Man kanske inte ska vara sån där men det känns faktiskt som att jag är lite för dum för att recensera en del serier. Ghost in the Shell hade jag i alla fall läst två gånger och sett filmen flera, flera gånger. Nu är det en gång vardera, läst serien och sett filmen, och det får räcka. Det är tyvärr ljummet i båda fallen. Jag talar om V for Vendetta av geniet Alan Moore.
V är en idé om friheten, om opposition och revolution. Det som oundvikligen måste bryta ut och vända upp och ner på etablissemanget när tillräckligt har blivit nog. V är en man. Så långt vet vi. Kalla mig sexistisk men bara en man skulle klä ut sig i en Guy.Fawkes-mask, döda folk och nyttja ett språkbruk som ligger nånstans mellan Zorro och Falstaff. Det skulle egentligen vara outhärdligt löjligt om han inte hade haft den där Guy Fawkes-masken. Det passar.
Jag vet inte vem Guy Fawkes är. Jag vara tvungen att googla det och han var nån katolsk konspiratör som försökte lönnmörda Jakob I av England. Mer har jag varit lat nog att inte ta reda på. Man behöver inte veta det för att kunna läsa serien.
Men jag kan mycket väl ha helt fel. Det jag däremot inte har fel i är att Alan Moore gjort vad som inte alls är så lätt: han har skapat en ikon med V. Bilden sätter sig!
Historian då? Ja, det handlar om flickan Rose som räddas av mannen V av några poliser som vill våldta henne. V för henne med sig till sitt hem och pysslar om henne som en riktig gentleman. Han blygs inte att tala om för Rose att han är en hämndlysten gentleman som avser att kullkasta hela systemet och mörda sig genom hela gröten på ett sätt som bara Fantomen på Operan och V kan göra.
Och det är väl så det är. Det sker inte så många twister i den här historian. Bara en naturkraft som drar fram i dystra dystopi-England. En idé om revolt och frihet. Trasiga Rose blir testad av V för att se om hon är redo för att riskera allt för denna idé medan V mördar sig genom gröten som bara Fanto... Nej, det har jag ju sagt.
Guy Fawkes-masken är en symbol som är häftigare än själva mannen som bär den, precis som legenden om V är häftigare än själva historian. Som vanligt när det kommer till Alan Moore är dialogen förträfflig. Grafiken är horribel. Blek framtoning och tråkig struktur. Det är knappt att den fungerar och den lockar verkligen inte. Men det kanske var en avsikt att ha den så blek och trist. Alan Moore tänker ju på allt, men den här gången tycker jag inte att han tänkt rätt.
Det kan mycket väl vara så att det är jag som inte gjort det. Ibland önskar jag att jag hade några kompanjoner med mig som hjälpte mig att skriva för den här bloggen. Jag var tvungen att kolla på filmen för att fatta allt som hände. Trots att den var lite annorlunda som filmer bör vara så var det ganska ljummet där med. Han som spelade V var perfekt! Natalie Portman skulle bytts ut mot Kiera Knightley som är en mycket sämre skådis men hon kan i alla fall accenten till skillnad från Portman.
Men hon var sexig som skallig...
Jaja ok, serien var väl sådär. Filmen var ganska bra också. Den här historian måste ha en speciell läsare tror jag. Kanske en vänstervriden tonåring som lajvar i skogen med sina kompisar och läser vampyrromaner. Om du känner igen dig i den bilden och vill berika din engelska är V för Vendetta kanske något för dig. För mig hade jag hoppats på något mer men för min ungdoms skull då: Ner med House of Parliament!!!
Betyg: 5/10
Etiketter
2000-talet
2010-talet
60-talet
70-talet
80-talet
90-talet
action
Akira
Alan Moore
Albert Udezo
album
Alex Graham
alkoholism
Amerikansk
Antonio Prohías
Arne Anka
Arthur Suydam
Asterix & Obelix
Bamse
barnserie
Batman
Bill Watterson
blodig
Brittisk
Bryan Talbot
burlesk
Cain & Abel
Charles Burns
Charlie Christiansen
Coco Moodysson
cyberpunk
Daniel Clowes
Dansk
Dark Horse
Dave McKean
David B
DC
Death
demoner
Don Martin
Dream
droger
dystopi
Ernie
familjedrama
film
filosofi
framtid
Frank Miller
fransk
Fred Basset
Freddy Flugsvamp
fuck
Garth Ennis
GITS
Goseki Kojima
grafisk novell
grafisk roman
Grant Morrison
gudar
Harvey Pekar
Hayao Miyazaki
hemlös
Hergé
Historia
homosexualitet
Hugo Pratt
Humor
hämnd
incest
IRL
Japansk
Jason
Jeff Lemire
Jeff Smith
Joakim Pirinen
Johan Wanloo
John Constantine
Jokern
Juanjo Guarnido
Jul
Katsuhiro Otomo
Kazuo Koike
Kevin Eastman
klyscha
Korinthian
krig
kriminalitet
kärlek
Laban
Larson
Lew Stringer
Linda Spåman
Little Nemo
London
MAD
maffia
manga
Marcus Ivarsson
Marvel
Masamune Shirow
Max Cannon
Michael Turner
Mimar-Mange
Mina serier
mode
moral
musik
mutanter
mörker
Neil Gaiman
New York
Nihei
Noir
Norsk
Nyligen införskaffat
ordlös
Peter Madsen
Peter Pan
Peyo
poliser
politik
psykos
Pyton
R3
rasism
Raymond Briggs
Red Meat
Regis Loisel
religion
René Goscinny
Robert Crumb
robotar
samhällskritik
samuraier
Sandman
Serie-paraden
seriestripp
sex
sexig
Shaun Tan
Sin City
sjukdom
självbiografi
skräck
slick art
Superhjältar
svensk
Swamp Thing
Taiyo Matsumoto
talande djur
Teddy Kristiansen
TMNT. Peter Laird
Todd Klein
transvestiter
tråkig
Ulf Lundkvist
underground
ungdomar
Valhall
vampyrer
Vertigo
Viktoriansk
våld
vänskap
Warren Ellis
webserie
weird
Will Eisner
Winsor McCay
änglar
övergrepp
övernaturliga krafter
fredag 22 november 2013
V för Vendetta
Etiketter:
80-talet,
action,
Alan Moore,
Brittisk,
DC,
film,
filosofi,
GITS,
grafisk roman,
hämnd,
kriminalitet,
London,
mörker,
Noir,
poliser,
politik,
samhällskritik,
våld,
vänskap,
övergrepp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tyckte hellre inte den serien var så värst bra, men i filmen var ju han som spelade V (Mr. Smith från The Matrix) riktigt bra, särskilt med tanke på att man inte kunde se hans ansikte.
SvaraRadera