Så är det också med Jeff Lemires The Complete Essex County. Den grep tag i mig, men nästan lite för mycket. Femhundra sidor flög bara iväg som en flock änder på väg söderut.
Det här är en familjehistoria från Essex County i Kanada, Vi får följa några generationer och deras livsöden, deras sorg och deras ensamhet och närhet med varandra.
Det är två bröder som står i centrum. De var en gång unga och friska, nu är de gamla och ser tillbaka på sina liv med gamla rivaliteter, kvinnan de båda älskade och hockeyn som spelade, och fortfarande spelar, en så stor roll i deras liv.
Det finns mycket otalt, mycket som ha legat och jäst under ytan när dessa två bröder träffas igen efter att den ene av dem har drabbats av dödsfall i den egna familjen. De återvänder till Essex County, försoningens land. Där finner vi också en pojke som lever med den andra gamle brodern. Denne pojke går runt i superhjälte-mask och drömmer om något annat än Essex. Något ballare.
Något ballare.... Det är just det som är min fråga. Varför skulle man inte göra något ballare än en sån här serie? Sida upp och sida ner med en historia som egentligen inte är så så spektakulär?
Det är nog Jeffs hemlighet som han hade vänligheten att dela med sig av. "Vänlighet" känns lite fattigt. "Storheten" snarare. Den här romanen är så stor i sin litenhet. Den beskriver den lilla världen med en sån närvarande intensitet att det aldrig någonsin blir tråkigt. Han vet hur han fångar ens intresse och håller kvar det. Jag har aldrig läst en serie på femhundra.sidor på en dag. Jag behöver andningspauser även om jag inte blir uttråkad. Essex County gav mig aldrig chansen. Alltid tillbaka till Essex!
Jag blev djupt fascinerad av bildspråket i den här serien. I likhet med Teddy Kristiansen kan Jeff Lemire ge själ åt två prickar som ska föreställa ögon. Inte alla har den färdigheten. Det är heller inte alla som kan utveckla en tecknarstil som inte är verklighetstrogen och fungerar i svartvitt utan att se cynisk ut. Det finns många tecknare jag beundrar men igen väcker det här intresset hos mig.
Jeff Lemire håller för närvarande på med en annan serie som heter Trillium och är lite av en romantisk science fiction, har jag fått för mig. Här visar han att hans stil även fungerar perfekt i färg. Jag önskar jag kunde säga det samma om Frank Millers tecknarstil. Till skillnad från Frank Millers stil i svartvitt så fokuserar Lemires mer på ljuset än mörkret. Det svarta är till för att ge ytterligare sken till det vita. Sorglig som den ibland kan vara så är det ingen mörk serie.
Jag ber om ursäkt för jag inser att jag har gett en ganska vag bild om vad det här är för en serie. Jag önskar bara att jag lockat någon för jag är beredd att lova detta: när du väl börjat läsa Essex County går det inte att sluta och då blir du glad över att jag inte berättat så mycket.
Slutomdöme? Tack, Jeff..
Betyg: 9/10
Det är nog inte lätt att rekommendera en serie som handlar om det vanliga och om sorg. I alla fall är det nog svårt att få andra att plocka upp just den serien efteråt.
SvaraRadera