Jag har alltid haft svårt för noveller, även om jag kan göra ett undantag för Katherine Mansfield. Neil Gaiman tillhör tyvärr inte undantaget däremot. Efter P&N och Doll's House var förväntningarna ganska högt uppe så mitt humör sjönk som en sten när jag förbluffad arbetade mig igenom Dream Country.
Sandman figurerar i samtliga noveller, men det är i alla förutom en av novellerna bara i ett perifert avseende. Resultatet blir ganska löst sammanhängande och oengagerande. Vi fick följa Dream tätt inpå under de två första volymerna och nu dyker han bara upp som gubben i lådan för att säga hej och hej då.
Vi har en historia om när katterna regerade världen, en om en avdankad författare som tvingars våldta en fe för att komma på historier, en om en kvinna som sätter på sig nya ansikten och jaja. Ni ser! Det är väldigt ytligt och orättvist beskrivet av mig, men det ger er i alla fall en bild av att ingen av dessa gjorde något vidare intryck på mig.
Den enda av dem som jag tyckte var ganska intressant var den som handlade om när Sandman slöt ett avtal med William Shakespeare, Dream skulle skänka drömmar till Shakespeare och i utbyte skulle Shakespeare skriva två pjäser till Dream. Nu är det dags för den fösta föreställningen som givetvis är "En Midsommarnatts dröm".
Dream tar med sig ett hel entourage av mytiska varelser som ska vara publik till föreställningen. Den mottas väl av publiken och Dream är tack och lov nöjd med Shakespeares jobb.
Jag tycker inte den här volymen är bra. Jag kan tänka mig att Gaiman hade några gamla noveller i pärmarna hemma som han var rädd aldrig skulle bli något av så han tryckte in Sandman i dem och Dream Country blev resultatet. Gaiman sa själv att om man vill på en förläggare att hitta på en ursäkt att lämna rummet: berätta för honom/henne att du har en massa bra noveller hemma. Nej, nu har Alice Munro alltså vunnit nobelpriset men det lockar mig ändå inte till att vilja börja läsa en massa småhistorier.
Som vanligt använder sig Gaiman av olika tecknare och som vanligt tycker jag bara att det är något positivt. Jag kan förstå om en del har svårt för Charles Vess stil: han som tecknade Shakepeare-novellen, men man glömmer i alla fall inte bort den.
Allt som allt då? Du kan faktiskt hoppa den här volymen helt och hållet. Den tillför inget eller väldigt lite till huvudhistorian och vi lär inte känna Dream mycket bättre heller. Jag blev besviken.
Betyg: 4/10
Ang. musan (fen) så tror jag inte att han var tvungen att våldta den för att få inspiration, utan att det var nåt han gjorde för att han ville. Som jag vill minnas räckte det att man höll henne fången för att få skaparanda.
SvaraRaderaJag håller förövrigt med om att Gaiman inte håll något trolskt väsen fången när han skrev denna del av Sandman.