Det finns en intressant historia om hur denna nu kultförklarade serie kom till. Neil Gaiman hade en hel lista på serier i DC’s vida universum han ville arbeta på, men alla hans förslag fick avslag av hans dåvarande, och tillika legendariska, redaktör Karen Berger. Det sista förslaget på listan var Sandman. Det var det sista han ville göra och troligen vad någon serieskapare ville göra eftersom att han fortfarande var ledig.
Gaiman började tänka: ”Hur kommer det sig att vi inte hört från Sandman (eller John Blund om du så vill) på så länge?” ”Han kanske varit kidnappad?”
I sin lilla stuga arbetade Gaiman på denna idé. Efter en storm som slog ut all el i hans lilla stuga hade han inte heller nåt annat för sig än att fundera över hur han ville få till det. Så fort han fick el tillbaka skrev han sitt första utkast på rekordtid. Detta utmynnade i Preludes and Nocturnes: en av de mest intressanta serier jag läst.
Sandman sitter instängd i en glaskula. Han har förlorat sina tre klenoder, han har förlorat makten över sitt rike. Den som stängt in honom tror att han stängt in Sandmans äldre syster Death i ett försök att undkomma döden. Dream, Sandman, är stolt. Han ger inte vika utan bidar sin tid. Mannen som stängt in honom blir äldre och dör, hans som blir äldre och dör. Dennes son får vara med om när Dream äntligen tar sig ut och utkräver sin hämnd.
Och alla vaknar. De som Dream inte kunnat nå vaknar från sin evighetssömn och Dream återfår kontrollen igen, eller är på väg. För att komma åt sitt rike igen besöker han de tre visa damerna som ger honom information om vart hans tre klenoder finns. Dream ger sig ut på en resa mellan världar, från helvetet till ett fik någonstans i ingenvart för att få tag på det som tillhör honom. Detta är historien om hur Dream kommer tillbaka. Hans återkomst till DC blir en sensation vi sent kommer att glömma.
Jag lade märke till nu efter att jag läst hela ”Saga of the Swamp Thing” (recension kommer) att Neil Gaiman måste blivit inspirerad av Alan Moore som många, inklusive jag själv, anser vara en av de bästa serieförfattarna därute. Sandman är skriven med samma rytm och sinne för detaljer. Den fångar också in händelser runt omkring som är intressanta trots att de bara vagt anknyter till huvudhandlingen. Den söker i alla mörka vrår utan blygsel och leker hänsynslöst med ens fantasi.
Jag fick höra att den första av tecknarna vantrivdes så mycket med arbetet med Sandman och kände, enligt egen utsaga, att han var med i fel band eller kände sig som ”Jimmy Hendrix in the Beatles”. Jag tycker personligen att han var den bästa tecknaren som Neil Gaiman använt sig av, och det är många som tecknar Sandman. Det här var förstå gången jag kom i kontakt med en pågående serie där många olika tecknare verkade vara något som uppmuntrades.
Många av tecknarna är bra, andra sämre. Det här kändes också som den mest sammansatta av delarna i Sandman. Jag hoppades på att de nästkommande skulle följa samma mönster, men nej.
I den här grafiska romanen får vi återse andra karaktärer som Cain och Abel, Fågelskrämman och John Constantine. Alla finner sig väl i serien precis som i Swamp Thing. Vi får även stifta bekantskap för första gången med den, som sagt, mest älskvärda kvinnliga karaktären som skapats, enligt mig: Death, Dreams oroliga storasyster. Hon fick även två egna seriealbum, varav ett av dem jag hittills recenserat. Dreams utseende sägs ha inspirerats av Robert Smith från The Cure. Det borde stämma. Själv tycker jag att Dream till utseendet påminner om Neil Gaiman själv.
Det slutgiltiga omdömet? Perfektion. En perfektion man kan uppleva om och om igen. Sandman är en serie alla borde läsa. Min tanke är att recensera alla delarna enskilt eftersom att Sandman inte kräver att man tar dem i rätt ordning. De hänger löst ihop och kan lika gärna vara fristående. En serie som Swamp Thing måste enligt mig tas i i sin helhet.
Betyg: 10/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar