Det tog mig faktiskt lite tid att grubbla fram en fyndig titel på det här inlägget, men en sak är säker: Charlie Christiansen skulle hittat på nåt bättre. Det handlar givetvis om Arne Anka - the voice of a generation, zeitgeist-reporten, tidsankan. Det här är min recension av Arne Anka del III.
Jag var alldeles för ung för att uppskatta eller ens förstå Arne. Jag var kanske 11 år när jag önskade mig det här albumet i present och slog ivrigt upp den för att kanske läsa nån häftig detektivhistoria. Jag blev vilseledd av omslaget till att tro att det var nåt helt annat. Det såg ut som två djur som höll i varsin lykta och liemannen i förgrunden. Jag blev snabbt konfunderad när jag såg en avdankad, av-ankad cyniker som pladdrade om vad fan studenterna egentligen firar för nåt. Det var förresten spritflaskor och inte lyktor.
Men tecknarstilen tilltalade mig.och detta fick mig att fortsätta läsa och försöka förstå vad det egentligen var som hände.Jag trodde jag lyckades ibland och nu såhär när jag tänker efter så var det nog här som var den brytpunkt som kom att avgöra mitt framtida sinne för humor.
Arne tillhör en av de minst lukrativa yrkeskategorierna i Sverige:: poeterna. Fast jag tror inte att han köper sina öl med inkomsten från sina dikter: snarare socialbidrag. Arne är den fattige intellektuelle, en anti-hjälte i sitt eget universum, en sportseglare i sitt eget bottenskrap. En samtida kommentator framför allt annat. För att förstå Sverige och svenskar måste vi faktiskt ta hjälp av Arne. Han visar oss vägen.
Det här albumet är uppbyggt på ett koncentrerat sätt som senare, tack och lov, övergavs för ett mer inzoomat format med fler sidor. Jag undrar om inte pengarna var en faktor i detta. Ibland slår det mig att Charlie Christiansen tjänade lika mycket på Arne som Arne på sina dikter,
Men vad händer då? Ja. precis vad som händer i alla andra volymer. Arne dräller runt, snuskar runt, dricker en massa alkohol och klagar på allt mellan Sveriges himmel och jord. Allt blandas med en konstnärlig surrealism som lättar upp stämningen och håller oss intresserade. Vid sin sida har han sin ständige vapendragare och bäste vän krokodilen Krille som han frekventar med på Zekes Bar.
De gjorde för en massa år sen en pjäs om Arne Anka, starring Robert Gustafsson. Kunde inte tänka mig någon annan i rollen men jag tyckte inte om pjäsen så mycket. Arne Anka är inte något som funkar i kontinuerlig form även om saker faktiskt händer i Arnes liv. Han får tillbaka sin Kalle Anka-näbb till exempel. Hans tecknare byter tillbaka sitt namn från Alexander Barks till Charlie Christiansen. På senare tid har han också blivit pappa men det är en senare recension. Eller recension egentligen, det här är snarare en återberättelse om min tonårsdyrkan. Arne is the duck.
Men tecknarstilen tilltalade mig.och detta fick mig att fortsätta läsa och försöka förstå vad det egentligen var som hände.Jag trodde jag lyckades ibland och nu såhär när jag tänker efter så var det nog här som var den brytpunkt som kom att avgöra mitt framtida sinne för humor.
På baksidan av det här albumet finns en kommentar från nån tidning i Örebro där jag kommer ifrån. Där står det i princip att det här är en deprimerande, cynisk serie som genomdränks av så mycket mörker att de inte kan förstå att någon kan tycka att det är roligt.
Skyldig... För alla som älskar Arne blir alltid frågan, vilket är ditt favoritcitat?
"Jag har inte problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten"
"Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Eller kanske:
Skyldig... För alla som älskar Arne blir alltid frågan, vilket är ditt favoritcitat?
"Jag har inte problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten"
"Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Eller kanske:
Arne tillhör en av de minst lukrativa yrkeskategorierna i Sverige:: poeterna. Fast jag tror inte att han köper sina öl med inkomsten från sina dikter: snarare socialbidrag. Arne är den fattige intellektuelle, en anti-hjälte i sitt eget universum, en sportseglare i sitt eget bottenskrap. En samtida kommentator framför allt annat. För att förstå Sverige och svenskar måste vi faktiskt ta hjälp av Arne. Han visar oss vägen.
Det här albumet är uppbyggt på ett koncentrerat sätt som senare, tack och lov, övergavs för ett mer inzoomat format med fler sidor. Jag undrar om inte pengarna var en faktor i detta. Ibland slår det mig att Charlie Christiansen tjänade lika mycket på Arne som Arne på sina dikter,
Men vad händer då? Ja. precis vad som händer i alla andra volymer. Arne dräller runt, snuskar runt, dricker en massa alkohol och klagar på allt mellan Sveriges himmel och jord. Allt blandas med en konstnärlig surrealism som lättar upp stämningen och håller oss intresserade. Vid sin sida har han sin ständige vapendragare och bäste vän krokodilen Krille som han frekventar med på Zekes Bar.
I en serie har Arne just blivit redaktör för Expressen och håller i en presskonferens. Han får frågan:
Reporter - Hur tänker ni profilera er mot Aftonbladet?
Arne - Vi tänker härma dem, fast bättre.
Reporter - Men Aftonbladet härmar ju er?
Arne - Det är det som är konkurrens.
Arne - Det är det som är konkurrens.
De gjorde för en massa år sen en pjäs om Arne Anka, starring Robert Gustafsson. Kunde inte tänka mig någon annan i rollen men jag tyckte inte om pjäsen så mycket. Arne Anka är inte något som funkar i kontinuerlig form även om saker faktiskt händer i Arnes liv. Han får tillbaka sin Kalle Anka-näbb till exempel. Hans tecknare byter tillbaka sitt namn från Alexander Barks till Charlie Christiansen. På senare tid har han också blivit pappa men det är en senare recension. Eller recension egentligen, det här är snarare en återberättelse om min tonårsdyrkan. Arne is the duck.
Arne, Arne... Vad vore Sverige utan dig? Arne är som Bamse fast tvärtom.
Betyg: 8/10
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar