Bone, barndomsdrömmen

Jag har tidigare sagt i min recension av Valhall 3 och 4 att det är svårt att skapa karaktärer som du förälskar dig i direkt. Självklart kan jag inte tala för alla men jag har en hel grupp bakom mig som håller med mig om att Jeff Smith verkligen har lyckats med karaktärerna i Bone. Smith har själv medgett att han dragit mycket inspiration från Carl Barks och jag måste erkänna att stilen har en hel del Disney över sig - gulliga, mjuka, levande linjer.

Bone har det mesta: äventyr, humor, vänskap, mörker och humor. Jag sa humor två gånger för den här serien fick mig att skratta. det är situationskomik på hög nivå blandat med visuella skrattsalvor. Jeff Smith, jag vet inte om jag borde kalla honom konstnär eller hantverkare eller författare. Vad han än gör så gör han det rätt.

Fone Bone och hans två kusiner Smiley Bone och Phoney Bone har slängts ut från Boneville. Detta är Phoney Bones fel och de två andra slängdes ut med honom. Allt hade att göra med att Phoney Bone är en girig gynnare vars kampanjer för ämbetet som borgmästare gick åt fanders... På grund av honom givetvis. Efter att ha blivit separerade av en flock (eller stim?) gräshoppor så möter Fone Bone den vackra flickan Thorn.

Som ni ser blir han blixtkär och vi vet att han kommer behöva komma över det. En liten benperson, eller hur man nu namnger hans slag, kan inte vara ihop med en människa. Men Bone försöker i alla fall. Nu slängs han in i ett äventyr av monumentala mått som omfattar en mörk hemlighet om Thorns förflutna, en tapper barägare, en värsting till mormor, en skum gammal drake, en massa äckliga råttdjur och gräshoppornas herre. Och hans två kusiner som snart ansluter sig till Fone.

Det här är nio volymer som totalt omfattar 1300 sidor. Jeff Smith sa själv att han älskade Farbror Joakims äventyr men han hade alltid hoppats på att få läsa en längre serie av Carl Barks. Det här är hans svar på detta. Jeff Smith hade karaktärerna i huvudet enda sen han var fem och han började göra serier med the bones redan när han var tio.

Inte för att bli sentimental men det rör mig till djupet av mitt hjärta att en så tidig dröm blev verklighet och fick den respons den fick. Precis som Luc Bessons dröm om det Femte Elementet blev Jeff Smith barndomsdröm en verklighet som överträffar fantasin. 

Jag kan inte förstå vilket jobb han lade ner på Bone. Jag tänker bara på alla ensamma kvällar och dagar han satt där och tuschade sina figurer, säkert i vetskap om att hans arbete kanske aldrig fick se dagens ljus. Det är tyvärr inte populärt att göra en sån här serie. Inget sex, inget blod, inget våld. Sånt lämpar sig vanligtvis för seriestrippar eller album och inte längre berättelser

Som ni ser har jag valt bilder från både den svartvita och färglagda versionen. Jag har bara läst den svartvita men jag tror att jag någon gång kommer införskaffa den färglagda också. Det är bara det att den är så dyr. Jag är så glad över att Bone fick se sina färger 2006 när Steve Hamaker via Scholastic Inc. fick ta på sig arbetet. Han gjorde ett bra jobb genom att inte använda allt för starka nyanser till Bone. De saturerade tonerna beredde för en enklare läsning med tanke på längden.

Karaktärerna är djupa, intressanta, den visuella humorn är som sagt fantastisk. Rytmen, med vilket jag menar samspelet mellan dialog- och ordlösa paneler är perfekt. Det här är ett äventyr man sen glömmer och säkert vill återkomma till flera gånger.

.Hade jag fått redigera Göran Häggs "1001 böcker du måste läsa innan du dör" hade jag strukit Moby Dick från listan och skjutit in Bone istället (ironiskt nog var Moby Dick även en stor inspiration för Jeff Smith). 

Finns det något negativt med den här serien? Ja, ibland tappade jag intresset för att det senare återkom. Det var väl inte helgjutet hela tiden men om man gör en så här pass lång serie så förvånar det mig att det inte hände fler gånger. Annars tycker jag inte att du borde vänta längre. Den här serien lämpar sig både för barn och vuxna. Sätt igång!

Betyg: 10/10