Det handlar om ett gäng ungdomar som jag kände ganska lite för under berättelsens gång. De är i tonåren och har just fått upp ögonen på allvar för sex. I centrum får vi träffa tjejen Chris som fattar tycke för den tuffa killen Rob. De går ut en natt efter en fest och har sex i parken. Det Chris inte vet är att Rob har en mycket märklig könssjukdom vars yttringar är minst sagt vansinniga och störande. Robs sjukdom visar sig som en extra mun på hans hals. Chris upptäcker sedan själv att hon har en konstig reva på sin rygg.
På andra sidan har vi Keith som i sin tur blir attraherad av Eliza: en konstnärlig tjej som lever tillsammans med en massa nördar i ett collage-hus. Eliza har en söt liten svans. Hon är alltså också smittad, men hon är inte den enda som är det. Titt som tätt upptäcker vi att flera har samma mystiska könssjukdom som visar sig på alla möjliga sätt. En ser ut som han är harmynt, en har stora utslag i ansiktet.
Det är vämjeligt. Det är verkligen äckligt, och Charles Burns rena tecknarstil gör det perfekt och paradoxalt på samma gång om ni förstår vad jag menar. Det hela ser så falskt All-American ut. Stela, ytliga, perfekta leenden. Det påminner lite om Daniel Clowes eller snarare kanske som omslaget till det Svenska rockbandets "The Soundtrack of Our Lives" sista skiva Communion.
När du fått den här sjukdomen är det minst sagt ett stigma som knappt går att leva med. Det värsta är att är att inga symptom är lika för alla. De ser bara otroligt äckliga ut. De inser att det inte finns någon utväg för dem men att gå tillsammans i grupp och bo i skogen, långt borta från civilisationens nyfikna, äcklade blickar.
Hela denna grafiska roman genomsyras av en så sorglig uppgivenhet att den blir närmast hypnotisk. Utöver den helskumma berättelsen har Charles Burns också drygat ut med drömlika element i serien. Vi ser också intressanta översättningar till verkligheten i början av varje kapitel för att visa oss hur könssjukdomarna skulle se ut i verkligheten.
Halvvägs inne i mitt läsande var jag tvungen att gå tillbaka i handlingen för att kolla upp en avgörande sak. Det är nämligen så att, för mig i alla fall, var Rob och Keith väldigt lika varandra till utseendet. När Keith höll på med Eliza trodde jag först att Rob var otrogen mot Chris. Nu fick jag se att Keith hade en svag tendens till en uni-brow. Nu vet jag, och nu vet ni om ni vill läsa den här serien.
.jpg)
Kärlekshistorierna är väl okej utvecklade. Så genuina som man kan tänka sig att den är mellan ungdomar antar jag, men som jag sa tidigare så kände jag mindre sympati för dem än vad jag trodde jag skulle göra. Jag kan tyvärr inte förklara varför, men det har nog mer med mig att göra än Charles Burns berättarförmågor.
Slutgiltiga omdömet? Det är en riktigt bra grafisk roman. Inte perfekt, men intressant och annorlunda. Jag rekommenderar den till alla.
Betyg: 7/10
Jag stör mig alltid så himla mycket på om personer ser *för* lika ut. Många serier har en tendens att inte särskilja karaktärerna särskilt mycket (speciellt i Japanska serier där om man rakar bort håret så blir alla kloner av varandra).
SvaraRaderaDenna serie läste jag för ett bra tag sedan, och jag kommer inte ihåg att jag fick ut så mycket.