Etiketter

2000-talet 2010-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet action Akira Alan Moore Albert Udezo album Alex Graham alkoholism Amerikansk Antonio Prohías Arne Anka Arthur Suydam Asterix & Obelix Bamse barnserie Batman Bill Watterson blodig Brittisk Bryan Talbot burlesk Cain & Abel Charles Burns Charlie Christiansen Coco Moodysson cyberpunk Daniel Clowes Dansk Dark Horse Dave McKean David B DC Death demoner Don Martin Dream droger dystopi Ernie familjedrama film filosofi framtid Frank Miller fransk Fred Basset Freddy Flugsvamp fuck Garth Ennis GITS Goseki Kojima grafisk novell grafisk roman Grant Morrison gudar Harvey Pekar Hayao Miyazaki hemlös Hergé Historia homosexualitet Hugo Pratt Humor hämnd incest IRL Japansk Jason Jeff Lemire Jeff Smith Joakim Pirinen Johan Wanloo John Constantine Jokern Juanjo Guarnido Jul Katsuhiro Otomo Kazuo Koike Kevin Eastman klyscha Korinthian krig kriminalitet kärlek Laban Larson Lew Stringer Linda Spåman Little Nemo London MAD maffia manga Marcus Ivarsson Marvel Masamune Shirow Max Cannon Michael Turner Mimar-Mange Mina serier mode moral musik mutanter mörker Neil Gaiman New York Nihei Noir Norsk Nyligen införskaffat ordlös Peter Madsen Peter Pan Peyo poliser politik psykos Pyton R3 rasism Raymond Briggs Red Meat Regis Loisel religion René Goscinny Robert Crumb robotar samhällskritik samuraier Sandman Serie-paraden seriestripp sex sexig Shaun Tan Sin City sjukdom självbiografi skräck slick art Superhjältar svensk Swamp Thing Taiyo Matsumoto talande djur Teddy Kristiansen TMNT. Peter Laird Todd Klein transvestiter tråkig Ulf Lundkvist underground ungdomar Valhall vampyrer Vertigo Viktoriansk våld vänskap Warren Ellis webserie weird Will Eisner Winsor McCay änglar övergrepp övernaturliga krafter

fredag 22 november 2013

V för Vendetta

Man kanske inte ska vara sån där men det känns faktiskt som att jag är lite för dum för att recensera en del serier. Ghost in the Shell hade jag i alla fall läst två gånger och sett filmen flera, flera gånger. Nu är det en gång vardera, läst serien och sett filmen, och det får räcka. Det är tyvärr ljummet i båda fallen. Jag talar om V for Vendetta av geniet Alan Moore.




















V är en idé om friheten, om opposition och revolution. Det som oundvikligen måste bryta ut och vända upp och ner på etablissemanget när tillräckligt har blivit nog. V är en man. Så långt vet vi. Kalla mig sexistisk men bara en man skulle klä ut sig i en Guy.Fawkes-mask, döda folk och nyttja ett språkbruk som ligger nånstans mellan Zorro och Falstaff. Det skulle egentligen vara outhärdligt löjligt om han inte hade haft den där Guy Fawkes-masken. Det passar.

Jag vet inte vem Guy Fawkes är. Jag vara tvungen att googla det och han var nån katolsk konspiratör som försökte lönnmörda Jakob I av England. Mer har jag varit lat nog att inte ta reda på. Man behöver inte veta det för att kunna läsa serien.























Men jag kan mycket väl ha helt fel. Det jag däremot inte har fel i är att Alan Moore gjort vad som inte alls är så lätt: han har skapat en ikon med V. Bilden sätter sig!

Historian då? Ja, det handlar om flickan Rose som räddas av mannen V av några poliser som vill våldta henne. V för henne med sig till sitt hem och pysslar om henne som en riktig gentleman. Han blygs inte att tala om för Rose att han är en hämndlysten gentleman som avser att kullkasta hela systemet och mörda sig genom hela gröten på ett sätt som bara Fantomen på Operan och V kan göra.








































Och det är väl så det är. Det sker inte så många twister i den här historian. Bara en naturkraft som drar fram i dystra dystopi-England. En idé om revolt och frihet. Trasiga Rose blir testad av V för att se om hon är redo för att riskera allt för denna idé medan V mördar sig genom gröten som bara Fanto... Nej, det har jag ju sagt.


Guy Fawkes-masken är en symbol som är häftigare än själva mannen som bär den, precis som legenden om V är häftigare än själva historian. Som vanligt när det kommer till Alan Moore är dialogen förträfflig. Grafiken är horribel. Blek framtoning och tråkig struktur. Det är knappt att den fungerar och den lockar verkligen inte. Men det kanske var en avsikt att ha den så blek och trist. Alan Moore tänker ju på allt, men den här gången tycker jag inte att han tänkt rätt.


























Det kan mycket väl vara så att det är jag som inte gjort det. Ibland önskar jag att jag hade några kompanjoner med mig som hjälpte mig att skriva för den här bloggen. Jag var tvungen att kolla på filmen för att fatta allt som hände. Trots att den var lite annorlunda som filmer bör vara så var det ganska ljummet där med. Han som spelade V var perfekt! Natalie Portman skulle bytts ut mot Kiera Knightley som är en mycket sämre skådis men hon kan i alla fall accenten till skillnad från Portman.






















Men hon var sexig som skallig... 

Jaja ok, serien var väl sådär. Filmen var ganska bra också. Den här historian måste ha en speciell läsare tror jag. Kanske en vänstervriden tonåring som lajvar i skogen med sina kompisar och läser vampyrromaner. Om du känner igen dig i den bilden och vill berika din engelska är V för Vendetta kanske något för dig. För mig hade jag hoppats på något mer men för min ungdoms skull då: Ner med House of Parliament!!!


Betyg: 5/10

1 kommentar:

  1. Tyckte hellre inte den serien var så värst bra, men i filmen var ju han som spelade V (Mr. Smith från The Matrix) riktigt bra, särskilt med tanke på att man inte kunde se hans ansikte.

    SvaraRadera

Translate

Leta i den här bloggen