En av de mest uttjatade berättelserna är som följer: regeringen har skapat ett livsfarligt biologiskt vapen som tyvärr har sin egen vilja. Det livsfarliga, tänkande vapnet flyr! Jakt! Kalabalik och förstörelse! Många dör och så vidare. Den här gången har Grant Morrison kryddat till det lite med WE3. Nu är det inte bara ett biologiskt vapen? Det är två! Jag menar tre! Så fantastiskt originellt är det inte. Såg en gång en film från 80-talet om en hund framställd av Amerikanska regeringen. Han kunde pissa frätande syra.
Hunden (Bandit), katten (Tinker) och kaninen (Pirate) vill inte vara några försökskaniner, speciellt inte Pirate. De bryter sig ut ur sin fångenskap och jakten tar fart. Som vanligt är inte regeringen sugna på att något sånt här läcker ut så de tar vad de har av diskret mördarutrustning för att få stopp på djuren. Eftersom att de här snälla djuren är vapen så har dessa också vapen av alla slag. Det blir inte en lätt kamp det här som ni säkert räknat ut.
Nej, den får inga poäng för sin originalitet. Det betecknas som Western Manga vilket jag förstår på ett sätt. Det känns inte så övertygande som manga däremot även om det är just en sån här grej som skulle vara ett bra tema för manga. Djur och vapen, tummen upp!
De här djuren kan också tala, om nu ganska begränsat genom nåt hjärn-inplantat. De kommunicerar med varandra med sina hackiga ord vilket fungerar och gör serien till något annat än något där vi har tre djur som springer runt och försöker undvika döden.
WE3 är en miniserie. Jag kan uppskatta det. Den är snabbt över och mycket vältecknad. Det är bara så att den är så förutsägbar och kör, som sagt, med ett så uttjatat tema att jag har svårt att förstå den positiva respons den här fått. Det är som att recensenterna tjatar om att det här är något nytt på serie-himelen. Det är inte något nytt i något avseende.
Jag måste medge att jag blev besviken. Jag hade hoppats på att det här skulle bli en serie som jag skulle älska och läsa flera gånger. Det blev inte så. Det var ett tag sen jag läste den men jag var inte tvungen att läsa om den för att skriva den här recensionen. Jag kommer ihåg allt. Jag kunde lika gärna kolla på Pokémon-filmen igen. Den handlar i princip om samma sak.
Den är i alla fall mycket bra tecknad. Kreativt utformade paneler och intressanta perspektiv. Färgerna är saturerade på ett sätt så det inte känns överdrivet dystert ut, vilket det kan göra när man använder svaga kontraster. Det ser snarare krispigt ut. Tuscharbetet är också gediget. Det är väl själva tecknandet som räddar den här serien. Textningen är av Todd Klein, som anses vara den bästa textaren i USA. Jag kan bara hålla med om det.
Totalt då? Ja, innan jag började skriva det här inlägget tänkte jag ge den en fyra men nu drar den upp mot en femma i alla fall. Jag vill aldrig kasta skit nånstans och det gläder mig att den här serien och alla inblandade fick den uppskattning de fick. Det var inte min grej bara.
Betyg: 5/10
Det här är en serie some alltid dyker upp i samtal om "bra serietidningar". Själv blev jag dock inte särskilt imponerad heller.
SvaraRadera