Snorungen Quark

En gång fick jag höra av en svensk regissör för Disney-filmer hur viktigt det första intrycket är, speciellt för en tecknad karaktär. Den måste trollbinda en direkt och om den inte lyckas med det efter första sekunden har gått kommer den aldrig att göra det, oavsett hur mycket du argumenterar för den. Han talade här om hur karaktären är tecknad. Aldrig har det här blivit mer tydligt för mig än i Valhall av Peter Madsen.

Jag har aldrig i någon annan serie, förutom i Asterix och Obelix, Blacksad och Bone, stött på karaktärer ritade med så mycket omsorg som i Valhall, och i den här recensionen står skitungen Quark i centrum. Berättelsen om Quark och Resan till Utgårdsloke, no. 4 och 5, hänger ihop så det jag recenserar dem också ihop.

Loke har varit korkad igen. Under en av sina festmåltider hos Utgårdsloke har han uppmärksammat den stygge lille jätteungen Quark som terroriserar festsällskapet. Efter att ha fällt en kommentar om att jättar inte verkar vara särskilt bra med barn och att han, Loke alltså, säkert skulle kunna få pli på den lille, tar Utgårdsloke honom på orden och säger till Quark att nu ska han få komma hem med farbror Loke! Som ni säkert har förstått var Loke ganska berusad när den här överenskommelsen slöts.

Hem till Asgård igen då, och till en inte så glad familj som väldigt snart finner Quark outhärdlig. Alla förutom Tors och Sivs adopterade piga Röskva. Röskva och hennes storebror Tjalve är hela Valhall-sagans egentliga huvudroller. Alla gudar, förutom Loke om han nu var en gud, är bleka förgrundsgestalter i jämförelse. Peter Madsen gjorde helt rätt i att låta två barn inta huvudrollerna.

Den övriga familjen har i alla fall fått nog! Quark är stökig, han förstör allt i sin närhet, plågar Tor och Sivs små barn och tja, för med sig hela Utgårdsandan till Asgård. Till sist slår Tor sin hammare i bordet och det bär av till Utgård igen för att lämna tillbaka Quark men Utgårdsloke vägrar. Som vanligt hotar Tor med blixtar och dunder om de inte tar tillbaka snorvalpen så Utgårdsloke går med på det om de vinner tre utmaningar, en handlar om att äta, en att springa, en att lyfta. den sista, oplanerade, att brotta ner Utgårdslokes egen mamma.

Efter att Tjalve förlorat sitt sprinter-race mot en liten filur som är snabb som tanken, börjar han ana att den där Utgårdsloke inte har rent mjöl i påsen. Röskva är däremot väldigt glad över att han förlorade sin tävling för då kanske Quark kan få stanna kvar hos familjen.

Berättelsen om Quark och Resan till Utgårdsloke är historien om vänskap mot alla odds, för att använda den gamla klyschan. Men eftersom att detta i huvudsak är en serie för barn fungerar den bättre än bra. Vänskapen mellan Röskva och Quark är av det slag som måste ske i skymundan och ensamhet. Ingen, knappt ens hennes bror, ser den som särskilt lämplig. En människa och en stum, dum jätteunge. Men som barn gör, finner de en väg ändå.

Det här är mina två favoriter i Madsens tolkning om asagudarnas tillvaro. Den har en sån värme och lekfullhet att jag tror att den lämpar sig för alla åldrar. Färgerna är varma, linjerna är levande, karaktärerna har själ. Det är väl kanske inte tidernas mest vältecknade serie om jag ska vara ärlig, men enligt mig vinner den över alla andra , förutom Asterix om sagt (och såklart).

Jag har alltid gillat hat-kärleken mellan Tjalve och Röskva. De är så typiska och charmiga i sina roller. Tjalve är den evigt Tor-idealiserande pojken med stora planer på att bli en riktig stridskämpe i framtiden. Han har huvudet i molnen medan Röskva har fötterna på jorden. Hon är viljestark och hatar orättvisa. Ganska lik Ronja Rövardotter med ett snäppet svalare temperament. Dynamiken mellan dessa två motpoler kunde inte ha gjorts på ett bättre sätt.

Och så är det med hela den här serien. Den kunde helt enkelt inte ha gjorts på ett bättre sätt än så här. Den är charmig, välteckad, smått sorglig men med ett slut som fyller en med glädje. Det förvånar mig inte alls att Peter Madsens serier har blivit så populära. Han är en berättare i världsklass och för mig bevisas det verkligen i dessa två volymer. Ett läs-måste för alla stackars dårar som hitintills missat dem.

Betyg: 10/10