Bat from Retirement!

Han är tillbaka! Bruce Wayne är nu 55 år och bitter över att kriminaliteten fortfarande strömmar i Gothams ådror som gift. Frank Millers The Dark Knight Returns är en serie från 1986 som jag tror inspirerade till en tecknad Batman-serie jag såg för kanske tio år sen. Då satt Batman bakom spakarna medan en tonåring såg till att slå bovarna på käften.

Men inte nu! Bruce visar att det fortfarande finns krut i den gamla kroppen. Han ger sig ut och slår själv skurkar på käften, Superhjältar gör ju sånt när diplomatin inte räcker till.



Det är väldigt svårt för mig att dra en resumé över vad som händer i den här serien, för i likhet med Christopher Nolans Batman-filmer, är det så mycket handling intryckt på så  lite papper att jag inte vet var jag är på väg hälften av tiden. När det kommer till Batman vill de flesta författare skriva om Jokern och Two-Face. Stackars Pingvinen får aldrig någon uppmärksamhet. Two-Face har blivit opererad till One-Face och Jokern blir sentimental över de gamla tiderna. Han sitter givetvis fortfarande kvar på Arkham Asylum.

Batman, Jokern, Two-Face och en ny Robin. Den här gången är det en trettonårig tjej, Kelley, som Batman räddar från en massa mutanter. Ja, vi har alltså mutanter också. Och Superman... Det kommer jag till sen.

Den direkt ovanstående bilden fick mig verkligen att skratta, och jag sitter här och undrar om det var lite av grejen. Ska vi ta det här på fullaste allvar när vi har en serie som tar allt på en enda gång som världens partymonster på sitt piggaste humör? Det gör att jag inte får något fokus på nånting. Jag hinner visserligen inte bli uttråkad, men jag hinner inte få fäste nånstans heller. Saker sker mer ett rysligt raskt tempo och Frank Miller ovana trogen är alla sidor nerspydda med ganska dåligt skriven text.

Frank Miller är ingen stjärnförfattare och i den här serien visar han inte att han är särskilt bra på att teckna heller. Inte ännu i alla fall. Det var i början på hans karriär och det känns redan nu som att hans stil inte passar med färg. Blek färg. Jag vet inte om det skulle sett bättre ut om man trissat upp kontrasterna en smula. Men jag undrar det. Kompositionen är inte så bra den heller. Speciellt i delarna med nyhetsankare som påminner oss om vad det är som händer i Gotham. Som om inte det vore nog med att att vi fick veta exakt vad Batman tänker hela tiden.

Så det är alltså en massa showdowns. Mutanterna har tagit ett grepp om staden och det gillas inte. Batman låter en liten trettonårig tjej bekämpa brott och jag sa ju att Superman var med också. Jag har alltid tyckt att det är märkligt att sammanföra dessa två karaktärer. Som om en Molotov-cocktail skulle teama upp sig med en kinapuff.

Fast den här gången har de råkat i luven på varandra. Superman gillar inte riktigt Batmans rättshaveri och det utmynnar i den strid dem emellan som känns som om Superman igen kommit till Bizarro World. Okej, jag kanske inte är den första man frågar om DC's universum och hur allt är möjligt just där, men för en lekman så känns den där striden ganska ojämn... Om nu inte Batman hade kryptonit i knogjärnen. Kommer inte ihåg. 

Så totalt då? Ja, det är action och den drog med mig ibland, men oftast tyckte jag bara att den var rörig. Den är ganska överskattad om ni frågar mig. Inte alls dålig, men överskattad. Jag tycker att Frank Miller gjorde ett mycket bättre jobb med Year One.



Betyg: 5/10