenskap och jakten tar fart. Som vanligt är inte regeringen sugna på att något sånt här läcker ut så de tar vad de har av diskret mördarutrustning för att få stopp på djuren. Eftersom att de här snälla djuren är vapen så har dessa också vapen av alla slag. Det blir inte en lätt kamp det här som ni säkert räknat ut.

Nej, den får inga poäng för sin originalitet. Det betecknas som Western Manga vilket jag förstår på ett sätt. Det känns inte så övertygande som manga däremot även om det är just en sån här grej som skulle vara ett bra tema för manga. Djur och vapen, tummen upp!



De här djuren kan också tala, om nu ganska begränsat genom nåt hjärn-inplantat. De kommunicerar med varandra med sina hackiga ord vilket fungerar och gör serien till något annat än något där vi har tre djur som springer runt och försöker undvika döden. 

WE3 är en miniserie. Jag kan uppskatta det. Den är snabbt över och mycket vältecknad. Det är bara så att den är så förutsägbar och kör, som sagt, med ett så uttjatat tema att jag har svårt att förstå den positiva respons den här fått. Det är som att recensenterna tjatar om att det här är något nytt på serie-himelen. Det är inte något nytt i något avseende.

Jag måste medge att jag blev besviken. Jag hade hoppats på att det här skulle bli en serie som jag skulle älska och läsa flera gånger. Det blev inte så. Det var ett tag sen jag läste den men jag var inte tvungen att läsa om den för att skriva den här recensionen. Jag kommer ihåg allt. Jag kunde lika gärna kolla på Pokémon-filmen igen. Den handlar i princip om samma sak.

Den är i alla fall mycket bra tecknad. Kreativt utformade paneler och intressanta perspektiv. Färgerna är saturerade på ett sätt så det inte känns överdrivet dystert ut, vilket det kan göra när man använder svaga kontraster. Det ser snarare krispigt ut. Tuscharbetet är också gediget. Det är väl själva tecknandet som räddar den här serien. Textningen är av Todd Klein, som anses vara den bästa textaren i USA. Jag kan bara hålla med om det.

Totalt då? Ja, innan jag började skriva det här inlägget tänkte jag ge den en fyra men nu drar den upp mot en femma i alla fall. Jag vill aldrig kasta skit nånstans och det gläder mig att den här serien och alla inblandade fick den uppskattning de fick. Det var inte min grej bara.

Betyg: 5/10

En Anka - För Sverige - i tiden

Det tog mig faktiskt lite tid att grubbla fram en fyndig titel på det här inlägget, men en sak är säker: Charlie Christiansen skulle hittat på nåt bättre. Det handlar givetvis om Arne Anka - the voice of a generation, zeitgeist-reporten, tidsankan. Det här är min recension av Arne Anka del III.

 

Jag var alldeles för ung för att uppskatta eller ens förstå Arne. Jag var kanske 11 år när jag önskade mig det här albumet i present och slog ivrigt upp den för att kanske läsa nån häftig detektivhistoria. Jag blev vilseledd av omslaget till att tro att det var nåt helt annat. Det såg ut som två djur som höll i varsin lykta och liemannen i förgrunden. Jag blev snabbt konfunderad när jag såg en avdankad, av-ankad cyniker som pladdrade om vad fan studenterna egentligen firar för nåt. Det var förresten spritflaskor och inte lyktor.

Men tecknarstilen tilltalade mig.och detta fick mig att fortsätta läsa och försöka förstå vad det egentligen var som hände.Jag trodde jag lyckades ibland och nu såhär när jag tänker efter så var det nog här som var den brytpunkt som kom att avgöra mitt framtida sinne för humor.

 

På baksidan av det här albumet finns en kommentar från nån tidning i Örebro där jag kommer ifrån. Där står det i princip att det här är en deprimerande, cynisk serie som genomdränks av så mycket mörker att de inte kan förstå att någon kan tycka att det är roligt.

Skyldig... För alla som älskar Arne blir alltid frågan, vilket är ditt favoritcitat?

"Jag har inte problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten"

"Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Eller kanske:

Arne tillhör en av de minst lukrativa yrkeskategorierna i Sverige:: poeterna. Fast jag tror inte att han köper sina öl med inkomsten från sina dikter: snarare socialbidrag. Arne är den fattige intellektuelle, en anti-hjälte i sitt eget universum, en sportseglare i sitt eget bottenskrap. En samtida kommentator framför allt annat. För att förstå Sverige och svenskar måste vi faktiskt ta hjälp av Arne. Han visar oss vägen.
Det här albumet är uppbyggt på ett koncentrerat sätt som senare, tack och lov, övergavs för ett mer inzoomat format med fler sidor. Jag undrar om inte pengarna var en faktor i detta. Ibland slår det mig att Charlie Christiansen tjänade lika mycket på Arne som Arne på sina dikter,

Men vad händer då? Ja. precis vad som händer i alla andra volymer. Arne dräller runt, snuskar runt, dricker en massa alkohol och klagar på allt mellan Sveriges himmel och jord. Allt blandas med en konstnärlig surrealism som lättar upp stämningen och håller oss intresserade. Vid sin sida har han sin ständige vapendragare och bäste vän krokodilen Krille som han frekventar med på Zekes Bar. 

I en serie har Arne just blivit redaktör för Expressen och håller i en presskonferens. Han får frågan:

Reporter - Hur tänker ni profilera er mot Aftonbladet?

Arne - Vi tänker härma dem, fast bättre.

Reporter - Men Aftonbladet härmar ju er? 

Arne - Det är det som är konkurrens.

De gjorde för en massa år sen en pjäs om Arne Anka, starring Robert Gustafsson. Kunde inte tänka mig någon annan i rollen men jag tyckte inte om pjäsen så mycket. Arne Anka är inte något som funkar i kontinuerlig form även om saker faktiskt händer i Arnes liv. Han får tillbaka sin Kalle Anka-näbb till exempel. Hans tecknare byter tillbaka sitt namn från Alexander Barks till Charlie Christiansen. På senare tid har han också blivit pappa men det är en senare recension. Eller recension egentligen, det här är snarare en återberättelse om min tonårsdyrkan. Arne is the duck.

Arne, Arne... Vad vore Sverige utan dig? Arne är som Bamse fast tvärtom.

Betyg: 8/10

THE SANDMAN IV: Season of Mists

Morpheus är inte bra med kvinnor. Jag kan förstå manlig bitterhet men även om jag hade möjlighet skulle jag inte bli så arg på en kvinna att jag dömer henne till en evighet i helvetet för att jag fått avslag på mitt frieri. Men Dream är inte som du och jag... Tyvärr. Den här volymen Sandman IV: Season of Mists börjar med att Dream, efter att ha bråkat med sin skumma familj The Endless, fått en släng av ånger. Det var så dags att ångra sin flickvän Nadas tusenåriga plågor i helvetet. Han bestämmer sig för att åka dit.

Väl i helvetet garderar han sig eftersom att Lucifer, alltså djävulen (rätta mig om jag har fel) har svurit att någon gång förgöra Dream. Ni kommer säkert ihåg att han gjorde detta Preludes and Nocturnes. men också Lucifer har ångrat sig. Han svär (heh) att han inte kommer att ta kol på Dream. Tvärtom ger han Dream en gåva. Lucifer tänker överge sitt furstendöme och ger därför Dream nyckeln till helvetet. Detta kanske vid närmare eftertanke var Lucifers hämnd för att Dream generat honom inför sina demoner i helvetet.

Men, men... Nu sitter Dream i klistret för han vill inte regera i helvetet men det finns däremot en hel del andra som gör anspråk på att överta kontrollen. En hel del gudar, bland andra våra egna nordiska asagudar, tar trippen till helvetet för att med gåvor och hot tvinga sig till den åtråvärda nyckeln.

Detta är grundhistorian i den fjärde delen. Vi får också en avstickare till en gammal engelsk internatskola där två pojkar upplever hur helvetet stängs. Det är som vanligt min personliga tro att Neil Gaiman hade en novell instucken mellan bladen i nån pärm och han valde att använda den. Jag förstår inte Gaimans tendens till att vilja trycka in en massa material som bara stör resten av berättelsen. Han lyckades mycket bra med detta med Hob i The Dolls House men inte i den här.


Jag vet inte vad jag tycker om den här volymen. Definitivt bättre än den tredje volymen men klart underlägsen den två första. Den är intressant men jag tycker inte att det är Gaiman i högform. Jag gillar inte hur den är tecknad heller. Men trots det år är den som sagt intressant. fullspäckad med fantasi som vanligt. Det är fantasi som får en att tänka. Jag kommer till och med på mig nu att jag faktiskt i gymnasiet skrev en novell löst baserat på historian om internatskolan i den här volymen. Så den inspirerade mig definitivt. Jag hade faktiskt hoppats på en strid mellan Lucifer och Dream och jag tror inte jag är ensam om den besvikelsen.

Så betyget från min sida blir en stark;


6/10