I huvudet på Joakim Pirinen

Det är kanske inte meningen att man ska bli klok på den här mannens serier. En del kallar honom ett geni, en del andra (jag) har svårt att se detta. Det betyder inte att jag förnekar det. Det betyder väl bara att mitt förhållande till Pirinens grejer är som mitt förhållande till Tomas Tranströmers dikter. Jag är inte där än, och tyvärr har jag slutat bry mig om att komma dit nån gång.

Joakim Pirinens Socker-Conny var först med att skrämma slag på Sverige. Han var en bufflig, argsint katastrof full med björntjänster och anarkism. En riktig svärmorsmardröm med filosofin att man kunde förändra världen med ett schysst hjärnrör. 

Denna galning får vi följa med ett tag när han kör igenom Stockholm som en ångvält, från jobb till jobb då han försöker betala av sin skuld till samhället. Skulden blir bara högre och högre i takt med all förstörelse (rimmade nästan). det är en snabb och skrämmande munter historia som nog är den av Pirinen som jag gillade mest. 

Jag kan nog inte säga desamma om Pirinens senare lustfärder. Han är en riktigt bra tecknare. Skrämmande skicklig faktiskt. Han tuschlinjer är in-your.face och hans sinne för kompositioner får mig att klassa de senare av hans böcker som konstböcker snarare än humoristiska seriesamlingar.

Det är bara serie på serie, den ena mer vansinnig än den andra. Han blandar olika stilar på ett sätt jag måste beundra. Ändå känns det som att själva humorn, eller i alla fall "nöjet" går förlorat på mig. Jag får känslan att det vilar nåt smått korkat över den där Pirinen. Han tycker säkert att hans humor är bajs-skoj men jag bara kliar mig i hårbottnen och undrar när hans nästa inskrivning kommer att bli.

Jag undrar inte om Pirinen också latade till sig efter Socker-Conny. I den serien leker han med extrema perspektiv, senare blir allt uppvikt och platt, vilket blir mest tydligt i hans serier om "Döda paret". Han kan bättre men Pirinen lyssnar inte, vilket jag i alla fall respekterar. Här är en man som gör exakt vad han vill, precis som Conny. Han följer inga regler om punch-lines eller kontinuitet, han ändrar stil hela tiden, han har sida upp och sida ner där ingenting händer i över huvud taget. Han skulle mycket väl kunna ge ut en bok med skisser på egenhändigt designade sexleksaker sida upp och sida ner.

Sån är Pirinen! Och folk köper och prisar honom. Jag tänker inte måla upp honom som en falsk profet, för jag tror inte att han direkt predikar något. Är det något, om än så prettigt, som jag tar med mig från Pirinen så är det min uppfattning om hans hyllning till konstnärlig frihet. Ingen är så fri som Joakim Pirinen!

Men det går ändå inte att bortse från all lågstadie-kiss-och-bajs humor som Pirinen slänger sig med. Jag tycker det ligger på en låg nivå. Detta ligger inte i klass med Arne Anka som faktiskt tar chansen att berätta något intressant för oss. Jag vet inte heller om Pirinens avsikt är att berätta något. Kanske inte. Jag vet inte vad han vill.

Vi han underhålla? Nja. Fascinera? Ja, mig fascinerar det. Men inte så att jag skulle kunna läsa det i buntar. Han är omöjlig att recensera, så jag avstår från att betygsätta hans samlade gärning för Sverige. Jag är glad över att han finns, jag är glad över att jag ibland kan undvika honom.

Men det är Joakim Pirinen! Alla har en åsikt om hans grejer och det är något bra!