House of Secrets

Det här var ett exempel på hur viktigt det grafiska är i en serie. Jag tror inte att jag skulle ha köpt den för kanske 15 år sen om det inte var så att jag blev förälskad i Teddy Kristiansens säregna tecknarstil som jag tidigare närmast jämfört med Dave McKeans. Vem som har inspirerat vem vet jag inte, eller om de ens känner till varandras stilar vet jag inte heller. Vackert är det i alla fall.

Skriven av Steven T. Seagle, en talang som jag inte följt vare sig innan eller efter jag läste House of Secrets.  Varför vet jag inte egentligen. jag gillade den här serien. Den berättas med en sån rapp takt att det inte går att tröttna på den.

Den handlar om misantropen Rain som till sin karaktär har ungefär lika mycket djup som bilden över. Hon har flytt sin hemtrakt eftersom att hon, enligt vad hon själv säger, blivit utnyttjad av sin pappa och tvingats ha sex med sin egen bror under pistolhot. Hon liftar runt och hamnar till sist i ett hus med ett rockband. Det är huset är lite speciellt som hon snart får reda på. Hon blir indragen i bisarra rättegångar där folk blir bestraffade för sina mörka hemligheter.

Deppan Rain inleder ett förhållande med skithögen som är sångare i rockbandet. Hon blir rockbandets låtskrivare och hon, tja, hon går runt och sprider sitt bittra pesthumör på sin omgivning. Det här var under 90-talet och jag har för mig att det var häftigt på den tiden att vara så, dark and brooding. Rains runda brillor ser ut som Mickey Knox från Natural Born Killers. Det var nog inget sammanträffande.

Sångaren i bandet visar sig vara en sån som bär på många sjuka hemligheter som kommer upp på dagordningen för hemlighetshusets domstol. Rain blir arg för att det är ju hon som har sex med honom, Varför hon vill vara ihop med honom får jag aldrig någon vettig förklaring på. Kärleken är blind… Eller attraktion kanske det var mest frågan om. Ni får läsa resten själva.

Är det bra då? Ja, jag tycker det. Bra, men inte så mycket bättre än så. Jag gillar rytmen, jag gillar dialogerna och tecknarstilen som sagt. Däremot är Rain ingen karaktär som man gillar: hon är platt helt enkelt. Platt trots att hon försöker vara intressant trots att hon starkt hävdar att hon FAN inte bryr sig om vad nån tycker om henne!… fast det gör hon. Som en ung Ebba Bratt-Wittström eller nåt. Men Steven T. Seagle vet att man inte ska stanna på partyt för länge så vi får vinka hej då till Rain exakt innan hon blivit för tråkig.

Så det blir en stadig sjua. Definitivt värd ens tid och jag skulle aldrig vilja sälja den även om jag kanske inte kommer läsa den igen. Jag rekommenderar den till alla som känner sig arga på världen och vill undersöka var gränsen går mellan serier och konst.

Betyg: 7/10

Mina egna serier: Freddy Flugsvamp

Jag kan knappt tänka mig att det var åtta år sen jag gjorde de här serierna. Det var under den tiden jag hade en scanner och mer av ett bekräftelsebehov än vad jag har nu. Jag mindes en serieidé jag hade när jag var kanske nio-tio år. Det var en serie om svampar som kunde tala och det föll mig i tanken: ”Vilken värdelös serieidé” och det inspirerade mig till det här:

Det blev en omedelbar succé på eldsjal.org där jag publicerade den. Men det var svårt att göra den även om det är tydligt photoshop-klipp-och-klistrande. Värdens dummaste seriekaraktär hade föds och det blev tydligt att det inte gick att ta det så värst mycket längre, speciellt som att Freddy inte hade några möjligheter att röra sig:

Fullkomligt logiskt att det var just jag som kom på Freddy. Ingen är så lik honom som jag, inte ens Karl Pilkington. Stackars Freddy. Freddy hatar alla som är glada och jag själv blir bara trött på dem.

Det är inte kul om man är smart men inte lycklig. Jag tror att de flesta som besvärar sig med att läsa böcker (du alltså) känner igen sig i detta. 

Tänk om vi bara kunde jollra oss igenom livet och leva för vad som ger oss största möjliga glädje för stunden. Vi skulle alla trycka i oss amfetamin precis som Stig Larsson. Men vi är tänkande, reflekterande svampar. Vi vet att glädjen är en deg som rör sig långsamt utan något egentligt mål. Den får bara stunder där den får ligga och jäsa ett tag. Freddy, däremot, har inte förhoppning av att jäsa, trots att han är en svamp.. Eller jag tror inte att de jäser precis.

Nåt kul ska man väl ha. Efter det här insåg jag att jag var tvungen att sätta jetmotorer på Freddy för att få någon mening utan serien. Det är en meningslös serie, men den gav en del skratt i alla fall. Nu för tiden kan jag få uppslag till serier men det är ett sånt förbannat arbete från idé till realitet att jag låter dem stanna på noteringsstadiet. De som arbetar i gruvorna vet inte vad riktigt arbete är förrän de försöker sig på att göra en serie.

Det är därför jag försöker vara snäll när jag recenserar andras serier.

Hämnden är ljuv i syndarnas stad

När jag köpte den här för länge sen hette den inte Sin City: The Hard Goodbye. Den hette bara Sin City. Som ett band som just släppt en skiva och inte vågar hoppas på att de kommer släppa några fler. Det blev fler dock, och det är vi glada för.

Berättelsen är lika rå-enkel som rå. Marv, mannen som aldrig kunnat närma sig en kvinna har nu äntligen en kvinna i sina armar. När han vaknar från en natts älskog med denna Goldie finner han att hon är död, Samtidigt hör han en swat-styrka mullra upp från trappuppgången utanför.

Marv är en naturkraft a sällan skådat slag. Och nu är han värre än någonsin. Han vet att någon är ute efter att ange honom för mord men det hinner han inte tänka på just nu. Nu är blodig hämnd det enda som ockuperar Marvs hjärnverksamhet. Ingenting kommer att kunna stå i hans väg. Marv slår, dödar och torterar sig fram till sanningen. Han krossar näsben, ansikten, och folks framtid.  Det ger så småningom resultat.

Alla spår leder till en högt uppsatt biskop, men Marv är inte så dum att han tror att det är biskopen själv som står bakom de hänsynslösa sätt som det visar sig att Goldie har dött på. Marv tar hjälp av sin övervakare som bittert får veta vem det är som dödat Goldie och hur hon dött. Goldie åts upp. Hon åts upp av en tyst man med glasögon som spelades av Elijah Wood i filmen. Efter att övervakaren förolyckats så blir Marv ännu mer bestämd. Han får också hjälp av Goldie’s tvillingsyster Låt oss bara säga att Marv fick sin hämnd till sist. Och med råge.

Det är enkelt som sagt. Helt förbannat enkelt och det är det som jag tror var avsikten med serien. Något förbannat rått och förbannat enkelt. Fungerar det? Ja! Det fungerar utmärkt. Många, inklusive jag själv, anser att Frank Miller är kungen av mörker och ljus. Han kontrastkännedom är svåröverträffad på bekostnad av att det inte fungerar så bra med färg. Jag har sett annat Frank Miller har gjort, med färg, och jag tycker inte att det fungerar särskilt bra.

En annan sak jag irriterar mig på är att den här serien har ett sånt fantastik bildspråk, men trots detta insisterar Frank Miller på att översvämma den med text som om han skämdes lite över sitt medium, men detta tror jag inte på. Jag tror bara att han har problem med subtilitet. Vi behöver inte LÄSA exakt vad en person tänker på hela tiden. Sånt går att förmedla enbart genom bildspråket och Frank Miller skulle kunna klara av det, men han avstår tydligen. Nån kanske kan hävda att det tillhör Noir-genren, men Frank Miller gör så i alla sina andra serier också.

En annan irriterande sak i den här serien är denna ständiga kvinnodyrkan. Det känns helt fel för Marvs karaktär. Kvinnor vill inte ens sälja sig själva till det här monstret, men han betraktar dem som änglar nedstigna från Himlen. Jag skulle trott att han var lite mer bitter, men det är liksom allt annat här, min åsikt.

Slutbetyget då? Riktigt bra. Inte underbart men det koras till en sån där serie man helt enkelt måste läsa. Så, hatten av, Frank! Du är the badass-man! En liten grej att nämna är att filmen var exakt lika bra som serien. Så läs serien, eller se filmen. Båda rekommenderas men att uppleva båda är inte nödvändigt.

Betyg: 8/10

Världens tråkigaste man…

Jag hade inte hört talats om Johan Wanloos arbete innan jag såg den här boken på stadsbiblioteket i Örebro. Jag tyckte om framsidan så jag lånade hem den och läste ut den på mindre än en timme. Jag hörde en gång spelskaparen Hideo Kojima (Metal Gear Solid) säga angående långa spel att det är den relativa längden som är väsentlig. Vad detta har att göra med Världens tråkigaste man & revolten på Atlantis är att den är inte lång, men däremot är den rolig hela vägen.

Behöver jag verkligen läsa en massa text för att få ut något av en serie? Nej, Johan Wanloo menar att det behöver jag inte alls. Jag får mer av av den här serien än vad jag fick av Spawn som formligen vräkte ur sig överflödig dialog för att få det att ta längre tid för oss att läsa hans serier.

Det här handlar om världens tråkigaste man med världens tråkigaste jobb. Av en händelse stöter han på sin absoluta motpol, kapten Hingstäd. Denne kaptenens liv översvämmar av händelser och eskapader. Han kan inte ta ett steg förrän han hamnar i en fajt, han kan inte träffa en enda kvinna som han inte kommer att ligga med. Han är urkunden till äventyraren.

De beslutar sig för att teama upp eftersom att det visar sig att den tråkige mannen har exakt vad kaptenen egentligen vill ha: ett lugnt och tråkig liv. De upplever äventyr tillsammans och tja,det summerar väl i princip vad som händer.Det här är ingen epokgörande serie, detta är ren underhållning. Hade det varit något jag kunde klaga, eller snarare undra över så var det att några ord kunde ha ersatts. Jag vet att det är en kostnadsfråga men den skulle också tjänat på att vara i färg. Detta just för att göra den till den perfekta serien för barn.

Men annars är det en söt liten serie. Wanloo kan sina grejer! Tecknarstilen är underbar!

Betyg: 7/10

DMZ – Rapport från New York under inbördeskriget

När jag började läsa den här serien fick jag tanken att det är svårt att försvara serieformatet när det håller den här klassen, Ordet FUCK har jag problem med. Inte för vad det betyder ordagrant, utan för vad det säger mig om den som använder det i varenda mening. Det har starkt obildade övertoner för mig.

I den här serien fungerar det som bindemedel. Anledningen till varför jag nämner det här före något annat är för att det sätter hela berättelsen i ett så dåligt utgångsläge att jag är säker på att jag skulle få ut mycket mer av den, och gilla karaktärerna bra mycket mer om de skalade ner språket. Visst, man kan hävda att ”Så talar man i New York” eller ”Det passar karaktärerna i den värld de tvingas leva i”, men jag säger bara spontant vad jag tycker. Akira smetades inte ner av en massa svordomar trots att de levde i en minst lika förskräcklig värld.

Vilken värld lever de i DMZ då? Jo, det är ett inbördeskrig i USA. Matty Roth är någon intern-photo-journalist som ska göra närgående rapporter från DMZ,Dematerialized Zone. Roth, hans kamera och hans keps går runt och ser all misär runt om honom. Han stiftar bekantskap med med före detta medicinstudenten Zee och nån gubbe som är bra på tekniska grejer, senare en en gansta som ska ställa upp i nåt val.

Ja, som ni kanske förstår skulle jag ha något mer detaljerat att berätta om historian fångade mig mer än vad den gjorde. Bortsett från alla svordomar och klyschor är den inte så dåligt skriven egentligen. Genomtänkt faktiskt. Men för mig, väldigt oengagerande.

Jag gillar inte att lämna något i förtid. Jag är en envis typ som anstränger mig till det yttersta att läsa ut allt jag påbörjar, men efter att ha läst 6 volymer av totalt 14 och fortfarande inte konstaterat att någon del varit mer än OK, så ansåg jag det som bortslösad tid och energi att fortsätta.

Vad är bra då? Vältecknad är definitivt en del av det. Det går ganska snabbt att läsa dem. Tja, felet är nog att det inte lämnade något vidare intryck på mig. Men ingen ska komma och säga att jag inte gav den en chans. Kanske är det med DMZ som med Preacher. Antingen är det din grej eller så är det inte så.

För min del får Matty ursäkta mig. Jag lämnar honom med hans homies att rädda New York utan mitt passiva deltagande. Jag ger i alla fall DMZ medelbetyg baserat på de volymer jag faktiskt läste.

Betyg: 5/10

KICK HIS ASS! Med åtsittande kläder på

Eller ”kläder” blev snabbt ett relativt begrepp när det kommer till kvinnor i Amerikanska action-serier, och Japanska också kanske. Jag fattar inte, var det en sån riktning feminismen helt plötsligt tog under 90-talet eller är jag helt ute? Säkert är jag det. Eller så var serieskaparna det.

I alla fall, det här är Witchblade: en serie om den vrålsexiga snuten Sarah, och alla likväl artificiella människor omkring henne.

För sakens skull kanske jag borde gå igenom vad den handlar om. Det är alltså Sarah som arbetar i Vice, alltså hon klär ut sig till eskort och spöar upp torskar. Hon får nåt uppdrag som får henne att bli kär i en vithårig förmögen man. Hon får några mörka superkrafter också som påminner om Jackie Estacado’s från The Darkness. Hennes hand får nåt organiskt hölje som gör att hon blir starkare. Ja, det var ingen vidare resumé kanske, men det är ingen vidare serie heller så den passar in.

Jo! Det är en man med långt hår och svärd också! Så, nu lät det bättre.

Det fanns en trenden under den här tiden av 90-talet som jag verkligen tyckte var rätt ball, och det var den organiska, superdeformerade stilen, vilket också leder mig till det enda positiva med denna serie. Michael Turner, tecknaren är tekniskt sätt ett under. På bekostnad av att det inte finns någon charm här heller. Allt är superslimmat inpå könsbehåringen. Ja, jag kan använda det ordet för det är just var Witchblade är: det är en tonårsrunk-serie. Eftersom att jag har gjort serier själv så vet jag hur mycket arbete som läggs ner på en serie, så det känns svårt att ge ett sånt negativt omdöme med there it is. En serie skapad med syfte att tjäna pengar framför allt annat.

Jag har inte följt några siffror men jag kan inte tänka mig något annat än att de lyckades storartat. S&M-action i bikini! Kan det bli något annat än så långt från artsy-fartsy man kan komma? Kan det bli ett större tonårsdrag? Jag läste den i tonåren själv, men jag gillade den inte då heller. Så, läs den inte, även om den tack och lov är ganska kort. Men kolla på bilderna!

Betyg: 3/10

Mysigt, skitigt vardagsmörker i en drömlik värld

Om ni tyckte det lät poetiskt så är det bara en försmak för hela det här seriealbumet som är en som en lång prosa; tung på sina ställen men den gör mig glad i slutändan. Albumet heter Cages och syftar på titeln på en bok som en av karaktärerna, en sluten författare skrev. Denna bok gjorde så mycket uppståndelse att han kände sig tvungen att isolera sig tillsammans med sin fru i det stora lägenhetskomplex som utgör det mesta av scenen för denna historia.

Runt går suspekta gubbar som är ute efter författaren. Vi får aldrig reda på vad de vill så jag antar att seriens skapare Dave McKean var mer eller inspirerad av Franz Kafka. Det har definitivt ett mörker som påminner om Processen.

Men det är inte denna författare som är huvudpersonen i berättelsen. Huvudpersonen är en konstnär vi inte vet mycket om heller. Han har just flyttat in och har inte en enda kontakt dit han kommer. Han vet vem författaren är dock och han visar sig bli den som kanske kan hjälpa författaren och hans fru att fly undan de mörka gubbarna.

Detta är också historien om mogen kärlek som utvecklas på ett mästerligt sätt av McKean, det börjar i en vänskap där ensamheten för två människor tillsammans: konstnären och en kvinna han möter på en nattklubb. Den fysiska kärleken som uppkommer till sist blir bara något de båda tar för givet, De bär inte på några illusioner men finner en ro hos varandra ändå.

Denna grafiska roman blandas med drömsekvenser och ordlösa bilder, både i färg och svartvitt. En del kanske undrar om Dave McKean vill berätta en historia eller om han vill göra något konstnärligt. Min mening är att det fungerar perfekt tillsammans. Scenerna avlöser varandra på ett berörande sätt.
Det här kunde lika gärna vara en pjäs. En pjäs med Jazz som backdrop, för jazz är en stor grej i den här serien och jag kunde inte hitta en bättre miljö för musiken. Man borde egentligen sätta på John Coltrane i bakgrunden när man läser den. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Jag lovar att göra det nästa gång jag läser den. Nu vet ni alla fall vad ni ska göra om ni känner er sugna själva.

I riktig Norén-anda får vi också följa andra människor i lägenhetskomplexet. Deras ensamhet, deras historia, deras sätt att tala för en publik som bara består av den som för tillfället läser berättelsen. Ibland kan det dock kännas ganska tjatigt när vi får höra en gumma babbla på oavbrutet i tio sidor så det är något av en negativ punkt och jag vet inte heller riktigt varför han valde att göra så. Men det är något väldigt marginellt att klaga över.

Annars klagar jag inte. Jag har inget att klaga på. Detta är en underbar upplevelse att få vara med om. Dave McKean visar att han inte enbart är en vansinnigt skicklig illustratör och konstnär. Han kan beröra med ord såväl som bilder. Tecknarstilen på den här serien är unik och kan närmast jämföras med Teddy Kristiansens alster, fast med mer detaljer att fästa ögonen på.

Så upplev det här. Mysigt mörker…

Betyg: 9/10