En grafisk roman, om Iran

Det kom inte som en överraskning för mig att jag intresserade mig för den här grafiska romanen när jag hörde talas om den. Persepolis av Marjane Satrapi är en självbiografisk serieroman om Marjanes uppväxt i Iran och hur hennes föräldrar skickar iväg henne till Österrike och hur hon sen återvände till Iran.

Obildad som jag är i utomeuropeisk historia slogs jag över hur pass progressivt Iran än gång verkade vara. Inte alla gick runt i slöjor, folks fördömanden togs med lätthet vilket senare övergicks till skräck. Marjane växer upp i en liberal familj och Marjane själv är självtänkande, kritisk och viljestark. Hon beskriver sig själv på det sättet utan att det känns skrytsamt eller tonårsupproriskt. Hon har bara fötts i fel land, kommer det att visa sig.

Jag tänker inte göra några ansatser till att förklara de politiska och därmed historiska svängningarna som Iran kommer att få anpassa sig till, det enda som går att konstatera är just den nya anpassningen. Religionen slår som en skärseld över Iran och Marjane och hennes vänner tvingas nu bära slöja, inte lyssna på den musik de älskar och inte uttrycka den åsikter de brinner för.







































Deras älskade land har blivit en stat drivet av religiösa fanatiker som upphöjer sin moral till allmängiltig lag. Marjane håller i sitt motstånd med mycket mod, kanske för att hon inte tar vad som händer på allvar. Vi vet inte. Det är en skrämmande tillvaro som vecklar ut sig, sakta men säkert. Marjane blir av sina föräldrar skickad till några släktingar i Österrike där hon får chansen att bilda ett liv som stämmer bättre överens med hennes vilja.



Tiden i Österrike blir inte som hon hoppades. Hon bor på ett kloster, hon får nya vänner, hon flyttar runt, hon provar knark, klipper sig kort, förlorar oskulden, blir bedragen och ifrågasätter den egna identiteten. Hon är fortfarande den hon är: denna bildade, viljestarka och intresserade unga kvinna. Något känns fel även om hon är fri att utveckla sig själv. Marjane berättar om sin tid i Österrike som ett lärorikt misslyckande. Hon återvänder hem igen till ett ännu värre Iran.

Jag har inte ens gått igenom en hundradel av allt som händer i den här serieromanen. Det är förstås mycket våld, mord, förföljelse och misär som det berättas om; även om det aldrig blir grafiskt. Inledningen är skriven av David B  (Epileptic) som kort går igenom den bakgrundshistoria som är värd att kännas till, men är inget krav för att kunna läsa serien.

Det kändes fel, men jag tappade lite av intresset emellanåt när jag läste den här serien. Vissa segment fängslade mig medan andra kändes tradiga trots att de var viktiga. Jag försöker att ge det en rättvis bedömning som serie, för även om det kan användas av författaren som ett ypperligt verktyg som självhävdelse, så handlar det först och främst om underhållning. Underhållning kan också handla om det tragiska. Jag blev underhållen och engagerad i den här serien. Inte alltid, som sagt, men för det mesta. Marjanes tecknarstil är så gullig. Ja, det är exakt ordet jag söker. Den är "gullig" på ett sätt som jag aldrig stött på tidigare i en svartvit serie.

Jag blev helt tagen. Jag kan förstå att Marjane Satrapi också arbetat med att göra barnböcker. Hon har verkligen den konsten i sig och jag tycker det är underbart! Sorgen tar också mer på det sättet... Men även om sorg är en stor del av serien så känns den inte sorglig. Jag vet inte hur den känns men det är inte en serie man glömmer, och det är inte en serie för de som är intresserade av Iran eller som är ung kvinna själv. Det är en serie för alla över en viss ålder. Hoppas Marjane har det bra där i Frankrike där hon nu är bosatt. Hon har även bott i Sverige.

Betyg: 8/10