Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

fredag 20 december 2013

Huliganen som aldrig vann

Det är inte lätt att vara en skitunge, speciellt när man ser ut precis som den småligist man verkligen är. Tom Thug eller Acke Black som jag kom att känna honom som vet exakt hur det är. Acke Black dök upp i mina Don Martin från 1990-91. Acke skapades av Lew Stringer för den Brittiska humorserien Oink. Efter tidningens nedläggning så gick den istället till tidningen Buster.



Jag har kommit att verkligen förakta moralkärringar för det verkar jämnt som att de bär ansvaret för att tidningar som Oink och Pyton läggs ner. 

Men nog om det, över till Acke. Som ni ser har Acke allt som får en att tänka att den där killen ska jag inte låna ut några pengar till: skinhead, hängslen och no-mercy kängor som säkert trampat sönder minst en av alla identifierade insektsarter i hela London.




Om jag hade hittat bilderna skulle jag visa min egen favoritserie med denne rebell. Det var när Acke skulle skaffa ett gäng som skulle sätta stan i brand. Hans gäng kommer att bestå av en ilsken liten bebis han tvingas hålla i hand, en stor galen brud och en kille som fick hicka hos frisören. Acke behövde egentligen en punkare i sitt gäng men den där killen fick duga. Det blir osämja i gänget och innan de hinner puckla på stan så pucklar de på varandra istället. Som i alla andra serier med Acke är det Acke som råkar mest illa ut.



Om Lew Stringer hade någon sensmoral med Acke så är det nog att crime doesn't pay. Det går aldrig bra för Acke men vi tycker aldrig synd om honom. En gång går han till frisören för att han vill skaffa en ball frilla som alla andra. Frisören sparkar med all rätta ut Acke med kommentaren att det skulle krävas en pincett för att göra nån frilla på hans stubbiga kaktusskalle. Acke prövar med gödsel och vatten för att få håret att gro men det går ju inte. Efter ett tag gror han i alla fall en stöddig kalufs så han skyndar ivrigt till frisören igen. Halkar på vägen och slår skallen i backen så att håret slips bort på mitten av skallen så han ser ut som galen munk.



Stringer gjorde en annan serie som handlade om en tonårskille med en ovanligt stor finne. Det blir ett senare inlägg eftersom att denne Fredrik som han hette, också fick sin egen serie. Läste aldrig serien då han gjorde sin gästroll i Acke Black men jag undrar hur det gick. Bägge två är totala katastrofer och vi tycker fortfarande inte särskilt synd om dem, men vi älskar dem ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Translate

Leta i den här bloggen