Runt går suspekta gubbar som är ute efter författaren. Vi får aldrig reda på vad de vill så jag antar att seriens skapare Dave McKean var mer eller inspirerad av Franz Kafka. Det har definitivt ett mörker som påminner om Processen.
Men det är inte denna författare som är huvudpersonen i berättelsen. Huvudpersonen är en konstnär vi inte vet mycket om heller. Han har just flyttat in och har inte en enda kontakt dit han kommer. Han vet vem författaren är dock och han visar sig bli den som kanske kan hjälpa författaren och hans fru att fly undan de mörka gubbarna.
Detta är också historien om mogen kärlek som utvecklas på ett mästerligt sätt av McKean, det börjar i en vänskap där ensamheten för två människor tillsammans: konstnären och en kvinna han möter på en nattklubb. Den fysiska kärleken som uppkommer till sist blir bara något de båda tar för givet, De bär inte på några illusioner men finner en ro hos varandra ändå.
Denna grafiska roman blandas med drömsekvenser och ordlösa bilder, både i färg och svartvitt. En del kanske undrar om Dave McKean vill berätta en historia eller om han vill göra något konstnärligt. Min mening är att det fungerar perfekt tillsammans. Scenerna avlöser varandra på ett berörande sätt.
Det här kunde lika gärna vara en pjäs. En pjäs med Jazz som backdrop, för jazz är en stor grej i den här serien och jag kunde inte hitta en bättre miljö för musiken. Man borde egentligen sätta på John Coltrane i bakgrunden när man läser den. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Jag lovar att göra det nästa gång jag läser den. Nu vet ni alla fall vad ni ska göra om ni känner er sugna själva.
Det här kunde lika gärna vara en pjäs. En pjäs med Jazz som backdrop, för jazz är en stor grej i den här serien och jag kunde inte hitta en bättre miljö för musiken. Man borde egentligen sätta på John Coltrane i bakgrunden när man läser den. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Jag lovar att göra det nästa gång jag läser den. Nu vet ni alla fall vad ni ska göra om ni känner er sugna själva.
I riktig Norén-anda får vi också följa andra människor i lägenhetskomplexet. Deras ensamhet, deras historia, deras sätt att tala för en publik som bara består av den som för tillfället läser berättelsen. Ibland kan det dock kännas ganska tjatigt när vi får höra en gumma babbla på oavbrutet i tio sidor så det är något av en negativ punkt och jag vet inte heller riktigt varför han valde att göra så. Men det är något väldigt marginellt att klaga över.
Annars klagar jag inte. Jag har inget att klaga på. Detta är en underbar upplevelse att få vara med om. Dave McKean visar att han inte enbart är en vansinnigt skicklig illustratör och konstnär. Han kan beröra med ord såväl som bilder. Tecknarstilen på den här serien är unik och kan närmast jämföras med Teddy Kristiansens alster, fast med mer detaljer att fästa ögonen på.
Så upplev det här. Mysigt mörker…
Betyg: 9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar