Serien gick i The New York Herald från 1905 till 1911. Det blev en stor succé vilket jag förstår. Ingen serieskapare har förenat konst med serier med lika mycket framgång som McCay. Det känns som att han hade text med enbart för att det var ett krav för serier som på den tiden publicerades i dagstidningar. Allt har lagts i skuggan för illustrationerna. Till och med bordarna är så smala för att få ut så mycket av utrymmet som möjligt.
Går det att säga att den var före sin tid? Jag tror inte det. Kollar man på figurerna går det att placera dem i början av 1900-talet. Det är fruktansvärt tidstypisk på många sätt men också tidlös på samma gång.
Vad handlar den om då? Spelar det någon roll? Okej, det handlar om lilla Nemo och hans vilda fantasi. Varje natt kommer han till drömriket och vi bland andra får träffa hans vänner drömfursten Morpheus (inte att blanda ihop med Sandman) dennes dotter prinsessan, den cigarr-rökanske padd-clownen Flip och en stum Afrikansk Imp. De flyter runt i drömriket och hittar på en massa saker. Ja, det finns kanske mer att säga, men som sagt kollar jag bara på bilderna så ni får läsa er till resten på egen hand. Om ni är intresserade.
Många kreativa människor har sagt att de har blivit inspirerade av den här serien. Robert Crumb (Fritz the Cat, Mr. Natural) kallade Winsor McCay för ett geni. Bill Watterson (Kalle och Hobbe), Maurice Sendak och till och med Federico Fellini har onämnt honom som en stor inspirationskälla. Jag är rätt säker på att Hayao Miyazaki, skaparen av filmer som Laputa och Spirited Away, har tagit inspiration från detta ”geni” som jag också väljer att kalla honom. Det känns som att det inte finns mer att berätta, och det är nog detta som egentligen är grejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar