Historien börjar i Afrika när en man ska dela med sig till en yngling om historian om hur den store drömkonungen var involverad med en Afrikansk drottning. När hon nekade ett anbud om äktenskap från honom, dömdes hon av denne till helvetet. En extremt radikal lösning som måste tas i sitt sammanhang men inte ens då ställer det Dream (som det givetvis visade sig vara) i särskilt bra dager.
Jag har inte gjort några efterforskningar men det känns som att Neil Gaiman däremot har gjort det. Den här serien sprudlar av en massa myter, legender och sägner som fröjdar alla etnologiskt intresserade människor.
Efter denna inledande historia kommer vi in till huvudhandlingen. Rose Walker söker efter sin lillebror Jed. Hon har flyttat till en annan stad in i ett hus fyllt med en massa konstiga typer om inte kan leva med vanligt folk. Rose, som inte kan skryta med att vara särskilt normal själv, finner sig väl tillrätta i denna smältdegel och påbörjar sitt letande. Detta kommer att få henne att korsa vägar med ännu märkligare typer, varav Dream är en av dem.
En karaktär, som snabbt kom att få en kultstämpel är den psykotiska demonen ”The Corinthian”. Han ser förhållandevis vanlig ut när han har på sig glasögonen, men när han tar av dem stirrar vi in i en smutsig mardröm som får blodet att frysa till is. The Corinthian har inte ögon; han har två sinistert leende munnar där ögonhålorna skulle ha funnits. När vi stöter på honom i är han hedersgäst i ett bisarrt konvent för seriemördare.
Han är ingen snäll pojke med andra ord. Men han är ingen match för drömmarnas furste. Ska jag vara ärlig var det ett tag sen jag läste den här serien så jag kommer inte ihåg hur allt hänger samman, men jag kan garantera att att det är värt att ta reda på.
En intressant side-plot som introduceras i den här volymen och dyker upp igen under seriens gång är mannen som inte ville veta av döden. Under medeltiden stötte Dream på denne man Hob som framhöll för sina pub-kumpaner att ingen behöver dö om de vill. Dream blir intresserad och kommer överens med mannen att ses just på denna plats om 100 år. Alla i puben skrattar åt dem och säger åt Hob att nu blev han allt ditsatt. Hob går med på detta och Dream tar upp med sin syster Death att inte låta döden röra den mannen på 100 år.
Tiden går och de träffas efter 100 år, efter 200 år, efter 300 år och så vidare. Under tiden blir de vänner mot Dreams försäkran att han inte behöver några människor som vänner näst sista gången de ses. Det tog säkert honom 100 år att inse att Hob hade rätt.
Det är svårt för mig att gå in på djupet med den här serien. Det känns som att den här gången får jag låta serien tala för sig själv. Den är fullspäckad med en massa uppfinningsrika inslag och sköna berättartekniker att Gaiman en gång för alla bevisar att han är en historieberättare av världsklass. Han har sen dess inte alltid träffat rätt men i The Doll’s House går det i alla fall inte att träffa mer rätt. Läs den, även om du inte tror att serier är din stil.
Min brorsa har förresten haft The Corinthian som inspiration i åratal.
Utmärkt serie. Tror nog denna, den första delen och den där delen där alla gudar kommer på besök hos Dream är mina personliga favoriter.
SvaraRadera