I huvudet på Joakim Pirinen

Det är kanske inte meningen att man ska bli klok på den här mannens serier. En del kallar honom ett geni, en del andra (jag) har svårt att se detta. Det betyder inte att jag förnekar det. Det betyder väl bara att mitt förhållande till Pirinens grejer är som mitt förhållande till Tomas Tranströmers dikter. Jag är inte där än, och tyvärr har jag slutat bry mig om att komma dit nån gång.

Joakim Pirinens Socker-Conny var först med att skrämma slag på Sverige. Han var en bufflig, argsint katastrof full med björntjänster och anarkism. En riktig svärmorsmardröm med filosofin att man kunde förändra världen med ett schysst hjärnrör. 

Denna galning får vi följa med ett tag när han kör igenom Stockholm som en ångvält, från jobb till jobb då han försöker betala av sin skuld till samhället. Skulden blir bara högre och högre i takt med all förstörelse (rimmade nästan). det är en snabb och skrämmande munter historia som nog är den av Pirinen som jag gillade mest. 

Jag kan nog inte säga desamma om Pirinens senare lustfärder. Han är en riktigt bra tecknare. Skrämmande skicklig faktiskt. Han tuschlinjer är in-your.face och hans sinne för kompositioner får mig att klassa de senare av hans böcker som konstböcker snarare än humoristiska seriesamlingar.

Det är bara serie på serie, den ena mer vansinnig än den andra. Han blandar olika stilar på ett sätt jag måste beundra. Ändå känns det som att själva humorn, eller i alla fall "nöjet" går förlorat på mig. Jag får känslan att det vilar nåt smått korkat över den där Pirinen. Han tycker säkert att hans humor är bajs-skoj men jag bara kliar mig i hårbottnen och undrar när hans nästa inskrivning kommer att bli.

Jag undrar inte om Pirinen också latade till sig efter Socker-Conny. I den serien leker han med extrema perspektiv, senare blir allt uppvikt och platt, vilket blir mest tydligt i hans serier om "Döda paret". Han kan bättre men Pirinen lyssnar inte, vilket jag i alla fall respekterar. Här är en man som gör exakt vad han vill, precis som Conny. Han följer inga regler om punch-lines eller kontinuitet, han ändrar stil hela tiden, han har sida upp och sida ner där ingenting händer i över huvud taget. Han skulle mycket väl kunna ge ut en bok med skisser på egenhändigt designade sexleksaker sida upp och sida ner.

Sån är Pirinen! Och folk köper och prisar honom. Jag tänker inte måla upp honom som en falsk profet, för jag tror inte att han direkt predikar något. Är det något, om än så prettigt, som jag tar med mig från Pirinen så är det min uppfattning om hans hyllning till konstnärlig frihet. Ingen är så fri som Joakim Pirinen!

Men det går ändå inte att bortse från all lågstadie-kiss-och-bajs humor som Pirinen slänger sig med. Jag tycker det ligger på en låg nivå. Detta ligger inte i klass med Arne Anka som faktiskt tar chansen att berätta något intressant för oss. Jag vet inte heller om Pirinens avsikt är att berätta något. Kanske inte. Jag vet inte vad han vill.

Vi han underhålla? Nja. Fascinera? Ja, mig fascinerar det. Men inte så att jag skulle kunna läsa det i buntar. Han är omöjlig att recensera, så jag avstår från att betygsätta hans samlade gärning för Sverige. Jag är glad över att han finns, jag är glad över att jag ibland kan undvika honom.

Men det är Joakim Pirinen! Alla har en åsikt om hans grejer och det är något bra!

Ankomsten

Ankomsten, The Arrival av Shaun Tan är, som jag uppfattat den, en grafisk novell om en man som reser till ett främmande land för att bana väg för ett nytt liv åt sin familj. Jag kan mycket väl ha tolkat det helt fel för det här är precis en sån grej som kräver ett visst mått av finkänslighet för att uppskatta.

Jag hade förväntat mig något realistiskt och självbiografiskt för det var exakt det intrycket jag fick när jag först såg den här boken för ett antal år sedan. Det var därför jag inte plockade upp ch bläddrade igenom den då. Var inte riktigt i den stämningen under den tiden.

Jag blev förvånad när jag insåg att den krävde lite mer kreativt tänkande än så. Det är som sagt en man som åker till ett främmande land. Allting där är konstigt och främmande, både för oss och för mannen. Som om Franz Kafka och Winsor McCay hade gjort ett projekt tillsammans.



Jag skulle vilja säga att jag läste den två gånger, men den här är helt ordlös så jag bildrade mig igenom den två gånger, enbart för att förstå vad som händer. Jag kan inte säga att jag riktigt begriper allt nu heller men det kanske också är för att jag är för gammal. Jag har glömt hur det kan vara för ett barn att bara försvinna in i en bild i evigheter. Jag bildrade med vuxen effektivitet. Kanske det var misstaget.

Så jag vet inte riktigt vad jag kan säga, Bilderna är helt fantastiska. De inbegriper fantasi och detaljrikedom som en riktig mästare kan åstadkomma. Gör man en ordlös serie kan det ibland, har jag märkt, uppträda en viss stelhet i bilderna. Inte här. Dessutom använder sig Shaun Tan av olika bakgrundsnyanser för att bryta upp serien och göra bildintrycket mer varierat. Man märker vilken yrkesstolthet han besitter.

Vill man bara uppleva "berättelsen" så tar det kanske en halvtimme att ta sig igenom. Vill man ta och njuta av konst kan man vara där i evigheter.



Svårt att ge ett omdöme. Jag vet inte om jag ska sätta den mot andra ordlösa serier, eller konst eller vad. Det kanske kommer bli en sån där juvel man har i bokhyllan. Jag kan säga att jag blev uppriktigt imponerad av australiensaren Shaun Tans arbete. Det här måste ha tagit flera år att göra! Bara allt planerande måste tagit månader.  

Det känns bra att veta att hårt arbete och talang lönat sig. Det finns så mycket skräp därute som kanske har en smula att göra med hårt arbete, men talangen glänser inte. Shaun Tan har verklig talang och jag känner märkbart att hans namn kommer bli något att räkna med.


Betyg 7/10

THE SANDMAN III: Dream Country

Jag har alltid haft svårt för noveller, även om jag kan göra ett undantag för Katherine Mansfield. Neil Gaiman tillhör tyvärr inte undantaget däremot. Efter P&N och Doll's House var förväntningarna ganska högt uppe så mitt humör sjönk som en sten när jag förbluffad arbetade mig igenom Dream Country.

Sandman figurerar i samtliga noveller, men det är i alla förutom en av novellerna bara i ett perifert avseende. Resultatet blir ganska löst sammanhängande och oengagerande. Vi fick följa Dream tätt inpå under de två första volymerna och nu dyker han bara upp som gubben i lådan för att säga hej och hej då. 

Vi har en historia om när katterna regerade världen, en om en avdankad författare som tvingars våldta en fe för att komma på historier, en om en kvinna som sätter på sig nya ansikten och jaja. Ni ser! Det är väldigt ytligt och orättvist beskrivet av mig, men det ger er i alla fall en bild av att ingen av dessa gjorde något vidare intryck på mig.

Den enda av dem som jag tyckte var ganska intressant var den som handlade om när Sandman slöt ett avtal med William Shakespeare, Dream skulle skänka drömmar till Shakespeare och i utbyte skulle Shakespeare skriva två pjäser till Dream. Nu är det dags för den fösta föreställningen som givetvis är "En Midsommarnatts dröm".

Dream tar med sig ett hel entourage av mytiska varelser som ska vara publik till föreställningen. Den mottas väl av publiken och Dream är tack och lov nöjd med Shakespeares jobb.

Jag tycker inte den här volymen är bra. Jag kan tänka mig att Gaiman hade några gamla noveller i pärmarna hemma som han var rädd aldrig skulle bli något av så han tryckte in Sandman i dem och  Dream Country blev resultatet. Gaiman sa själv att om man vill på en förläggare att hitta på en ursäkt att lämna rummet: berätta för honom/henne att du har en massa bra noveller hemma.  Nej, nu har Alice Munro alltså vunnit nobelpriset men det lockar mig ändå inte till att vilja börja läsa en massa småhistorier.

Som vanligt använder sig Gaiman av olika tecknare och som vanligt tycker jag bara att det är något positivt. Jag kan förstå om en del har svårt för Charles Vess stil: han som tecknade Shakepeare-novellen, men man glömmer i alla fall inte bort den.

Allt som allt då? Du kan faktiskt hoppa den här volymen helt och hållet. Den tillför inget eller väldigt lite till huvudhistorian och vi lär inte känna Dream mycket bättre heller. Jag blev besviken.


Betyg: 4/10

En grafisk roman, om Iran

Det kom inte som en överraskning för mig att jag intresserade mig för den här grafiska romanen när jag hörde talas om den. Persepolis av Marjane Satrapi är en självbiografisk serieroman om Marjanes uppväxt i Iran och hur hennes föräldrar skickar iväg henne till Österrike och hur hon sen återvände till Iran.

Obildad som jag är i utomeuropeisk historia slogs jag över hur pass progressivt Iran än gång verkade vara. Inte alla gick runt i slöjor, folks fördömanden togs med lätthet vilket senare övergicks till skräck. Marjane växer upp i en liberal familj och Marjane själv är självtänkande, kritisk och viljestark. Hon beskriver sig själv på det sättet utan att det känns skrytsamt eller tonårsupproriskt. Hon har bara fötts i fel land, kommer det att visa sig.

Jag tänker inte göra några ansatser till att förklara de politiska och därmed historiska svängningarna som Iran kommer att få anpassa sig till, det enda som går att konstatera är just den nya anpassningen. Religionen slår som en skärseld över Iran och Marjane och hennes vänner tvingas nu bära slöja, inte lyssna på den musik de älskar och inte uttrycka den åsikter de brinner för.







































Deras älskade land har blivit en stat drivet av religiösa fanatiker som upphöjer sin moral till allmängiltig lag. Marjane håller i sitt motstånd med mycket mod, kanske för att hon inte tar vad som händer på allvar. Vi vet inte. Det är en skrämmande tillvaro som vecklar ut sig, sakta men säkert. Marjane blir av sina föräldrar skickad till några släktingar i Österrike där hon får chansen att bilda ett liv som stämmer bättre överens med hennes vilja.



Tiden i Österrike blir inte som hon hoppades. Hon bor på ett kloster, hon får nya vänner, hon flyttar runt, hon provar knark, klipper sig kort, förlorar oskulden, blir bedragen och ifrågasätter den egna identiteten. Hon är fortfarande den hon är: denna bildade, viljestarka och intresserade unga kvinna. Något känns fel även om hon är fri att utveckla sig själv. Marjane berättar om sin tid i Österrike som ett lärorikt misslyckande. Hon återvänder hem igen till ett ännu värre Iran.

Jag har inte ens gått igenom en hundradel av allt som händer i den här serieromanen. Det är förstås mycket våld, mord, förföljelse och misär som det berättas om; även om det aldrig blir grafiskt. Inledningen är skriven av David B  (Epileptic) som kort går igenom den bakgrundshistoria som är värd att kännas till, men är inget krav för att kunna läsa serien.

Det kändes fel, men jag tappade lite av intresset emellanåt när jag läste den här serien. Vissa segment fängslade mig medan andra kändes tradiga trots att de var viktiga. Jag försöker att ge det en rättvis bedömning som serie, för även om det kan användas av författaren som ett ypperligt verktyg som självhävdelse, så handlar det först och främst om underhållning. Underhållning kan också handla om det tragiska. Jag blev underhållen och engagerad i den här serien. Inte alltid, som sagt, men för det mesta. Marjanes tecknarstil är så gullig. Ja, det är exakt ordet jag söker. Den är "gullig" på ett sätt som jag aldrig stött på tidigare i en svartvit serie.

Jag blev helt tagen. Jag kan förstå att Marjane Satrapi också arbetat med att göra barnböcker. Hon har verkligen den konsten i sig och jag tycker det är underbart! Sorgen tar också mer på det sättet... Men även om sorg är en stor del av serien så känns den inte sorglig. Jag vet inte hur den känns men det är inte en serie man glömmer, och det är inte en serie för de som är intresserade av Iran eller som är ung kvinna själv. Det är en serie för alla över en viss ålder. Hoppas Marjane har det bra där i Frankrike där hon nu är bosatt. Hon har även bott i Sverige.

Betyg: 8/10

Mina egna serier: Fiskarna (1)

Jag vet inte om det var en motreaktion på Freddy Flugsvamps miserabla sätt att vara rolig på. Troligtvis inte. Jag tror att det bara var en idé som tog fart och, för mig, blev väldigt populär eftersom att det var ganska enkla att göra. Det var bara konturer och färgläggning.

Optimism är minst lika kul som pessimism. Eller nej, det är ännu roligare för pessimister. Optimister har ingen humor som vi alla redan vet.

Jag vet inte om det är så mycket mer att analysera egentligen. Som en komiker en gång sa: att förklara ett skämt är som att dissekera en groda; ingen är ändå särskilt intresserad och grodan dör. Men tja, det är ju så roligt när de här två pellejönsarna inte ser vad vi ser, eller hur? 

Fiskarna är de bästa karaktärer jag skapat tror jag. De är obotligt optimistiska med ungefär lika mycket djup som havet de fiskar runt i. Eller tvärtom menar jag. Det är ju skitkul!

V för Vendetta

Man kanske inte ska vara sån där men det känns faktiskt som att jag är lite för dum för att recensera en del serier. Ghost in the Shell hade jag i alla fall läst två gånger och sett filmen flera, flera gånger. Nu är det en gång vardera, läst serien och sett filmen, och det får räcka. Det är tyvärr ljummet i båda fallen. Jag talar om V for Vendetta av geniet Alan Moore.

V är en idé om friheten, om opposition och revolution. Det som oundvikligen måste bryta ut och vända upp och ner på etablissemanget när tillräckligt har blivit nog. V är en man. Så långt vet vi. Kalla mig sexistisk men bara en man skulle klä ut sig i en Guy.Fawkes-mask, döda folk och nyttja ett språkbruk som ligger nånstans mellan Zorro och Falstaff. Det skulle egentligen vara outhärdligt löjligt om han inte hade haft den där Guy Fawkes-masken. Det passar.

Jag vet inte vem Guy Fawkes är. Jag vara tvungen att googla det och han var nån katolsk konspiratör som försökte lönnmörda Jakob I av England. Mer har jag varit lat nog att inte ta reda på. Man behöver inte veta det för att kunna läsa serien.

Men jag kan mycket väl ha helt fel. Det jag däremot inte har fel i är att Alan Moore gjort vad som inte alls är så lätt: han har skapat en ikon med V. Bilden sätter sig!

Historian då? Ja, det handlar om flickan Rose som räddas av mannen V av några poliser som vill våldta henne. V för henne med sig till sitt hem och pysslar om henne som en riktig gentleman. Han blygs inte att tala om för Rose att han är en hämndlysten gentleman som avser att kullkasta hela systemet och mörda sig genom hela gröten på ett sätt som bara Fantomen på Operan och V kan göra.

Och det är väl så det är. Det sker inte så många twister i den här historian. Bara en naturkraft som drar fram i dystra dystopi-England. En idé om revolt och frihet. Trasiga Rose blir testad av V för att se om hon är redo för att riskera allt för denna idé medan V mördar sig genom gröten som bara Fanto... Nej, det har jag ju sagt.

Guy Fawkes-masken är en symbol som är häftigare än själva mannen som bär den, precis som legenden om V är häftigare än själva historian. Som vanligt när det kommer till Alan Moore är dialogen förträfflig. Grafiken är horribel. Blek framtoning och tråkig struktur. Det är knappt att den fungerar och den lockar verkligen inte. Men det kanske var en avsikt att ha den så blek och trist. Alan Moore tänker ju på allt, men den här gången tycker jag inte att han tänkt rätt.

Det kan mycket väl vara så att det är jag som inte gjort det. Ibland önskar jag att jag hade några kompanjoner med mig som hjälpte mig att skriva för den här bloggen. Jag var tvungen att kolla på filmen för att fatta allt som hände. Trots att den var lite annorlunda som filmer bör vara så var det ganska ljummet där med. Han som spelade V var perfekt! Natalie Portman skulle bytts ut mot Kiera Knightley som är en mycket sämre skådis men hon kan i alla fall accenten till skillnad från Portman.

Men hon var sexig som skallig... 

Jaja ok, serien var väl sådär. Filmen var ganska bra också. Den här historian måste ha en speciell läsare tror jag. Kanske en vänstervriden tonåring som lajvar i skogen med sina kompisar och läser vampyrromaner. Om du känner igen dig i den bilden och vill berika din engelska är V för Vendetta kanske något för dig. För mig hade jag hoppats på något mer men för min ungdoms skull då: Ner med House of Parliament!!!


Betyg: 5/10