Superhjältar har aldrig riktigt vart min grej, men jag håller med många andra om att vad som gör Batman så intressant är inte att han ger oss alla hopp om att man kan bli superhjälte med tillräckligt mycket pengar. Nej! Det är Batmans fiender. Vi älskar dem! POW!!! BANG!!! SMASH!!!
Över till den här reinkarnationen då: Batman - Arkham Asylum, skriven av Grant Morrison och illustrerad av Dave McKean. För er som inte har läst Batman förut är Arkham Asylum dårhuset där alla bat-skurkar spärras in för att vårdas för sin dårskap som oftast visar sig vara en ganska fruktlös grej. Dårhuset verkar ungefär lika oordnat och befriat från fungerande belysning som staden i vilket det är beläget, och Batman blir inbjuden av Jokern att komma in dit där han hör hemma. Det är något hot med att döda någon som har tagits till gisslan där också. Jag har glömt, men någon anledning måste han väl ha.
Batman går in i dårhuset för att konfrontera sina dåraktiga kompisar på insidan. Såklart är den Jokern själv som är kungen för att han är konstigast och vi gillar honom mest. Och där tar historian slut... Jag vet att artsy-fartsy-grejer ibland får frispår hos recensenterna. Så fort nåt inte går att förstå så är det troligtvis för intelligent och djupt för den nervöse recensenten så istället för att riskera något bländar han/hon istället läsaren med hur vackert allt är.
Jo, en bajskorv kan man säkert strö så mycket guldsand över att man för ett ögonblick glömmer hur den luktar. Vad jag menar är att här är det inte någon historia alls. Det är en massa brottstycken sammanvävda med vacker grafik. Nån psykiatriker pladdrar om hur hon tränat Two-Face att med spelkort istället för mynt så att denne nu har 52 val istället för två och en massa andra såna fånigheter får vi stå ut med fram tills slutet där ingenting alls händer.
Får jag förresten ställa den här frågan till er utan att först vänta på svaret? Ska jag verkligen kunna läsa vad Jokern säger?
Nån kvinna sa en gång på en TV-intervju att hon inte tyckte om serier. Hon drog liknelsen att om det hade varit ett bord skulle jag velat tvätta rent det. Fram med skurhinken nu, din kreativt inskränkta kvinna! Bilderna är. som alltid, när det kommer till Dave McKean otroligt vackra. Hans färdigheter är så spännande att det rör runt i skallen och inspirerar vem som helst! Det är just detta som gör att den här serien inte är ett totalt slöseri med tid, men det räcker inte ändå för att få betyget att uppnå en trea. Witchblade fick en mager trea men skillnaden där var att det åtminstone fanns en försvarlig rytm i manuset. Här finns inget manus alls. Bara en massa bilder med text som knappt går att läsa.
Vill ni läsa något artsy-fartsy som fortfarande går att läsa och finna någon historia: läs Cages av Dave McKean (ironiskt). Vill ni uppleva en serie där bildspråket räcker för att berätta en historia, läs Gon av Masashi Tanaka. Vill ni läsa Batman, läs Year One av Frank Miller eller ännu bättre: se den tecknade filmen Mask of the Phantasm! Den enda filmen jag sett där Batman faktisk har en personlighet. Eller Bruce Wayne alltså. Försök att hitta den på svenska.
Så, det här var min dåliga recension. Serien är ännu sämre, men som vanligt får ni avgöra det själv. Det finns ju ingen dålig press typ.
Betyg: 2/10
Jag tycker det verkar vara lite så att i DC:s universum så är det oftast skurkarna som lider av psykiska åkommor samtidigt som hjältarna är väldigt perfekta av sig (kanske med undantag av Batman). I Marvels universum är det lite mer grått och både hjältar och skurkar är ganska facetterade.
SvaraRaderaMen nog om det, jag kommer nog avstå från att läsa denna serie.