När jag köpte den här för länge sen hette den inte Sin City: The Hard Goodbye. Den hette bara Sin City. Som ett band som just släppt en skiva och inte vågar hoppas på att de kommer släppa några fler. Det blev fler dock, och det är vi glada för.
Berättelsen är lika rå-enkel som rå. Marv, mannen som aldrig kunnat närma sig en kvinna har nu äntligen en kvinna i sina armar. När han vaknar från en natts älskog med denna Goldie finner han att hon är död, Samtidigt hör han en swat-styrka mullra upp från trappuppgången utanför.
Marv är en naturkraft a sällan skådat slag. Och nu är han värre än någonsin. Han vet att någon är ute efter att ange honom för mord men det hinner han inte tänka på just nu. Nu är blodig hämnd det enda som ockuperar Marvs hjärnverksamhet. Ingenting kommer att kunna stå i hans väg. Marv slår, dödar och torterar sig fram till sanningen. Han krossar näsben, ansikten, och folks framtid. Det ger så småningom resultat.
Alla spår leder till en högt uppsatt biskop, men Marv är inte så dum att han tror att det är biskopen själv som står bakom de hänsynslösa sätt som det visar sig att Goldie har dött på. Marv tar hjälp av sin övervakare som bittert får veta vem det är som dödat Goldie och hur hon dött. Goldie åts upp. Hon åts upp av en tyst man med glasögon som spelades av Elijah Wood i filmen. Efter att övervakaren förolyckats så blir Marv ännu mer bestämd. Han får också hjälp av Goldie’s tvillingsyster Låt oss bara säga att Marv fick sin hämnd till sist. Och med råge.
Det är enkelt som sagt. Helt förbannat enkelt och det är det som jag tror var avsikten med serien. Något förbannat rått och förbannat enkelt. Fungerar det? Ja! Det fungerar utmärkt. Många, inklusive jag själv, anser att Frank Miller är kungen av mörker och ljus. Han kontrastkännedom är svåröverträffad på bekostnad av att det inte fungerar så bra med färg. Jag har sett annat Frank Miller har gjort, med färg, och jag tycker inte att det fungerar särskilt bra.
En annan sak jag irriterar mig på är att den här serien har ett sånt fantastik bildspråk, men trots detta insisterar Frank Miller på att översvämma den med text som om han skämdes lite över sitt medium, men detta tror jag inte på. Jag tror bara att han har problem med subtilitet. Vi behöver inte LÄSA exakt vad en person tänker på hela tiden. Sånt går att förmedla enbart genom bildspråket och Frank Miller skulle kunna klara av det, men han avstår tydligen. Nån kanske kan hävda att det tillhör Noir-genren, men Frank Miller gör så i alla sina andra serier också.
En annan irriterande sak i den här serien är denna ständiga kvinnodyrkan. Det känns helt fel för Marvs karaktär. Kvinnor vill inte ens sälja sig själva till det här monstret, men han betraktar dem som änglar nedstigna från Himlen. Jag skulle trott att han var lite mer bitter, men det är liksom allt annat här, min åsikt.
Slutbetyget då? Riktigt bra. Inte underbart men det koras till en sån där serie man helt enkelt måste läsa. Så, hatten av, Frank! Du är the badass-man! En liten grej att nämna är att filmen var exakt lika bra som serien. Så läs serien, eller se filmen. Båda rekommenderas men att uppleva båda är inte nödvändigt.
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar