House of Secrets

Det här var ett exempel på hur viktigt det grafiska är i en serie. Jag tror inte att jag skulle ha köpt den för kanske 15 år sen om det inte var så att jag blev förälskad i Teddy Kristiansens säregna tecknarstil som jag tidigare närmast jämfört med Dave McKeans. Vem som har inspirerat vem vet jag inte, eller om de ens känner till varandras stilar vet jag inte heller. Vackert är det i alla fall.

Skriven av Steven T. Seagle, en talang som jag inte följt vare sig innan eller efter jag läste House of Secrets.  Varför vet jag inte egentligen. jag gillade den här serien. Den berättas med en sån rapp takt att det inte går att tröttna på den.

Den handlar om misantropen Rain som till sin karaktär har ungefär lika mycket djup som bilden över. Hon har flytt sin hemtrakt eftersom att hon, enligt vad hon själv säger, blivit utnyttjad av sin pappa och tvingats ha sex med sin egen bror under pistolhot. Hon liftar runt och hamnar till sist i ett hus med ett rockband. Det är huset är lite speciellt som hon snart får reda på. Hon blir indragen i bisarra rättegångar där folk blir bestraffade för sina mörka hemligheter.

Deppan Rain inleder ett förhållande med skithögen som är sångare i rockbandet. Hon blir rockbandets låtskrivare och hon, tja, hon går runt och sprider sitt bittra pesthumör på sin omgivning. Det här var under 90-talet och jag har för mig att det var häftigt på den tiden att vara så, dark and brooding. Rains runda brillor ser ut som Mickey Knox från Natural Born Killers. Det var nog inget sammanträffande.

Sångaren i bandet visar sig vara en sån som bär på många sjuka hemligheter som kommer upp på dagordningen för hemlighetshusets domstol. Rain blir arg för att det är ju hon som har sex med honom, Varför hon vill vara ihop med honom får jag aldrig någon vettig förklaring på. Kärleken är blind… Eller attraktion kanske det var mest frågan om. Ni får läsa resten själva.

Är det bra då? Ja, jag tycker det. Bra, men inte så mycket bättre än så. Jag gillar rytmen, jag gillar dialogerna och tecknarstilen som sagt. Däremot är Rain ingen karaktär som man gillar: hon är platt helt enkelt. Platt trots att hon försöker vara intressant trots att hon starkt hävdar att hon FAN inte bryr sig om vad nån tycker om henne!… fast det gör hon. Som en ung Ebba Bratt-Wittström eller nåt. Men Steven T. Seagle vet att man inte ska stanna på partyt för länge så vi får vinka hej då till Rain exakt innan hon blivit för tråkig.

Så det blir en stadig sjua. Definitivt värd ens tid och jag skulle aldrig vilja sälja den även om jag kanske inte kommer läsa den igen. Jag rekommenderar den till alla som känner sig arga på världen och vill undersöka var gränsen går mellan serier och konst.

Betyg: 7/10