BRF: Ensamheten

Utan att behöva läsa baksidan märkte jag direkt när jag slog upp boken att Linda Spåman i grund och botten är konstnär. Det var just det som först attraherade mig att plocka ner BRF: Ensamheten från bokhyllan på Örebro Stadsbiblioteks serieavdelning. Jag gillade tjockheten och omslaget, som om det var en konstprodukt.

Den kunde nog ha sparat mer plats, men jag är säker på att Spåman själv var kompromisslös på den punkten. Varje sida är en enda serieruta vissa kanske kan tycka att den är onödigt tjock, men jag förstår hur hon ville markera allvaret och tyngden i varje hafsigt ritat ögonblick.

För hafsig är den. Ett barn skulle tycka att den var fult tecknad men den här grafiska romanen är belägen långt bort från barnhyllorna. Den här barnsliga stilen kombinerat med mörkret har vi sett många gånger förut men det känns trots detta inte som någon efterapning eller upprepning av ett gammalt skämt.

Varje sida är en konstskiss. Men det här är ju också en berättelse. En berättelse om människor och en bostadsrättsförening i Göteborg. Här har vi ett lesbiskt par varav den ena parten känner ett överdrivet ansvar för bostadsrättsföreningen. Vi har en gammal gumma som saknar sin son, ett och annat pervo samt en kvinna som är besatt av sin videoblogg. Helt normala människor alltså om man tänker efter. Det är svart det här. Porrfilmsproducenten försöker trycka upp en melon i sin flickväns vagina, en man tvingar en gammal gumma att låta sig pinkas på, en död kropp hittas i soprummet. Det är skrämmande nog kanske normalare än vad vi vågar tro.

Vi ser situationer utspela sig i den här plågsamma ensamhet de tvingats underordna sig till, men de överlever. Det måste de göra. Problemen de har tillhör de, trots allt, lyckat lottade människorna i världen: svenskarna. Vi har inga krig, orkaner eller AIDS-epidemier. Vi har oss själva att vara rädda för. Vi har oss själva att vara rädda om. Av någon anledning kände jag inte ett djupt obehag efter jag läste klart den här grafiska romanen. Jag kände mer bara som att såhär kan det vara. Vi kämpar på, vi går på tomgång, vi finner och förlorar varandra. Det är livet. Och det är just detta vad jag fick ut av den.

Det är ingen "Livet är skit, det är hopplöst"-serie. För mig var det mer en serie att läsa för att man behöver det här också. Inte allt i den här världen är ett äventyr. Mycket är en meningslöshet man måste ta sig igenom som ett samling tång som sliter i fötterna när man försöker nå fram till lugnet och tryggheten.


Betyg: 6/10