Jag valde att läsa serien istället för att se filmen. Kanske det är ett misstag men det är billigare att låna boken på biblan. Skriven av Coco Moodysson, nivetvems fru. Hon visste inte vad hon ville göra så hon utbildade sig till sjuksköterska innan serierna förändrade hennes liv. Nåt sånt var det.
Man måste alltid prova fler grejer: Jag kunde väl relatera lite till serien eftersom att jag själv var i ett band när jag var tretton men vi visste aldrig var vi ville spela, det gick från covers av Oasis till Rage Against the Machine. Vi hette ”Unreleated”, ”Out of Defiance”, ”Inside Out” och ”Adam Hector” (vår trummis var för övrigt nuvarande basisten i rockbandet ”Bullet”, check them out!!!)… Okej, nog med mina spruckna drömmar 
Över till dessa tre tjejernas brinnande drömmar. Min poäng var att dessa tre till skillnad från oss fyra, visste vad de ville spela: PUNK!
Över till dessa tre tjejernas brinnande drömmar. Min poäng var att dessa tre till skillnad från oss fyra, visste vad de ville spela: PUNK!
Det lät säkert förskräckligt…
Serien då? Jo, det handlar ju om småtjejer som föddes för sent. De fick inte vara med om punkens uppvaknande och identitetsrevolution som den där Ebba. De har dock samma problem som dessa slitna människor. De vill finna sig själva i en värld som inte hör dem. De klipper håret, lånar instrument, blir utbuade på scen, hånglar med punk-grabbar står ut med sina familjer, kastar allt för få glåpord mot blonde Per:
De är typiska trettonåriga tjejer som jag kommer ihåg dem. I centrum har vi Coco själv och hon är inte den populära av dem. Hon har problem med sin distanserade pappa och sin manslukerska till mamma med hennes konstiga vänner. Jag gillar med vilken ärlighet som gestaltar sig själv i den här serien. Jag tycker hon är ganska dålig på att rita men hon har serierytmen i sig. Det finns ett ganska jämnt flyt i serien vilket gör att den aldrig blir tråkig eller tung i onödan. Den hackar sig fram emellanåt bara, och jag känner mig tyvärr lite för gammal för den här serien.
Tyvärr tycker jag inte att det är en serie för alla i alla ådrar. Trettonåriga tjejer tycker jag definitivt borde läsa serier av Coco istället för Twilight. Jag gillade serien men den är inte lika målgruppslös som Kalle och Hobbe eller Asterix och Obelix. Tecknarstilen är charmig och funktionell men inte mycket av ögongodis för detaljälskaren.
Jahapp, nu kan ni se filmen. Jag tror att den kan vara nåt den med. Jag fattar bara inte varför de valde en annan titel. ”Vi är bäst” kanske låter lite mer slagkraftigt men jag tycker Aldrig Gonatt väcker uppmärksamheten mer. För mig.
YEAH GIRLZ!
Betyg: 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar