Det blev en omedelbar succé på eldsjal.org där jag publicerade den. Men det var svårt att göra den även om det är tydligt photoshop-klipp-och-klistrande. Värdens dummaste seriekaraktär hade föds och det blev tydligt att det inte gick att ta det så värst mycket längre, speciellt som att Freddy inte hade några möjligheter att röra sig:
Fullkomligt logiskt att det var just jag som kom på Freddy. Ingen är så lik honom som jag, inte ens Karl Pilkington. Stackars Freddy. Freddy hatar alla som är glada och jag själv blir bara trött på dem.
Det är inte kul om man är smart men inte lycklig. Jag tror att de flesta som besvärar sig med att läsa böcker (du alltså) känner igen sig i detta.
Tänk om vi bara kunde jollra oss igenom livet och leva för vad som ger oss största möjliga glädje för stunden. Vi skulle alla trycka i oss amfetamin precis som Stig Larsson. Men vi är tänkande, reflekterande svampar. Vi vet att glädjen är en deg som rör sig långsamt utan något egentligt mål. Den får bara stunder där den får ligga och jäsa ett tag. Freddy, däremot, har inte förhoppning av att jäsa, trots att han är en svamp.. Eller jag tror inte att de jäser precis.
Nåt kul ska man väl ha. Efter det här insåg jag att jag var tvungen att sätta jetmotorer på Freddy för att få någon mening utan serien. Det är en meningslös serie, men den gav en del skratt i alla fall. Nu för tiden kan jag få uppslag till serier men det är ett sånt förbannat arbete från idé till realitet att jag låter dem stanna på noteringsstadiet. De som arbetar i gruvorna vet inte vad riktigt arbete är förrän de försöker sig på att göra en serie.
Det är därför jag försöker vara snäll när jag recenserar andras serier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar