Lone Wolf är egentligen skitarg…

Men som ni ser:

Ogami Itto blir inte arg.

Han blir bara mer ”bestämd”.

Alla killar, i alla fall, har nog bråkat om vem som kommer klå vem; Batman eller Spider-man och så vidare. Om vi skulle ta och bråka om det idag skulle jag sätta mina pengar på Ogami Itto, även om du kontrade med alla superhjältar och superskurkar i både DC- och Marvel-universe plus Gud och Satans egna arméer och alla arméer som någonsin funnits.

Ogami Itto, huvudpersonen i Lone Wolf and Cub är oslagbar men inte osårbar.

I feodala Japan jobbar Ogami itto som Kogi Kaishakunin, högsta halshuggare. Det är hans uppgift att lindra ens lidande efter genomförd Seppuko, alltså självmord med att spetsa sig själv i magen med ett visst typ av svärd. Han blir utsatt för en komplott av skägg-mannen Retsudo och Itto’s fru mördas. Nu lever Itto enbart för hämnd, han väljer the way of the assasin., och han låter sin då knappt ettårige son, som inte ens kan tänka, valet att antigen dö och gå till sin mor i himlen eller vara med sin far i helvetet.
Sonen väljer rätt, eller fel beroende på hur religiös man är. Han tar och följer med pappa på sin prisjägar- och hämndturné runt feodala Japan. Ogami Itto arbetar med att döda folk för att handla livsmedel till sig själv och sin son, och för att spara ihop till sin sons arvslott. Gamle Retsudo lejer en massa folk att döda både far och son men dessa prisjägare dör alltid först utan att Itto ens rör en min.

Jag hoppas du vänjer vid det där uttrycker för det är allt du får. Om du vill ha en karaktärsdriven berättelse kan du inte hitta något av detta här. En femtusen sidor lång berättelse och ingen karaktärsutveckling i över huvud taget. Vi får inte se Daigoro växa upp, vi får inte se Itto le. Däremot får vi höra ”Father and son, we live in Meifumado” flera gånger per bok. Vi får se en massa blod, en massa nakna kroppar och sida upp och sida ner där ingenting sägs i över huvud taget.

All blodig händelselöshet leder upp till slutstriden med Retsudo och om du tyckte att stand-offen i ”Den onde, den gode och den fule” var mögligt långdragen har du aldrig sett något tidigare. Denna slutstrid varar i flera dagar.

Så du får inte lära känna Itto, det tillåter han inte. Du får inte lära känna Retsudo, han gör det inte heller, och du får ingen inblick i Daigoro. Han är bara tre år i serien. Den enda du får lära känna, den enda som överlever tillräckligt länge är den fula giftmördaren Abe. Men han dör också, sorry för spoilern men jag lovar att du inte kommer att sakna honom heller.

Vad är bra då med den här långa, långa serien? Ja, den är väldigt korrekt i alla tidstypiska detaljer och man lär sig lite om feodala Japan och samurajer. Jag gillar den hårda tecknarstilen som kritiserats för att vara ganska skabbig men jag tycker den passar. Lite halvrasistisk ser alla karaktärer i princip likadana ut. Man ser att Itto är Itto eftersom att han går runt med en barnvagn och Retsudo är den enda i serien med långt vitt skägg.

Jag läste alla när jag var i tonåren, jag sålde också alla böcker på blocket för jag visste att jag inte skulle läsa dem igen eller ens sakna dem. Det är i alla fall något mycket nostalgiskt över den här serien vilket gör att jag inte kan såga den helt. Jag gillar den här råbarkade stone-face grejen. Det är en uppfriskning från allt annat djupsinnat, sentimentalt serie-dravel jag oftast läser. Mina pengar är på Itto, vilka är dina på?

Betyg: 5/10